Har pratat med mamma i telefonen. Ett sånt där långt samtal där vi båda var aktiva med lyssnandet. Jag kan annars vara lite oartig och bli en aning hummande mellan varven. Jag behöver skriva ner det här för att kunna återkomma till det. Hon och pappa hade varit hos en bekant som ganska nyligen blivit änka. De hade gråtit, skrattat och pratat minnen tillsammans. Den här kvinnan hade även berättat om minnen hon hade av mej.
Jag kan inte förklara riktigt vad det är men mina öron blir dubbelt så stora. Jag har ont om minnen själv så jag tycker om när andra människor spär på med sina, om mej. Det hjälper mej i byggandet och letandet. De får min fulla uppmärksamhet direkt. Och i det här fallet blev jag dessutom rörd. Kände en tår dansa runt i strupen när mamma berättade att den här kvinnan mindes mej som snäll och rättvis. Egenskaper som inte hamnar på topp 5 på min egen lista. Möjligtvis rättvis.
Hon berättade om när vi varit ute på vår båt och min pappa hade köpt med tablettaskar till oss barn. Jag hade tagit påsen och delat ut varsin ask till den här kvinnans barn. Sen hade jag gett en till min lillasyster och en till mej själv. Kvar i påsen låg ytterligare en ask. Den hade jag tagit och kastat överbord. De vuxna hade lite småargt och förebrående ropat till: Men vad gör du? Jag hade tittat helt oförstående på dem och sagt, men alla har fått en, det var en för mycket och det ska vara rättvist.
Det går inte att dra någon direkt parallell eftersom jag hunnit förändras över åren men det finns ändå två värderingar i mej som överlevt alla tester jag gjort som vuxen och som jag nu tänker är mina egna från grunden. Den ena handlar om att inte förbruka mer än vad jag egentligen har användning för. Jag gillar inte ens tillväxt om det bara är för tillväxtens egen skull och inte för något annat med sej. Mycket vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt. Att vara nöjd med det lilla är viktigt för mej. Att inte ständigt vilja ha annat eller mer. Att vara tillfreds.
Det andra handlar om rättvisa. Jag är medveten om att livet inte är rättvist. Åhh, hur ska jag få ner det här i ord. Jag tror att det handlar om att aldrig någonsin använda sin makt och skapa onödig orättvisa. Att utnyttja människors rädslor, svaghet, livssituation, personlighet, hierarkiska position. Att inte aktivt skapa orättvisor. Att behandla andra rättvist, där det åtminstone finns ett gott syfte eller en god tanke bakom en till synes orättvisa.
Nu var det inte det inlägget jag skulle skriva, det var ett helt annat om drömmar, livsinställning och mina fördomar. Men nu kikar solen fram så retsamt så jag drar mej ut till min bok på verandan igen.
Under ytan 