Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 mars, 2018

Och nu undrar jag, varför blev några bokstäver blå? Och annorlunda. Och varför kan jag inte ändra dem? WordPress, du ökar på hopplöshetskänslan.

Lägg av!

Read Full Post »

Vissa dagar undrar jag vad jag väntar på. Lördag. Och jag hoppar från än det ena till än det andra. Läser lite. Googlar lite. Promenerar lite. Målar lite. Pratar lite. Kramas lite. Lagar lite mat. Äter lite. Vilar lite. Läser lite. Kollar på fb och linkedin och blir lite förbannad. Men bara lite.

Tar aldrig tag i något till 100 %. För att jag väntar. Utan att veta på vad. Det är en rastlöshet som gör mig både frustrerad, ledsen och lite ilsken. Klappar snällt över axeln. Vill vara schysst. Mot mig kropp. Mot mig själv. Väldigt ofta kommer lusten att skriva sådana dagar. Som om knattrandet skulle frigöra. Mig, min kropp, min själ. Inte vet jag. För jag hinner bara hit så kommer den där känslan över mig igen. Men ur mig kommer bara lite. Och det känns återigen hopplöst. Och då ropar något i mig; inte är det hopplöst, vad säger du nu? Det är ju bara lite som inte är på plats. Det är inte synd om dig. Du har inget att klaga på. Verkligen ingenting. Bara lite.

Och det stämmer. Men det är orden som blir till klagan. Känslan är inte av klagande sort. Den är rastlös. Uttråkad. Stressande. Men inte klagande. Det är som ett lågfrekvent ta dig i kragen människa.

Och lusten att skriva ordet om och om igen kommer. Lite. Lite. Lite.

Lite. Lite.

Lite.

Lite.

Lite.

Ganska fult ord. Är det inte. Eller bara lite fult. Och känslan släpper lite för att jag skrattar. Åt ordet. Orden. Mig. Bloggen. Livet. Världen. Människorna. Jorden. Himlen. Och där tappade jag tråden igen enkom för att slippa känslan som kom tillbaks. Var kommer den ifrån? Vad vill den? Varför finns den? Vad vill den säga?

Något litet. Som inte hörs? Något jag inte märker av för att jag inte pallar härda ut i känslan. Att bara sitta stilla. I den.

Skulle jag höra då?

 

Read Full Post »