Jag längtar efter samtal som griper tag. Som gör mig andlös. Jag vet egentligen inte vad de ska handla om. Jag vill bara att de ska involvera min själ, fånga min närvaro. Samtal som inte lämnar mig oberörd eller uttråkad. Som skippar polarisering. Som inte handlar om rätt eller fel, normalt eller onormalt, bra eller dåligt.
Jag vet inte heller med vem. Nära vänner, helt okända, på jobbet, i familjen. Inte heller det spelar någon större roll. Det är själva samtalet som är det viktiga.
Varför? Kanske för att känna mig levande? Nej, snarare bara att få uppleva dem. Veta att de samtalen kan äga rum. Skingra tvivlet.
Under ytan 