Det går lättare när jag har bestämt mig innan. Med den barska rösten. Du sitter kvar vid köksbordet tills du bokat flygbiljetter och hotell om det inte finns flygtider som passar.

Normalt sett får jag alltid en känsla av skitnödighet när jag ska välja mellan flighter och hotellrum. Jag far runt och lämnar flämtande datorn nån kvart senare utan att ha åstadkommit ett endaste dugg.

Men inte idag. Jag bestämde mig, nu gör du det. Och då gjorde jag det. Blev en extra helg i Köln. I vackert vattentornhotell.

Annons

Read Full Post »

Dörrar

Nu pratar jag om andra dörrar än landsdörrar. De tycker jag ska stå öppna alltid. Det är snarare systemen som behöver ses över och förändras. Det är innovation, delaktighet och samarbete som behöver in. Vilopaus är det människorna behöver. Och det behövde de för länge länge sen.

Nä jag pratar om andra dörrar. Jag hade litegrann glömt bort hur kosmos funkar. Att vi behöver släppa taget om något för att kunna släppa in annat. Att det inte finns någon väg för i det där stället där vi håller andan, blundar och bara hoppar. Och litar på att fallskärmen vecklar ut sig. Eller att det finns en tjock matta som tar emot.

Så jag stänger en dörr och fem nya öppnas. Kanske skulle vi göra det på fler håll just nu.

Read Full Post »

Tips från mig själv till mig själv

För en tid sedan gjorde jag en annan övning och det resulterade i ett råd till mig själv: Väx!

Imorse när jag gjorde min övning med Otto Scharmer så kompletterades detta råd med några andra.

Från mitt unga jag:
Heja heja!
Äntligen.
Backa inte undan nu.
Låt ingen snäsa dig genom att säga att du nopsar dig.
Låt ingen säga åt dig att du ska välja dina ord, gå på de du valt.
Gör av rätt anledning!
Undvik egot.
Glöm rubrikerna och kom ihåg känslan.
Var i roten, inte symptomen.
Släpp in det som idag inte duger.
Värdera inte.
Njut!
Gör!

Från mitt framtida jag:
Ge inte upp!
Fortsätt.
Du är vacker.
Du har allt du behöver.
Gör det bara.
HOPPA!
SPRING!
LEK!
NJUT!
GLÄDJS!
LEV!!

Det är som att mitt unga jag visste vad mitt framtida jag skulle säga och att de bara väntat på att jag skulle låna dem örat en stund. Nu ska jag se till så det blir mer än örat.

Read Full Post »

Hur går det då med glädjen?

Det går bra.

Har några energidippar då och då men då ser jag till att få lite vila eller så mediterar jag. T gav mig en förträfflig trädmetafor så nu mer ser jag till att fötterna står stadigt, sen blundar jag, tänker på rotsystem och stam. Att det som händer nu händer inte i mig, det råkar bara blåsa genom just mitt lövverk. Men snart har det blåst över. Sen häller jag osynliga hinkar med kärlek över alla de som är otrevliga, sura eller bara påfrestande av andra anledningar.

Sen har jag har köpt en fin anteckningsbok. Där ska jag spara alla tillfällen då jag väljer kärlek istället för ilska, irritation, jämförelse, kritik, ledsenhet eller andra glädjedödande energislukare.

Nästa helg ska jag vara med A och måla. Vid värmländskt vatten. Det ser jag fram emot.

Jag har för övrigt blivit bättre på att göra om och göra rätt när jag tänker, pratar och skriver om mig själv. Jag märker att ett visst avbrott i beteendemönster har skett. Ser fram emot fortsättningen. Känner mig övertygad och stark. Bestämd.

Och glad.

KÄRLEK!

Read Full Post »

Det kanske bara är dags

Kanske är det så att jag tagit ett livsavgörande beslut. Kanske tog jag det redan för flera år sedan utan att vara medveten om det. För det är först nu jag fattar vad det handlar om. Jag skulle kunna citera Kay Pollak, att välja glädje. För i mångt och mycket är det det handlar om.

Jag har funderat mycket på bloggen, vad denna yta ska användas till, det finns inte längre samma behov av att skriva av mig starka känslor eller skriva fram insikter. Mönster har upptäckts, åtgärder har vidtagits, mycket är kvar att göra men det är tydligt vad som ska göras.

Men kanske inte just kring det här. Här går jag fortfarande vilse. Här blir jag fortfarande påverkad av andra. Här låter jag mig fyllas av tvivel. Andra gör på andra sätt. Andra har starka åsikter och ömma tår. Jag möter helt andra förhållningssätt. Jag möter tvivel. Irritation. Ilska.

Jag tillåter att det jag tror på förringas, görs till ingenting, förlöjligas, förenklas och på olika sätt avfärdas som naivt och ryggradslöst och utan konturer. Som att det skulle innebära att jag inte tar ställning eller har en åsikt. Jag tar ställning för glädje, kärlek och öppenhet. Jag tar ställning för individuella val som inte bara handlar om individen utan helheten. Jag tar ställning för det som inte är antingen eller utan både och. Jag tar ställning för ett värmande ord, skratt som startar i magen, vänlighet som smeker som varm vind genom kroppen.

Jag har åsikter men ser det inte som någon större förlust att byta dem när jag växt ur dem. Åsikter är dessutom bara byggdelar och inget slutresultat i min värld. Jag är trött på debatter, argumentation och polarisering. Jag är sugen på samtal som lär och lyfter. Som på riktigt förändrar istället för att bara ta energi. Jag är trött på att veta var du står som om det inte fanns någon annan bättre plats att befinna sig på, en plats som du och jag inte hittat än men kommer att hitta tillsammans om vi inte vore så bestämda på att stanna där vi är och beskriva den platsen med högre och högre stämma och fler ord.

Hur det här beslutet hänger ihop med annat vet jag inte. Det är så mycket kvar att reda ut i tanke. Men känslan är stark och kanske kan bloggens yta användas för att vattna det frö jag planterade någonstans i mitten av min mage. Plantan har växt sig upp till hjärtat och närmar sig halsen, det är kanske därför orden närmar sig. De kanske vill ut.

Det kanske bara är dags.

Read Full Post »

Jag kan vara något på spåren

Jag vädrar likt en blodhund. Nä, det där lät inte bra. Inte ihop med dessa tankar. Inte heller vill jag sniffa runt för ivrigt. Och direkt gick tanken över till målfokuserat och allvarsamt, vilket inte heller passar in. Så hur vill jag egentligen att mitt sökande ska se ut. Jag vill förstås att det ska vara nyfiket, utforskande och glatt. Jag vill också att andra saker ska få komma emellan så jag inte blir för dedikerad. Det ska inte liknas vid jakt. Kanske inte ens sökande inser jag nu eftersom jag inte vet vad jag söker och vi hittar kanske bara det vi söker och missar det andra.

Utforskande, är det ett bättre ord? Eller blev det för pretto.

Skit samma, jag har hittat fram till marker som innehåller guld.

Read Full Post »

En enda lång klagovisa i dur

Ryggen värker, det finns en pöl av smärta mellan mina skulderblad. Något har hänt. Något som kroppen inte tyckte om. Kanske bara något nytt som kroppen inte var van. Den låste sig. Och musklerna släpper inte taget. Jag har svårt att andas för pölen rinner igenom på framsidan. Bröstben och ryggrad växer ihop, viskar, lurar hjärnan att sända ut en armé av grå, småbultande, handlingsförlamande soldater ut i mina armar. Och smärta tröttar. Jag hade glömt hur mycket.

Utanför i mörkret hörs en helikopter. Vad nu det har med saken att göra, bara en notering. Inne i köket smattrar dotterns fingrar. Äntligen skriver hon igen. Flera dagar har gått, då uppsats hetsat och skapat ångest. Jag har försökt att hjälpa men det går trögt. Men jag har lärt mig fantastiskt mycket intressant. Inte bara om poesi utan om en massa annat. Och det är spännande att läsa historia som vuxen. Och det slår mig, i takt med att vi kommit närmre varandra så har avståndet ökat. I takt med att teknologin har underlättat har vi fått det svårare. I takt med att allt går snabbare dränks vi i kortisol. Och allt fokus på frihet, individ och val har kostat i generositet, empati och solidaritet. Det är som att vi blivit olyckligt kära i oss själva och glömt det som finns runtomkring.

Fast det är inte sant. Det växer fram något annat. Små tecken överallt även om det svarta onda breder ut sig. Men det breder ut sig över ytan, det andra kommer spirande underifrån och kommer att ta sig förbi marktäckaren som ger noll syre på sikt. Kärlek vinner över hat. Okunskap blir till kunskap. Generositet slår ut girighet.

För egen del tränar jag på en ny livsstil, den icke dömande. Den icke jämförande. Kommande vecka ska bli medvetandets vecka. Då jag med versaler ska skriva DÖMANDE och JÄMFÖRANDE i marginalen. Oavsett om marginalen är av papper eller tanke. Veckan därpå ska bli fokusskiftande. Eftersom jag inte ska döma att jag dömer får jag istället konstatera att jag dömt och sedan hitta nya perspektiv för att kompensera det jag dömt ut. Jag ska träna på att hitta det som är bra. Skapa nya stigar i hjärnan. Skippa de redan upptrampade. Och jag ska vara snäll. Mot mig själv och mot andra. Så snäll att alla muskler slappnar av och låter mig få hela min kropp tillbaka. Så att jag kan andas som vanligt igen.

Jag blir full i skratt åt min egen underlighet. Jag har lämnat köket, utslängd av uppsatsskrivande dotter. Jag ligger här i sovrummet bredvid en man med hörlurar. Jag ligger här och känner efter. Hur det är precis nu. Utan att döma. Utan att jämföra. Och mitt i smärtan finns något annat. Något som egentligen inte är. Eller kanske bara är. Jag vet inte. Hittar inte riktigt orden. Alltför mycket fokus på det ena gör att det andra blir otränat. Orkar inte längre tänka lika mycket. Tankarna rör sig långsammare. Uteblir helt ibland. Nytt för mig. Orkar inte riktigt känna heller. Bara konstatera att jag har känslan. Men tänker jag inte känslan då? Hur kan den annars finnas?

Nu börjar jag känna igen mig.

 

Read Full Post »

Att rida på draken istället för att ätas upp av den

Mycket tankar blir det. Lika många känslor. Men eftersom intentionen 2015 är att få balans mellan inte bara dessa två utan även görandet så bryter jag mina tankebanor och gör oavsett känsla. Jag går igenom gamla morgonsidor och inser att mycket trots allt blivit gjort. Några saker finns fortfarande ogjorda, värda att göras. Och några saker ska till soptippen en gång för alla.

Read Full Post »

Flera sorters springande

Det känns riktigt högtidligt. Sitter återigen vid köksbordet med en nyvunnen känsla av koll på läget. Har precis värmt en kopp soyachoklad, adventsljusen skiner. All bokföring på firman är klar. Jag har koll på kurslitteraturen till kommande coachutbildning. Jag har bokat in dagar i kalendern inte bara för den utan även för det som blir mina företagsdagar. Det som saknas är några julklappar men de finns nedskrivna på en lista och planeras att inhandlas idag. Jag har en riktigt bra chef som verkligen lyfter min tillvaro, en bortglömd känsla. Lustigt hur jag kan ha det på ett sätt, sedan få det på ett annat och efter något år vänja mej vid det nya sämre sättet och rent av glömma bort det andra bra och till och med skapa destruktiva tankar kring min egen förmåga snarare än betrakta omständigheterna så som de är. Bara att skriva det gjorde hjärtat lite mjukare i kanten och luften lättare att andas.

Jag insåg för några dagar sedan att ingenting är viktigare än att låta alla delar av mej själv hinna ikapp, kanske för tusende gången. Dah, undrar om jag får nobelpris för det. Jag vet ju allt det där, att jag blir ledsen när själen sticker åt ett håll, hjärnan åt ett annat, hjärtat åt ett tredje medan benen roar sej på ett fjärde håll och armar leker döda i ett femte hörn. Inget nytt under solen. Jag tränar på att hålla i det över tid. Det där med att låta saker vara ikapp. Inte låta det gå så långt att jag hinner bli vilsen innan jag plockar ihop delarna. Den här gången blev jag nog till och med mer än vilsen och det är det jag lever med sviterna av. Det är det som får mej att längta extra mycket till jul. Det är det som får mej att älska Åhléns reklam: Ju mer vi jagar julen, desto längre ifrån oss kommer den, julen handlar om att göra så lite som möjligt så länge som möjligt.

Under tiden jag gör så lite som möjligt så länge som möjligt ska jag ta mej en ordentlig funderare på vad det är jag verkligen vill ha för jobb i firman och vad det är jag verkligen tycker är kul att göra. Jag ska också skriva ner vad det är jag vill ha ut av kommande utbildning så jag får ut så mycket som möjligt av den. Sen ska jag läsa vidare i en bok jag påbörjat, den påminner mej om det jag vill ha mer av. Värme, glädje, hopp, upptäckarlust, nyfikenhet, lusten att lära, tjusningen jag känner över kunskap. Den påminner mej också om att inte ta för givet att alla står på samma fläck som jag när de börjar. Ibland kan jag nästan tvinna mej ut och in för att skapa nytta och insett efteråt att det hade räckt och till och med varit bättre med bara de första 10 procenten. Det är inte gammal skåpmat eller självklarheter för alla. Sen ska jag snöra på mej träningsdojor och springa några mil under helgerna, det gör mej stolt att skriva. Jag kan springa. Och jag springer. Men det är inte den sortens springande som gör att jag tappar delar av mej själv. Det är en helt annan sorts springande.

Read Full Post »

Förluster som leder till självklara val

Jag gillar ljudet av regn. Sitter vid vårt röda skrivbord och funderar på allt möjligt. Jag är ivrig av naturen. Vill göra. Ibland blir det fel men om jag ser till det stora hela är det värt det även de gånger det blir fel. Jag har köpt en licens till ett bokföringsprogram och vem kunde tro att det jag en gång rymde ifrån genom att välja nationalekonomi plötsligt är så vansinnigt roligt. Allt med den egna firman är roligt. Om jag håller demoner och andra destruktiva röster borta. Och det gör jag genom tillit och fokus. Och jag snuddar vid det ofattbara. Det kan bli bra, jag kan ha fel :D

När jag pratade med min mamma igår så förstod jag att hennes väninna satt ord för det jag kanske känt. Jag låter pappa leva vidare inte bara genom mitt hjärta utan genom företagande. Allt det han stod för tar jag med mej. Det gör mej så oerhört stolt. Så där stolt att jag bara vill grina. Och jag kan se honom le, höra honom skratta och ropa precis det jag behöver höra. Och bredvid honom står Helena. Jag vet förstås vad jag hade valt om jag hade fått välja. Men nu fick jag inte det.

Jag är ganska säker på att förlusten av dem gjorde detta livsval så otroligt självklart. Och för det är jag tacksam.

Read Full Post »