Jag längtar efter samtal som griper tag. Som gör mig andlös. Jag vet egentligen inte vad de ska handla om. Jag vill bara att de ska involvera min själ, fånga min närvaro. Samtal som inte lämnar mig oberörd eller uttråkad. Som skippar polarisering. Som inte handlar om rätt eller fel, normalt eller onormalt, bra eller dåligt.
Jag vet inte heller med vem. Nära vänner, helt okända, på jobbet, i familjen. Inte heller det spelar någon större roll. Det är själva samtalet som är det viktiga.
Varför? Kanske för att känna mig levande? Nej, snarare bara att få uppleva dem. Veta att de samtalen kan äga rum. Skingra tvivlet.
Under ytan 
Det var tänkvärt skrivet. Jag längtar också efter samtal, dialoger som öppnar upp och får en att se tillvaron i nya färger och perspektiv. Där man tillåts tänka högt och varken behöver gå i försvar eller tävla. Så här på cancerdiagnosticerade dagar har jag börjat tänka mer och mer på vad som är väsentligt här i livet, och vad man lika gärna kan vara utan.
Vad har du på den väsentliga sidan och vad har hamnat på den du kan vara utan så långt? Ska gå in och läsa lite hos dig, kanske har du skrivit om det där.
Trodde det var länkat men det var det inte. I alla fall inget som jag kunde se på mobilen.