Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänna betraktelser’ Category

Tjatigt jag vet. Men att gå runt och tända levande ljus runt om i köket är magi. Att känna doften av nybryggt kaffe, upptäcka tystnaden genom att konstatera att huset pratar när vi andra är stilla. De små små knaken och braken här och där. Och det låter som att huset trivs. Det är inget ilsket knakande. Bara nöjdhetsknak. Sådana som jag känner själv när jag slår mig ner vid köksbordet. Jag ler så fånigt när jag kollar ut över trädtopparna, solen studsar i det orange. Det lilla lagret av grått skägg som lagt sig över allting i väntan på det vita.

Igår fick jag en energiboost. Jag kände igen mig själv för första gången på väldigt länge. Försökte att inte göra så mycket av det i risk för att tappa det. Men jag tappade det ändå. Utan att det gör något. För det är mer att det händer som är grejen. Det är information. Viktig information. Och jag fick en bild att jobba vidare på. När jag skriver det så kommer litegrann av de gamla krumelurerna tillbaka, de där som kommer när jag vill för mycket. Så jag slutar skriva. Dricker mitt kaffe och kikar ut genom fönstret en stund istället. Lugnar mitt system.

Sen ska jag testa mina nya pennor, både tusch och akvarell.

Annonser

Read Full Post »

Det funkade redan på den tiden då väggen var kvar och väggen var av brunt trä. Mörkbruna skåpluckor, bajsbrunt kakel, gul spis och gult kylskåp. Korkiplastmatta i gulbrun halvlyster. Redan första gången jag kom in i huset och såg att köket såg ut som en lyxigare husvagn med undantag av spaljé kände jag det. Här kommer jag att trivas. Här kommer jag att kunna sitta. Och glo ut genom fönstret och känna frid. Nu har vi öppnat upp en vägg och släppt in ännu ett fönster. Det finns fönster åt alla håll jag tittar eftersom jag ofta sitter med ryggen åt spisen.

Nu ser köket annorlunda ut. Andra färger, mer ljus. Och känslan är förstärkt. Jag trivs, känner frid men har också på sistone fått en bubblig upplevelse. När jag sitter här känns allting möjligt och allting roligt. Det räcker dock inte med att bara vara i köket. Jag kan fortfarande stå upp och vara osams, grinig, trött, stressad och sur över hur det ser ut. Men om jag slår mig ner på en stol. Stannar till. Tittar ut genom fönstren så är det som Narnia, fönstret är en väg in tillbaks in i mig själv och världen där de viktiga sakerna finns. Låter kanske märkligt. Men jag har upptäckt att jag trivs väldigt bra där inne. jag gillar att vara där. Jag gillar det jag hör och ser.

Kanske lite det som Klas Hallberg betraktar som mindfulness på värmländska. Lyssnade på en gammal podd med honom igår, han blev intervjuad av Lena Gustafsson. I köket hör jag min indian mycket bra, hohoandet behöver bara vara ytterst svagt för att jag ska uppfatta det. Vi dansar, sjunger och pratar om viktiga saker. Min projektledare ligger utslängd på soffan och vilar under tiden.

Idag blir en dag i Hedra mysteriet anda

Idag ska jag ägna stora delar av dagen till att hedra mysteriet, det är en sån dag.

Read Full Post »

Ibland blir tydliga grundläggande värderingar anledningen till att gränssättandet blir otydligare. Vilket i sej är märkligt, har alltid tänkt att det ska vara tvärtom. Hela grejen är på ytan ingenting men under ytan finns det hur mycket som helst att tänka och fundera på. För ett par år sedan startade jag en grupp på fb, SIGRO! Det var en grupp som kom till för att uppmuntra och inspirera till att göra sej av med saker som tar energi istället för att ge. Manifestet lyder:

Med jämna mellanrum ska något endera kastas, ges bort eller kreativt återvinnas på ett sätt som ger energi. Saker, kläder, möbler, föreställningar, gamla sanningar, illusioner, myter, dåliga vanor, fördomar, hjulspår, traditioner vi inte gillar, taskig löneförhandlingsteknik, elaka tankar. Kan vara vad som helst som inte tillför utan suger energi.

Dags att rensa!

Innan fb gjorde om sitt gränssnitt, eller vad det nu kallas, funkade grupper på ett annat sätt och efter bytet var jag tvungen att godkänna medlemmar, de kunde inte bara lägga till sej som medlemmar i den öppna gruppen. Jag minns att jag kollade om det gick att ändra på men saker kom emellan innan jag hann hitta lösningen. Så under åren har det hänt att människor har velat vara med i gruppen och jag har lagt till dem. Jag har bara tryckt på knappen godkänn utan att fundera. Det är en öppen grupp och alla är välkomna. Så häromdagen ville en man från Turkiet vara med. Jag klickade på godkänn som vanligt för att sedan mötas av ett litet kollage av bilder på honom själv, lite fallskärmar och annat. Han hade skrivit på turkiska och med hjälp av google translate kunde jag förstå de första meningarna som hej kompisar, jag kan inte språket eller något liknande. Jag lät det vara. Han måste ju få säga hej. I morse hade han lagt ut ytterligare ett kollage med en kaffekopp och lite annat med meddelandet good morning, kisses for you. Och jag kände att det är liksom fel plats, han har hamnat fel. Så jag skrev en text om vad gruppen handlade om och att jag tyckte att han gjort just det, hamnat fel. Funderade på vad som var bästa sättet att göra och det är nu jag förstår att det kan framstå som att jag skapar problem i onödan. Herregud, det är väl bara att ta bort den turkiska gubben med kaffekopparna.

Men jag kunde inte ta bort honom. istället skrev jag vad gruppen var till för, att det kändes som att han hamnat fel. För att ge honom en chans att göra rätt, för gruppen rätt då menar jag. Att han inte skulle få vara med var som att säga att han var fel för att han gjorde fel. Även om jag någonstans känner hur naiv jag är så kände jag att det var fel att ta bort honom. Dotter med pojkvän resonerade som jag, sonen resonerade som kompisen, ta bara bort han, klart han har hamnat fel, det är ju en grupp som har ett syfte.

Då händer det mest spännande av alla. Människan som tidigare fått dåligt samvete för allt, ibland så har hon knappt vågat andas för att inte ta syre för någon annan. Hon går bara rakt in och plockar bort honom. Och jag tror att gränserna för henne egentligen varit supertydliga, hon har bara inte vågat stå för dem. Hon vet precis vad som är rätt och fel för henne och hur hon tycker att det ska vara och nu börjar hon stå upp för sej själv och gränserna blir tydliga även för omgivning vilket är oerhört positiv. Och jag känner att mina är hur otydliga som helst. Gråzonen är enorm. Och först tänkte jag att det var något negativt, något jag behövde göra mej av med eller rätta till. Men sen började jag känna att nej, det är nog snarare priset av två grundläggande värderingar, kanske tre nu när jag tänker efter ordentligt. Och vi får alla betala priset för dem, bara på olika sätt. Så det kanske inte är så märkligt i alla fall.

Dessutom har jag på vägen fattat att det inte alls var fel på inställningarna utan alla har, precis som jag, fått möjligheten att godkänna eller ignorera, jag var bara först med att göra det.

Read Full Post »

Har haft med rätt många människor att göra på sistone, i utvecklande syfte. Tankarna tänks där vid sidan av men likt leksakerna i Tomteverkstaden så marscherar de på rad rätt ner i en säck och blir liggande. För jag har ingen tomte som delar ut dem. Dessutom ska de inte delas ut. De ska bara sorteras och tänkas klart. Tänkas samman. Men en av dem, som jag plockade upp denna eftermiddag när jag bestämde mej för att blogga en kortis innan jag släckte kontorslampan var det här med att vara unik. Vi hör det ofta, eller hur, du är unik, ditt unika bidrag, ingen är som du.

Kanske är det därför det ibland blir fel för oss. Vi tror att vi är ensamma. Att vi är de enda som är rädda för det här. Eller reagerar på det här sättet. Eller känner så här. För det är vad jag ofta möter. Människor som inte vågar säga vad de känner för det låter så naket och primitivt. Handlar det dessutom om känslor de har för och på jobbet blir det än värre för då blir det dessutom oproffsigt. Så där sitter vi, med alla känslor inlåsta men långt från osynliga. Och vad jag förstår, rätt ensamma med vad vi känner. Som om vår känsla och vårt beteendemönster skulle vara unika.

Och jag tänker att det kanske är därför vi inte fattar det där med unik. För vi kommer inte dit. Vi fastnar i det lika. Rädsloträsket som ligger mellan oss och det som skulle kunna vara vi gör att den där underbara känslan av att vara ok, till och med bra, faktiskt rent av underbar i all vår imperfektionism uteblir. Lite sorgligt.

 

Read Full Post »

Igår kollade vi på gamla inspelade videofilmer, på dotterns begäran. Det jag inte hade tänkt på var att jag, utöver att få sitta och fyllas till bredden av kärlek över mina ungar, skulle få se de som inte längre finns med. Ja och faktiskt även de som finns med även nu.

Dotterns pojkvän var med så när det dök upp nya människor på rutan ville vi förstås förklara vilka de var och just en sekvens fick mej att tänka på hur underliga livsöden egentligen är. De där alldeles vanliga som finns runt om oss hela tiden och som är ödmjuka i sin natur och ändå helt horribla när man sätter ord på dem. För plötsligt fick jag berätta att där är morfar, som dog levande mitt i frukostgörandet. Och där är L som fick cancer och dog på grund av sin behandling. En cancer som inte alls ska drabba kvinnor i 50-årsåldern utan äldre män bortemot 75-80. Och där är S som inte ville leva längre utan brände sej i sin bil.

Alla tre på samma bild.
Alla tre borta.

Och sen var det T, som i allra högsta grad finns med i mitt liv, tack för det, vem jag nu ska tacka, T kanske. Och hennes fd man som jag inte sett på många år. Hennes barn, små nakenfisar som sprang omkring och som förmodligen skulle döda mej om de visste att jag visade upp dem för världen.

Jag njöt av att lyssna på pappa, spelade in en liten snutt till min syster som dottern skickade iväg. Min syster kan inte höra hans röst och hans skratt inne i huvudet. Jag har ytterligare en film som ligger och väntar. Den ska jag kolla på ikväll. Den med H, det blir nog bara korta skymtar av henne, hon gillade inte att bli filmad och fotad. Men hennes röst kommer att höras. Den som jag börjat höra igen om än bara korta stunder. Jag ska spä på med lite hörselminnen. Vore dock bra om jag blev av med mitt lock för örat. Fan så irriterande.

Vet att det är otroligt bortskämt, att det är helt stört att ens nämna det men oj vad trött jag är på locket i örat.

Read Full Post »

Så var ännu en gran klädd. Denna gång klädde jag den ensam. Men inte för att jag var sur och otrevlig och skrämde bort min omgivning. Den blev glittrig och fin. Och full av bråte och överraskningar. Precis som jag tycker att en gran ska vara. Och jag bestämde mej för att för varje grej jag hängde i skulle jag tänka på något som hänt under året. Som att göra lite bokslut några dagar för tidigt. Och det har hänt en del detta år. Förändringar på gott och ont. En del har det bättre, en del har det sämre, en del har det bara.

Och jag har ägnat rätt mycket tid till att fundera på bloggande, vad det är som gör att jag skäms en aning. En arbetskamrat till mej har en blogg, nej egentligen två, men de bloggar av väldigt olika anledningar och deras bloggar fick mej att förstå att jag tappat syftet med min. Eller att syftet kanske förändrats. Läste på en annan att hon läst igenom sin och tyckte om hon som skrivit :) Men att hon kanske inte hade gjort det då när det begav sej. Och det här är förstås min egen tolkning. Men jag kan förstå känslan bortom skammens heta röda kinder.

Och resan har varit guppig, den resa som jag inte längre vet vart den ska ta vägen. Den som började som en nyfiken galet surrande humla, förbi en trollskog, vidare in i ett stenrös (och ja T, det var en mycket dum idé), tillbaka in i trollskogen där jag på riktigt trivdes och ut i mej själv. Där jag landade en stund men slutade skriva.

Har märkt att bloggar ofta handlar om intressen. Eller hobbies. Eller så marknadsför de den som skriver eller något som den skrivande på annat säljer. Men jag pysslar inte. Jag läser böcker utan att recensera dem. Jag lyssnar på musik, jag skapar den inte. Jag är inte speciellt intresserad av träd och fåglar. Eller vargar. Min grej är utveckling. Mänsklig sådan. Min grej är tankebanor. Att ifrågasätta de invanda och lära mej skapa nya. Min grej är rädsla. Och vad den gör med oss. Min grej är att studera mej själv och andra människor. Tänka, fundera och försöka känna. Det blir snabbt utlämnande. Inte bara för mej själv utan även för andra.

Men det är det som är min grej. Och det vore synd att skämmas över det.

Read Full Post »

Idag såg jag en insekt utanför köksfönstret. Jag valde att kalla den Skräddaren. Långa slanka ben, hyfsad runt midjan, svårt att urskilja huvudet. Så utseendemässigt inga likheter. Men jag började fundera på varför den studsade mot rutan. Ville den in, såg den inte att det var stopp, studsade den bara omkring i största allmänhet utan mål för dagen, hade den en plan, njöt den av livet?

Och det slog mej, är det så att vi aldrig någonsin kan betrakta utan att lägga in våra erfarenheter, egenskaper, känslor för stunden? Ställer vi olika frågor under tiden vi betraktar eller blir uppsättningen frågor ungefär likadana oavsett vilka vi är och var vi befinner oss i livet?

Kan jag genom att lyssna på mej själv när jag betraktar saker höra hur jag ser på världen och därmed bli medveten om vilket filter jag har när jag skapar mina sanningar?

Read Full Post »

Older Posts »