Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Beslutsamma bokstäver’ Category

Nu pratar jag om andra dörrar än landsdörrar. De tycker jag ska stå öppna alltid. Det är snarare systemen som behöver ses över och förändras. Det är innovation, delaktighet och samarbete som behöver in. Vilopaus är det människorna behöver. Och det behövde de för länge länge sen.

Nä jag pratar om andra dörrar. Jag hade litegrann glömt bort hur kosmos funkar. Att vi behöver släppa taget om något för att kunna släppa in annat. Att det inte finns någon väg för i det där stället där vi håller andan, blundar och bara hoppar. Och litar på att fallskärmen vecklar ut sig. Eller att det finns en tjock matta som tar emot.

Så jag stänger en dörr och fem nya öppnas. Kanske skulle vi göra det på fler håll just nu.

Annonser

Read Full Post »

För en tid sedan gjorde jag en annan övning och det resulterade i ett råd till mig själv: Väx!

Imorse när jag gjorde min övning med Otto Scharmer så kompletterades detta råd med några andra.

Från mitt unga jag:
Heja heja!
Äntligen.
Backa inte undan nu.
Låt ingen snäsa dig genom att säga att du nopsar dig.
Låt ingen säga åt dig att du ska välja dina ord, gå på de du valt.
Gör av rätt anledning!
Undvik egot.
Glöm rubrikerna och kom ihåg känslan.
Var i roten, inte symptomen.
Släpp in det som idag inte duger.
Värdera inte.
Njut!
Gör!

Från mitt framtida jag:
Ge inte upp!
Fortsätt.
Du är vacker.
Du har allt du behöver.
Gör det bara.
HOPPA!
SPRING!
LEK!
NJUT!
GLÄDJS!
LEV!!

Det är som att mitt unga jag visste vad mitt framtida jag skulle säga och att de bara väntat på att jag skulle låna dem örat en stund. Nu ska jag se till så det blir mer än örat.

Read Full Post »

Det går bra.

Har några energidippar då och då men då ser jag till att få lite vila eller så mediterar jag. T gav mig en förträfflig trädmetafor så nu mer ser jag till att fötterna står stadigt, sen blundar jag, tänker på rotsystem och stam. Att det som händer nu händer inte i mig, det råkar bara blåsa genom just mitt lövverk. Men snart har det blåst över. Sen häller jag osynliga hinkar med kärlek över alla de som är otrevliga, sura eller bara påfrestande av andra anledningar.

IMG_20150829_172038Sen har jag har köpt en fin anteckningsbok. Där ska jag spara alla tillfällen då jag väljer kärlek istället för ilska, irritation, jämförelse, kritik, ledsenhet eller andra glädjedödande energislukare.

Nästa helg ska jag vara med A och måla. Vid värmländskt vatten. Det ser jag fram emot.

Jag har för övrigt blivit bättre på att göra om och göra rätt när jag tänker, pratar och skriver om mig själv. Jag märker att ett visst avbrott i beteendemönster har skett. Ser fram emot fortsättningen. Känner mig övertygad och stark. Bestämd.

Och glad.

KÄRLEK!

Read Full Post »

Kanske är det så att jag tagit ett livsavgörande beslut. Kanske tog jag det redan för flera år sedan utan att vara medveten om det. För det är först nu jag fattar vad det handlar om. Jag skulle kunna citera Kay Pollak, att välja glädje. För i mångt och mycket är det det handlar om.

Jag har funderat mycket på bloggen, vad denna yta ska användas till, det finns inte längre samma behov av att skriva av mig starka känslor eller skriva fram insikter. Mönster har upptäckts, åtgärder har vidtagits, mycket är kvar att göra men det är tydligt vad som ska göras.

Men kanske inte just kring det här. Här går jag fortfarande vilse. Här blir jag fortfarande påverkad av andra. Här låter jag mig fyllas av tvivel. Andra gör på andra sätt. Andra har starka åsikter och ömma tår. Jag möter helt andra förhållningssätt. Jag möter tvivel. Irritation. Ilska.

Jag tillåter att det jag tror på förringas, görs till ingenting, förlöjligas, förenklas och på olika sätt avfärdas som naivt och ryggradslöst och utan konturer. Som att det skulle innebära att jag inte tar ställning eller har en åsikt. Jag tar ställning för glädje, kärlek och öppenhet. Jag tar ställning för individuella val som inte bara handlar om individen utan helheten. Jag tar ställning för det som inte är antingen eller utan både och. Jag tar ställning för ett värmande ord, skratt som startar i magen, vänlighet som smeker som varm vind genom kroppen.

Jag har åsikter men ser det inte som någon större förlust att byta dem när jag växt ur dem. Åsikter är dessutom bara byggdelar och inget slutresultat i min värld. Jag är trött på debatter, argumentation och polarisering. Jag är sugen på samtal som lär och lyfter. Som på riktigt förändrar istället för att bara ta energi. Jag är trött på att veta var du står som om det inte fanns någon annan bättre plats att befinna sig på, en plats som du och jag inte hittat än men kommer att hitta tillsammans om vi inte vore så bestämda på att stanna där vi är och beskriva den platsen med högre och högre stämma och fler ord.

Hur det här beslutet hänger ihop med annat vet jag inte. Det är så mycket kvar att reda ut i tanke. Men känslan är stark och kanske kan bloggens yta användas för att vattna det frö jag planterade någonstans i mitten av min mage. Plantan har växt sig upp till hjärtat och närmar sig halsen, det är kanske därför orden närmar sig. De kanske vill ut.

Det kanske bara är dags.

Read Full Post »

Jag vädrar likt en blodhund. Nä, det där lät inte bra. Inte ihop med dessa tankar. Inte heller vill jag sniffa runt för ivrigt. Och direkt gick tanken över till målfokuserat och allvarsamt, vilket inte heller passar in. Så hur vill jag egentligen att mitt sökande ska se ut. Jag vill förstås att det ska vara nyfiket, utforskande och glatt. Jag vill också att andra saker ska få komma emellan så jag inte blir för dedikerad. Det ska inte liknas vid jakt. Kanske inte ens sökande inser jag nu eftersom jag inte vet vad jag söker och vi hittar kanske bara det vi söker och missar det andra.

Utforskande, är det ett bättre ord? Eller blev det för pretto.

Skit samma, jag har hittat fram till marker som innehåller guld.

Read Full Post »

Ryggen värker, det finns en pöl av smärta mellan mina skulderblad. Något har hänt. Något som kroppen inte tyckte om. Kanske bara något nytt som kroppen inte var van. Den låste sig. Och musklerna släpper inte taget. Jag har svårt att andas för pölen rinner igenom på framsidan. Bröstben och ryggrad växer ihop, viskar, lurar hjärnan att sända ut en armé av grå, småbultande, handlingsförlamande soldater ut i mina armar. Och smärta tröttar. Jag hade glömt hur mycket.

Utanför i mörkret hörs en helikopter. Vad nu det har med saken att göra, bara en notering. Inne i köket smattrar dotterns fingrar. Äntligen skriver hon igen. Flera dagar har gått, då uppsats hetsat och skapat ångest. Jag har försökt att hjälpa men det går trögt. Men jag har lärt mig fantastiskt mycket intressant. Inte bara om poesi utan om en massa annat. Och det är spännande att läsa historia som vuxen. Och det slår mig, i takt med att vi kommit närmre varandra så har avståndet ökat. I takt med att teknologin har underlättat har vi fått det svårare. I takt med att allt går snabbare dränks vi i kortisol. Och allt fokus på frihet, individ och val har kostat i generositet, empati och solidaritet. Det är som att vi blivit olyckligt kära i oss själva och glömt det som finns runtomkring.

Fast det är inte sant. Det växer fram något annat. Små tecken överallt även om det svarta onda breder ut sig. Men det breder ut sig över ytan, det andra kommer spirande underifrån och kommer att ta sig förbi marktäckaren som ger noll syre på sikt. Kärlek vinner över hat. Okunskap blir till kunskap. Generositet slår ut girighet.

För egen del tränar jag på en ny livsstil, den icke dömande. Den icke jämförande. Kommande vecka ska bli medvetandets vecka. Då jag med versaler ska skriva DÖMANDE och JÄMFÖRANDE i marginalen. Oavsett om marginalen är av papper eller tanke. Veckan därpå ska bli fokusskiftande. Eftersom jag inte ska döma att jag dömer får jag istället konstatera att jag dömt och sedan hitta nya perspektiv för att kompensera det jag dömt ut. Jag ska träna på att hitta det som är bra. Skapa nya stigar i hjärnan. Skippa de redan upptrampade. Och jag ska vara snäll. Mot mig själv och mot andra. Så snäll att alla muskler slappnar av och låter mig få hela min kropp tillbaka. Så att jag kan andas som vanligt igen.

Jag blir full i skratt åt min egen underlighet. Jag har lämnat köket, utslängd av uppsatsskrivande dotter. Jag ligger här i sovrummet bredvid en man med hörlurar. Jag ligger här och känner efter. Hur det är precis nu. Utan att döma. Utan att jämföra. Och mitt i smärtan finns något annat. Något som egentligen inte är. Eller kanske bara är. Jag vet inte. Hittar inte riktigt orden. Alltför mycket fokus på det ena gör att det andra blir otränat. Orkar inte längre tänka lika mycket. Tankarna rör sig långsammare. Uteblir helt ibland. Nytt för mig. Orkar inte riktigt känna heller. Bara konstatera att jag har känslan. Men tänker jag inte känslan då? Hur kan den annars finnas?

Nu börjar jag känna igen mig.

 

Read Full Post »

Mycket tankar blir det. Lika många känslor. Men eftersom intentionen 2015 är att få balans mellan inte bara dessa två utan även görandet så bryter jag mina tankebanor och gör oavsett känsla. Jag går igenom gamla morgonsidor och inser att mycket trots allt blivit gjort. Några saker finns fortfarande ogjorda, värda att göras. Och några saker ska till soptippen en gång för alla.

Read Full Post »

Older Posts »