Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänna bokstäver’ Category

Tjatigt jag vet. Men att gå runt och tända levande ljus runt om i köket är magi. Att känna doften av nybryggt kaffe, upptäcka tystnaden genom att konstatera att huset pratar när vi andra är stilla. De små små knaken och braken här och där. Och det låter som att huset trivs. Det är inget ilsket knakande. Bara nöjdhetsknak. Sådana som jag känner själv när jag slår mig ner vid köksbordet. Jag ler så fånigt när jag kollar ut över trädtopparna, solen studsar i det orange. Det lilla lagret av grått skägg som lagt sig över allting i väntan på det vita.

Igår fick jag en energiboost. Jag kände igen mig själv för första gången på väldigt länge. Försökte att inte göra så mycket av det i risk för att tappa det. Men jag tappade det ändå. Utan att det gör något. För det är mer att det händer som är grejen. Det är information. Viktig information. Och jag fick en bild att jobba vidare på. När jag skriver det så kommer litegrann av de gamla krumelurerna tillbaka, de där som kommer när jag vill för mycket. Så jag slutar skriva. Dricker mitt kaffe och kikar ut genom fönstret en stund istället. Lugnar mitt system.

Sen ska jag testa mina nya pennor, både tusch och akvarell.

Read Full Post »

Det funkade redan på den tiden då väggen var kvar och väggen var av brunt trä. Mörkbruna skåpluckor, bajsbrunt kakel, gul spis och gult kylskåp. Korkiplastmatta i gulbrun halvlyster. Redan första gången jag kom in i huset och såg att köket såg ut som en lyxigare husvagn med undantag av spaljé kände jag det. Här kommer jag att trivas. Här kommer jag att kunna sitta. Och glo ut genom fönstret och känna frid. Nu har vi öppnat upp en vägg och släppt in ännu ett fönster. Det finns fönster åt alla håll jag tittar eftersom jag ofta sitter med ryggen åt spisen.

Nu ser köket annorlunda ut. Andra färger, mer ljus. Och känslan är förstärkt. Jag trivs, känner frid men har också på sistone fått en bubblig upplevelse. När jag sitter här känns allting möjligt och allting roligt. Det räcker dock inte med att bara vara i köket. Jag kan fortfarande stå upp och vara osams, grinig, trött, stressad och sur över hur det ser ut. Men om jag slår mig ner på en stol. Stannar till. Tittar ut genom fönstren så är det som Narnia, fönstret är en väg in tillbaks in i mig själv och världen där de viktiga sakerna finns. Låter kanske märkligt. Men jag har upptäckt att jag trivs väldigt bra där inne. jag gillar att vara där. Jag gillar det jag hör och ser.

Kanske lite det som Klas Hallberg betraktar som mindfulness på värmländska. Lyssnade på en gammal podd med honom igår, han blev intervjuad av Lena Gustafsson. I köket hör jag min indian mycket bra, hohoandet behöver bara vara ytterst svagt för att jag ska uppfatta det. Vi dansar, sjunger och pratar om viktiga saker. Min projektledare ligger utslängd på soffan och vilar under tiden.

Idag blir en dag i Hedra mysteriet anda

Idag ska jag ägna stora delar av dagen till att hedra mysteriet, det är en sån dag.

Read Full Post »

Ibland blir tydliga grundläggande värderingar anledningen till att gränssättandet blir otydligare. Vilket i sej är märkligt, har alltid tänkt att det ska vara tvärtom. Hela grejen är på ytan ingenting men under ytan finns det hur mycket som helst att tänka och fundera på. För ett par år sedan startade jag en grupp på fb, SIGRO! Det var en grupp som kom till för att uppmuntra och inspirera till att göra sej av med saker som tar energi istället för att ge. Manifestet lyder:

Med jämna mellanrum ska något endera kastas, ges bort eller kreativt återvinnas på ett sätt som ger energi. Saker, kläder, möbler, föreställningar, gamla sanningar, illusioner, myter, dåliga vanor, fördomar, hjulspår, traditioner vi inte gillar, taskig löneförhandlingsteknik, elaka tankar. Kan vara vad som helst som inte tillför utan suger energi.

Dags att rensa!

Innan fb gjorde om sitt gränssnitt, eller vad det nu kallas, funkade grupper på ett annat sätt och efter bytet var jag tvungen att godkänna medlemmar, de kunde inte bara lägga till sej som medlemmar i den öppna gruppen. Jag minns att jag kollade om det gick att ändra på men saker kom emellan innan jag hann hitta lösningen. Så under åren har det hänt att människor har velat vara med i gruppen och jag har lagt till dem. Jag har bara tryckt på knappen godkänn utan att fundera. Det är en öppen grupp och alla är välkomna. Så häromdagen ville en man från Turkiet vara med. Jag klickade på godkänn som vanligt för att sedan mötas av ett litet kollage av bilder på honom själv, lite fallskärmar och annat. Han hade skrivit på turkiska och med hjälp av google translate kunde jag förstå de första meningarna som hej kompisar, jag kan inte språket eller något liknande. Jag lät det vara. Han måste ju få säga hej. I morse hade han lagt ut ytterligare ett kollage med en kaffekopp och lite annat med meddelandet good morning, kisses for you. Och jag kände att det är liksom fel plats, han har hamnat fel. Så jag skrev en text om vad gruppen handlade om och att jag tyckte att han gjort just det, hamnat fel. Funderade på vad som var bästa sättet att göra och det är nu jag förstår att det kan framstå som att jag skapar problem i onödan. Herregud, det är väl bara att ta bort den turkiska gubben med kaffekopparna.

Men jag kunde inte ta bort honom. istället skrev jag vad gruppen var till för, att det kändes som att han hamnat fel. För att ge honom en chans att göra rätt, för gruppen rätt då menar jag. Att han inte skulle få vara med var som att säga att han var fel för att han gjorde fel. Även om jag någonstans känner hur naiv jag är så kände jag att det var fel att ta bort honom. Dotter med pojkvän resonerade som jag, sonen resonerade som kompisen, ta bara bort han, klart han har hamnat fel, det är ju en grupp som har ett syfte.

Då händer det mest spännande av alla. Människan som tidigare fått dåligt samvete för allt, ibland så har hon knappt vågat andas för att inte ta syre för någon annan. Hon går bara rakt in och plockar bort honom. Och jag tror att gränserna för henne egentligen varit supertydliga, hon har bara inte vågat stå för dem. Hon vet precis vad som är rätt och fel för henne och hur hon tycker att det ska vara och nu börjar hon stå upp för sej själv och gränserna blir tydliga även för omgivning vilket är oerhört positiv. Och jag känner att mina är hur otydliga som helst. Gråzonen är enorm. Och först tänkte jag att det var något negativt, något jag behövde göra mej av med eller rätta till. Men sen började jag känna att nej, det är nog snarare priset av två grundläggande värderingar, kanske tre nu när jag tänker efter ordentligt. Och vi får alla betala priset för dem, bara på olika sätt. Så det kanske inte är så märkligt i alla fall.

Dessutom har jag på vägen fattat att det inte alls var fel på inställningarna utan alla har, precis som jag, fått möjligheten att godkänna eller ignorera, jag var bara först med att göra det.

Read Full Post »

Har haft med rätt många människor att göra på sistone, i utvecklande syfte. Tankarna tänks där vid sidan av men likt leksakerna i Tomteverkstaden så marscherar de på rad rätt ner i en säck och blir liggande. För jag har ingen tomte som delar ut dem. Dessutom ska de inte delas ut. De ska bara sorteras och tänkas klart. Tänkas samman. Men en av dem, som jag plockade upp denna eftermiddag när jag bestämde mej för att blogga en kortis innan jag släckte kontorslampan var det här med att vara unik. Vi hör det ofta, eller hur, du är unik, ditt unika bidrag, ingen är som du.

Kanske är det därför det ibland blir fel för oss. Vi tror att vi är ensamma. Att vi är de enda som är rädda för det här. Eller reagerar på det här sättet. Eller känner så här. För det är vad jag ofta möter. Människor som inte vågar säga vad de känner för det låter så naket och primitivt. Handlar det dessutom om känslor de har för och på jobbet blir det än värre för då blir det dessutom oproffsigt. Så där sitter vi, med alla känslor inlåsta men långt från osynliga. Och vad jag förstår, rätt ensamma med vad vi känner. Som om vår känsla och vårt beteendemönster skulle vara unika.

Och jag tänker att det kanske är därför vi inte fattar det där med unik. För vi kommer inte dit. Vi fastnar i det lika. Rädsloträsket som ligger mellan oss och det som skulle kunna vara vi gör att den där underbara känslan av att vara ok, till och med bra, faktiskt rent av underbar i all vår imperfektionism uteblir. Lite sorgligt.

 

Read Full Post »

Igår kollade vi på gamla inspelade videofilmer, på dotterns begäran. Det jag inte hade tänkt på var att jag, utöver att få sitta och fyllas till bredden av kärlek över mina ungar, skulle få se de som inte längre finns med. Ja och faktiskt även de som finns med även nu.

Dotterns pojkvän var med så när det dök upp nya människor på rutan ville vi förstås förklara vilka de var och just en sekvens fick mej att tänka på hur underliga livsöden egentligen är. De där alldeles vanliga som finns runt om oss hela tiden och som är ödmjuka i sin natur och ändå helt horribla när man sätter ord på dem. För plötsligt fick jag berätta att där är morfar, som dog levande mitt i frukostgörandet. Och där är L som fick cancer och dog på grund av sin behandling. En cancer som inte alls ska drabba kvinnor i 50-årsåldern utan äldre män bortemot 75-80. Och där är S som inte ville leva längre utan brände sej i sin bil.

Alla tre på samma bild.
Alla tre borta.

Och sen var det T, som i allra högsta grad finns med i mitt liv, tack för det, vem jag nu ska tacka, T kanske. Och hennes fd man som jag inte sett på många år. Hennes barn, små nakenfisar som sprang omkring och som förmodligen skulle döda mej om de visste att jag visade upp dem för världen.

Jag njöt av att lyssna på pappa, spelade in en liten snutt till min syster som dottern skickade iväg. Min syster kan inte höra hans röst och hans skratt inne i huvudet. Jag har ytterligare en film som ligger och väntar. Den ska jag kolla på ikväll. Den med H, det blir nog bara korta skymtar av henne, hon gillade inte att bli filmad och fotad. Men hennes röst kommer att höras. Den som jag börjat höra igen om än bara korta stunder. Jag ska spä på med lite hörselminnen. Vore dock bra om jag blev av med mitt lock för örat. Fan så irriterande.

Vet att det är otroligt bortskämt, att det är helt stört att ens nämna det men oj vad trött jag är på locket i örat.

Read Full Post »

Så var ännu en gran klädd. Denna gång klädde jag den ensam. Men inte för att jag var sur och otrevlig och skrämde bort min omgivning. Den blev glittrig och fin. Och full av bråte och överraskningar. Precis som jag tycker att en gran ska vara. Och jag bestämde mej för att för varje grej jag hängde i skulle jag tänka på något som hänt under året. Som att göra lite bokslut några dagar för tidigt. Och det har hänt en del detta år. Förändringar på gott och ont. En del har det bättre, en del har det sämre, en del har det bara.

Och jag har ägnat rätt mycket tid till att fundera på bloggande, vad det är som gör att jag skäms en aning. En arbetskamrat till mej har en blogg, nej egentligen två, men de bloggar av väldigt olika anledningar och deras bloggar fick mej att förstå att jag tappat syftet med min. Eller att syftet kanske förändrats. Läste på en annan att hon läst igenom sin och tyckte om hon som skrivit :) Men att hon kanske inte hade gjort det då när det begav sej. Och det här är förstås min egen tolkning. Men jag kan förstå känslan bortom skammens heta röda kinder.

Och resan har varit guppig, den resa som jag inte längre vet vart den ska ta vägen. Den som började som en nyfiken galet surrande humla, förbi en trollskog, vidare in i ett stenrös (och ja T, det var en mycket dum idé), tillbaka in i trollskogen där jag på riktigt trivdes och ut i mej själv. Där jag landade en stund men slutade skriva.

Har märkt att bloggar ofta handlar om intressen. Eller hobbies. Eller så marknadsför de den som skriver eller något som den skrivande på annat säljer. Men jag pysslar inte. Jag läser böcker utan att recensera dem. Jag lyssnar på musik, jag skapar den inte. Jag är inte speciellt intresserad av träd och fåglar. Eller vargar. Min grej är utveckling. Mänsklig sådan. Min grej är tankebanor. Att ifrågasätta de invanda och lära mej skapa nya. Min grej är rädsla. Och vad den gör med oss. Min grej är att studera mej själv och andra människor. Tänka, fundera och försöka känna. Det blir snabbt utlämnande. Inte bara för mej själv utan även för andra.

Men det är det som är min grej. Och det vore synd att skämmas över det.

Read Full Post »

Idag såg jag en insekt utanför köksfönstret. Jag valde att kalla den Skräddaren. Långa slanka ben, hyfsad runt midjan, svårt att urskilja huvudet. Så utseendemässigt inga likheter. Men jag började fundera på varför den studsade mot rutan. Ville den in, såg den inte att det var stopp, studsade den bara omkring i största allmänhet utan mål för dagen, hade den en plan, njöt den av livet?

Och det slog mej, är det så att vi aldrig någonsin kan betrakta utan att lägga in våra erfarenheter, egenskaper, känslor för stunden? Ställer vi olika frågor under tiden vi betraktar eller blir uppsättningen frågor ungefär likadana oavsett vilka vi är och var vi befinner oss i livet?

Kan jag genom att lyssna på mej själv när jag betraktar saker höra hur jag ser på världen och därmed bli medveten om vilket filter jag har när jag skapar mina sanningar?

Read Full Post »

Så där, mycket lugnare, rutan på skärmen är still. Var var jag, jämförelsetråden. Den som kom för att tala om att det finns olika sorter och tillfällen. Den kan ge både perspektiv och olycka. Det här med att lyfta blicken och se andra runtomkring och inte fastna i mitt. Där det handlar om att inte vara för snabb. Istället för att tillåta mej att vältra mej i mitt eget elände en stund har jag direkt landat i att kolla där, om du jämför, tycker du fortfarande att du har något att tycka synd om dej för? På senare år har jag mer och mer tillåtit mej att släppa fram de känslor jag har, oavsett vilka. Här har bloggen hjälpt till hur mycket som helst. Alla dessa arga, ledsna inlägg som fått mej att en bit in i skrivandet se och förstå. Jag har också tillåtit mej att tycka synd om mej själv, faktiskt riktigt ömka, vältra och rulla runt i mitt elände. Men inte för länge. Det är det som är grejen med jämförelsen som är av godo. Att inte fastna i min egen grop utan kika över kanten.

Den jämförelsesort jag definitivt inte vill ha är den som bara sänker. Den som talar om att jag är fulare. Sämre. Vad tillför den och hur rättvis är den? Och när började jag använda den sorten? Och varför? Var det en del av min uppfostran? Att förstå att jag inte längre är navet som världen snurrar runt. Lära mej att inte bli självgod. Att inte bli uppblåst. Leva i falskhet, i tron att jag är bäst. Men det var inte bara det jag lärde mej. Jag lärde mej andra saker som absolut inte hjälpt mej. Slutade med den för några år sedan och det var en stor lättnad. Den dyker fortfarande upp mellan varven men jag känner snabbare igen den. Motar bort den. Kanske det som gjort att uthålligheten kommit. Det här med att jämföra mej själv mot mej själv istället. Svårast av allt är att låta bli att värdera. Så underbart att bara konstatera. Vilket leder in mej på nästa fundering som handlar om känslor. Att det finns rätt och fel sort. Finare och sämre. Några vi inte ens vill erkänna att vi känner. Men det får bli en annan gång. I ett helt annat inlägg.

Read Full Post »

Det skulle dessutom gå ganska snabbt. Jag trivs här med min egen lunk. Alla mina tankar får plötsligt plats. Jag fångar några av dem på morgonsidorna som skrivs under absolut tystnad och nästan i mörker. Bara jag och pappret. Ingenting som hinner komma emellan. Inte ens undulaterna har börjat kvittra. Nåja, skräna kanske är ett bättre ord. Sen får jag byta rum och adventsstjärna. Den silvergrå i köket blir till en röd vid skrivbordet. Här kan jag, om jag vill, plocka upp en tråd och tänka vidare. Nysta. Vrida och vända. Eller så kan jag välja att fantisera fritt. Förflytta mej precis var som helst. Känna dofter. Höra ljud. Spela upp filmen precis som jag vill ha den eftersom jag inte bara regisserar utan även rollbesätter, klipper och producerar.

Något jag funderat en hel del på är regler. Familjeregler just för tillfället. Vad är bra att ha och vad ställer bara till det? Och vad har vi dem till? Är de en förlängning av de värderingar som vi vill ska vara i spel? Vad är ett rimligt antal? Kan de handla om vad som helst? Inser att vi har väldigt få i vår familj. Om jag jämför. Vilket jag helst av allt inte vill. Men att jämföra utan att värdera är ok. Alla behöver vi kanske olika. Och var och en blir väl salig på sin tro för att dra till med en floskel så här i andra stycket. Jag anar att jag skulle ha rätt svårt att följa vissa familjeregler. Jag är en rätt besvärlig familjemedlem. Gillar inte ens ordet regel. Rutiner klingar bättre i mina öron. De är för att hjälpa, inte hindra. Lustigt, det har jag aldrig tänkt på förut, hur jag ser på ordet som sådant.

Sen har jag tänkt en del på nyår. Det här med att fira in nya året. Jag minns alla de år jag trodde på underverk och mirakel. Det var nu det skulle hända. Nu kunde det inte bli värre. Så här med facit i hand så förstår jag hur det kunde bli värre för det var inte speciellt illa från början, inte om jag jämför och värderar. Jag behåller den tråden men rullar inte ut den utan fortsätter. För jag förstår nu varför jag misslyckades då. Det fanns ingen uthållighet. Jag skulle alltid börja på nytt. Det var nya löften som inte skulle hållas. Det började redan på hösten. Då planerna lades. Och nyår blev lite av konstgjord andning. Det jag inte hunnit med skulle plötsligt få liv. Så är det inte längre märker jag. Det är snarare så att jag bestämmer mej för vilka trådar jag ska hålla liv i och vilka jag låter dö. Mer av att fortsätta på den inslagna linjen istället för att börja om på nytt.

Så till tråden jag hittade och inte släppte utan bara tyst behöll för att nysta vid annat tillfälle. Jämförelsetråden. Den kom för att jag kände att det finns tillfällen då det är bra att jämföra och värdera. Det är inte bara av ondo. Det hjälper mej att skaffa perspektiv. Om jag bara gör det rättvist mot mej själv och även plockar in saker som förutsättningar. Det tillför ytterligare ett perspektiv men det får inte vara det enda perspektivet. Men elände till exempel. Nu drar jag till med ytterligare en klyscha, alla har förstås rätt till sitt eget elände och sin egen sorg. Det finns alltid någon som har det värre men allting är relativt. Herregud, ännu en klyscha. Troligtvis använder jag dem oftare än jag vill erkänna. Men här är det bra för mej att lyfta blicken. Inser nu att jag gjort det för tidigt bara. Jag har gjort det i ett förminskande syfte där jag lite slår på mej själv. Det var nog det jag gjorde där uppe i stycke 3. Äsch vad det hoppar nu mer i denna ruta där inlägg skrivs. Det kanske inte är meningen att jag ska skriva uppsatser. Jag kopierar sista delen och börjar om på nytt inlägg.

Read Full Post »

Mina tankar började redan på morgonsidorna. De övergick till en monolog på msn till Leila. Och nu är jag här. Jag vet inte riktigt vad det kommer att handla om men jag vet att jag behöver reda ut tanke och känsla. Det är då jag kommer in hit. Till min hörna. Struntar i kronologisk ordning. Låter min egen okunskap skina igenom. Det som kommer det kommer. Har tänkt rätt mycket på det som hänt på sistone. Hur berättelser får fäste oavsett om det finns grund för dem eller ej. Och ämnet är uttjatat, jag vet. Men de byggs på.

Det första kring hen, som jag för övrigt missuppfattade helt, jag trodde att det var en förenkling av hon/han samt ett ord att använda i texter för att inte könsfärga dem när det trots allt är en text som ska vända sej till båda könen. Jag tänkte mej aldrig att könen inte fick finnas eller skulle bli till ett könslöst inget. När det gäller kön har jag alltid slagits för rätten att få vara den jag är utan att tvingas in i någon mall. Dessutom tänker jag inte vara mindre värd än det andra könet. Inte heller tänker jag ärva sysslor för att någon bestämt vilket kön det är som ska utforma dem. Inte heller tänker jag finna mej i att få sämre betalt för att jag föds som kvinna. Men jag tänker fortsätta vara stolt över att vara kvinna. Jag tänker njuta och frossa av kvinnlighet. Kanske vill jag att både män och kvinnor ska få plocka russinen ur kakan. Vara allt vi vill och lite till. Och viktigast av allt, att vi är människor som är snälla mot andra människor.

För här kom det andra in, det hör förstås inte ihop med pepparkakor och negerbollar men i mej bor tankarna granne. På facebook igår såg jag ett inlägg av SOS barnbyar med en bild på barn i en by i Afrika. De ville sälja matpaket för att hjälpa de som lider av svält. När jag klickade på kommentarerna, varför jag nu gjorde det, jag borde ha lärt mej, då dök de upp, de där kommentarerna som påverkar mej mer än vad jag vill tillåta mej. De som får mina känslor att rusa till på olika sätt och sedan klinga av i takt med att jag andas. Men de skapar en rädsla och jag tror att det är den jag egentligen behöver skriva om. Att censurera Disney gör varken från eller till för min del. För mej är det nidbilder som behöver gå i graven, jag gillade Kalle Anka på jul av en enda anledning när jag var liten. Det fanns inget annat att se. Som vuxen har jag aldrig kollat. Och jag skulle för mitt liv aldrig vilja tvinga mina egna att se det. Jag är på väg in till negerbollarna och jag tror att jag går vilse om jag ger mej in i det. Jag behöver tillbaka till det som finns bakom, det som är en av anledningarna till att de nu mer heter chokladbollar hos mej. Tillbaka till kommentarerna.

Det var ett par som skapade en massa känslor i mej. Bland annat var det en man som skrev att om de bara slutade knulla där nere och inte skaffade sej 10 barn var så skulle problemet vara löst. Så sluta knulla så slipper ni svälta. Enkelt va, att ingen tänkt på det tidigare. Eller mannen som skrev att han blev hungrig av att se barnen så han var tvungen att gå och ta sej lite mat. Eller killen som förmodligen ville vara lite rolig och skämtade till det med lördagsgodis. Jag märker att jag får svårt att andas när jag ser dem. Jag förstår dem inte. Jag har överhuvudtaget svårt med hat. Oavsett vem det gäller. Hat krymper människor. Hat gör oss farliga. Hämnd och bitterhet, jag får rysningar bara av orden. Och det finns så mycket av det. Hat mot det som är olika. Hat mot det som är annorlunda. Hat mot det som är okänt. Hat mot det som upplevs orättvist.

Och jag kommer osökt in på SD och anledningen till att de får väljare. Hade ett samtal på twitter igår. Nej förresten, jag går inte in på själva konversationen, men den slutade med att jag blev anklagad för att vara ute och cyklade när jag sa att det är möjligt att inte alla som röstar på SD är rasister men att de i mina ögon är trångsynta och måna om sitt eget hus. Jag avslutade med att skriva, vilken tur att jag älskar att cykla. Det är nu alla rädslor kommer in. Mina, andras. Där jag är rädd att SD när andras rädsla. Vi är rädda allihop men av olika anledningar. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva min egen rädsla. Det är nog maktlösheten som är värst. Det går liksom inte att trycka in mänsklighet och kunskap i människor. Inte heller kan och vet jag tillräckligt. Men jag känner mej feg. För en liten del av mej vill rymma till skogs. Gömma mej under mossa tills allt hat lagt sej. Och för det skäms jag. Det som tröstar är att jag vet att jag inte vill ligga där som en krake. Kanske därför jag behövde skriva för jag känner nu hur jag kravlar upp. Borstar bort jord och mossa från mina knän. Jag känner hur hjärtat växer från soltorkad tomat till fluffigt hjärta och i takt med det kommer hoppet.

Hoppet om en annan värld där alla får det bättre. Hoppet om en värld som får vara grå i tusen olika vackra nyanser. Jag vill tro på en annan värld. Naivt? Förmodligen. Men jag önskar att det från himlen kunde singla ner öppenhet, generositet, förståelse, respekt och medmänsklighet. Som vackra helt unika flingor som gör allting ljust och vackert. Och jag vet att lösningen inte är att förakta de som föraktar. Hata de som hatar. Lösningen finns i att hålla hjärtat stort och öppet. Det händer saker inombords. Bilder förändras. Mossa ersätts med guldigt skimmer. Fega krakar blir till hjältar. Texten förefaller töntig. Överdriven. Men den fyllde sitt syfte. Jag är fri!

Read Full Post »

Older Posts »