Jag har satt mig ner många gånger och tänkt att nu kommer den där stunden som jag längtar efter.
En stund av närhet.
Där jag kan känna dig. Som om du aldrig lämnat mig.
Där jag kan se ditt leende, höra din röst, känna dina armar. Som om de vore här. Som om de vore av kött och blod.
Men allra mest längtar jag efter att få känna dig svepa runt mig som en kär gammal sjal. Själ utan prickar. Sjalen som ska sänka mina axlar en decimeter. Som ska pumpa mitt hjärta till dubbel storlek. Som får gråten att lämna kroppen. Bli till droppar utanför. Känna dem rinna långsamt. Se dem föra med sig allt det som gör ont. Och göra fritt för allt det som en gång var.
Som jag vill ha igen.
Och igen.
Och igen.
Alla ord som aldrig blev sagda. Alla frågor som aldrig ställdes. Jag vill vila i att allt var som det skulle.
Att jag inte svek. Att jag gjorde. Att jag fanns. Att jag tillförde. Att jag underlättade.
Att vi hörde ihop. Och att det vi hade var vänskap av allra finaste sort. Den som rymmer allt. Oavsett. Alltid. Och nu när jag skriver så känner jag att den nog gjorde det. Att allt var som det skulle. Att jag bara ville ha mer. Och kanske bara inte känt döden så nära förut. Samtalet den där morgonen. Hade precis släppt iväg dottern på äventyr i skärgården. Svarade. Och försökte hitta orden som skulle skänka tröst till honom. Alla frågor jag ville ställa. Tomheten. Saknaden. Den brutala sorgen.
Tiden som följde, du hade skrattat. Där satt jag i soffan. Med den ena kärleksfilmen efter den andra. Som att kedjeröka romantik. Ta mig så långt bort som det bara gick från mig själv. Och dig. Som att äta wienerbröd när jag ammade. Jag gillade dem inte före det och jag gillar dem inte nu.
Får lite återfall ibland kring juletid. Då knarkar jag usla filmer igen. Och längtar efter att få känna dig nära.
Som en sjal.
En sjal med allt som var du.
Kanske ska sticka en i färger som påminner om dig. Hav, sand och sten.
JÄ & BD
Under ytan 