Nu gäller det

Vaknar till en alldeles särdeles fin dag med mikroångest i bröstet. Ska undersöka den närmare istället för att ignorera den men jag ska inte låta den hindra mej från att fortsätta med mina myrsteg. Dessutom har den en tendens att bytas ut mot bubbligt pirr. Gränsen är hårfin. Mina morgonsidor är roligare att skriva sen den kom. Jag har två viktiga frågor som jag ska svara på denna vecka, helst denna dag.

Men först lite annat.

Annons

Read Full Post »

Hur ska jag veta det?

Känns konstigt att börja med att sätta rubriken när jag inte vet vad innehållet kommer att vara. Utanför skiner solen och inuti skiner den med. Jag har bara blivit så van att svara bara ok och inte ta till superlativen. Som om jag måste vara ärlig varenda tillfälle och snabbt skanna av kroppen. Ribban är orimligt hög. Det är svårt att må toppen när varenda cell analyseras, klart det finns någon enstaka här och där som inte mår prima.

Märker att jag ifrågasätter det mesta. Letar och letar efter svar som likt solkatter flyr. Så nu skiter jag i det för en stund. Lägger mej ner. På rygg. På den vackraste matta av grönt. Och kikar rakt upp i det blå och låter molnen åka förbi.

Inte ett enda ska jag plocka ner och plocka sönder.

Read Full Post »

Privat utredning

Mina tankar började redan på morgonsidorna. De övergick till en monolog på msn till Leila. Och nu är jag här. Jag vet inte riktigt vad det kommer att handla om men jag vet att jag behöver reda ut tanke och känsla. Det är då jag kommer in hit. Till min hörna. Struntar i kronologisk ordning. Låter min egen okunskap skina igenom. Det som kommer det kommer. Har tänkt rätt mycket på det som hänt på sistone. Hur berättelser får fäste oavsett om det finns grund för dem eller ej. Och ämnet är uttjatat, jag vet. Men de byggs på.

Det första kring hen, som jag för övrigt missuppfattade helt, jag trodde att det var en förenkling av hon/han samt ett ord att använda i texter för att inte könsfärga dem när det trots allt är en text som ska vända sej till båda könen. Jag tänkte mej aldrig att könen inte fick finnas eller skulle bli till ett könslöst inget. När det gäller kön har jag alltid slagits för rätten att få vara den jag är utan att tvingas in i någon mall. Dessutom tänker jag inte vara mindre värd än det andra könet. Inte heller tänker jag ärva sysslor för att någon bestämt vilket kön det är som ska utforma dem. Inte heller tänker jag finna mej i att få sämre betalt för att jag föds som kvinna. Men jag tänker fortsätta vara stolt över att vara kvinna. Jag tänker njuta och frossa av kvinnlighet. Kanske vill jag att både män och kvinnor ska få plocka russinen ur kakan. Vara allt vi vill och lite till. Och viktigast av allt, att vi är människor som är snälla mot andra människor.

För här kom det andra in, det hör förstås inte ihop med pepparkakor och negerbollar men i mej bor tankarna granne. På facebook igår såg jag ett inlägg av SOS barnbyar med en bild på barn i en by i Afrika. De ville sälja matpaket för att hjälpa de som lider av svält. När jag klickade på kommentarerna, varför jag nu gjorde det, jag borde ha lärt mej, då dök de upp, de där kommentarerna som påverkar mej mer än vad jag vill tillåta mej. De som får mina känslor att rusa till på olika sätt och sedan klinga av i takt med att jag andas. Men de skapar en rädsla och jag tror att det är den jag egentligen behöver skriva om. Att censurera Disney gör varken från eller till för min del. För mej är det nidbilder som behöver gå i graven, jag gillade Kalle Anka på jul av en enda anledning när jag var liten. Det fanns inget annat att se. Som vuxen har jag aldrig kollat. Och jag skulle för mitt liv aldrig vilja tvinga mina egna att se det. Jag är på väg in till negerbollarna och jag tror att jag går vilse om jag ger mej in i det. Jag behöver tillbaka till det som finns bakom, det som är en av anledningarna till att de nu mer heter chokladbollar hos mej. Tillbaka till kommentarerna.

Det var ett par som skapade en massa känslor i mej. Bland annat var det en man som skrev att om de bara slutade knulla där nere och inte skaffade sej 10 barn var så skulle problemet vara löst. Så sluta knulla så slipper ni svälta. Enkelt va, att ingen tänkt på det tidigare. Eller mannen som skrev att han blev hungrig av att se barnen så han var tvungen att gå och ta sej lite mat. Eller killen som förmodligen ville vara lite rolig och skämtade till det med lördagsgodis. Jag märker att jag får svårt att andas när jag ser dem. Jag förstår dem inte. Jag har överhuvudtaget svårt med hat. Oavsett vem det gäller. Hat krymper människor. Hat gör oss farliga. Hämnd och bitterhet, jag får rysningar bara av orden. Och det finns så mycket av det. Hat mot det som är olika. Hat mot det som är annorlunda. Hat mot det som är okänt. Hat mot det som upplevs orättvist.

Och jag kommer osökt in på SD och anledningen till att de får väljare. Hade ett samtal på twitter igår. Nej förresten, jag går inte in på själva konversationen, men den slutade med att jag blev anklagad för att vara ute och cyklade när jag sa att det är möjligt att inte alla som röstar på SD är rasister men att de i mina ögon är trångsynta och måna om sitt eget hus. Jag avslutade med att skriva, vilken tur att jag älskar att cykla. Det är nu alla rädslor kommer in. Mina, andras. Där jag är rädd att SD när andras rädsla. Vi är rädda allihop men av olika anledningar. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva min egen rädsla. Det är nog maktlösheten som är värst. Det går liksom inte att trycka in mänsklighet och kunskap i människor. Inte heller kan och vet jag tillräckligt. Men jag känner mej feg. För en liten del av mej vill rymma till skogs. Gömma mej under mossa tills allt hat lagt sej. Och för det skäms jag. Det som tröstar är att jag vet att jag inte vill ligga där som en krake. Kanske därför jag behövde skriva för jag känner nu hur jag kravlar upp. Borstar bort jord och mossa från mina knän. Jag känner hur hjärtat växer från soltorkad tomat till fluffigt hjärta och i takt med det kommer hoppet.

Hoppet om en annan värld där alla får det bättre. Hoppet om en värld som får vara grå i tusen olika vackra nyanser. Jag vill tro på en annan värld. Naivt? Förmodligen. Men jag önskar att det från himlen kunde singla ner öppenhet, generositet, förståelse, respekt och medmänsklighet. Som vackra helt unika flingor som gör allting ljust och vackert. Och jag vet att lösningen inte är att förakta de som föraktar. Hata de som hatar. Lösningen finns i att hålla hjärtat stort och öppet. Det händer saker inombords. Bilder förändras. Mossa ersätts med guldigt skimmer. Fega krakar blir till hjältar. Texten förefaller töntig. Överdriven. Men den fyllde sitt syfte. Jag är fri!

Read Full Post »

Det är nytt nu

Så där ja, lite förnyelse känns bra. Jag är trött på det gröna. Jag behöver något annat än skogen. Jag vill ha blått och vatten. Jag inser att jag har behov av att bloggen speglar min livsfas. Det är inte bara en blogg. För övrigt ett ord jag hatar. Blogg. Att blogga. Gillar det inte speciellt. Ordet alltså. Inte företeelsen. Först hade jag något som jag förknippade med upptäckarlust, glädjen över att hitta mitt inre landskap. En helt ny värld. Det var rev, färgglada fiskar, hotfulla fiskar, koraller och grönt hav.

Sen kände jag ett behov av att få återvända till min trollskog. Bloggen kändes främmande. Jag behövde något tryggt och vant. En plats där jag fick återanvända lite av mina gamla tankar i jakten på Jag. En plats för stilla funderande. Och om behov uppstod, en plats att sparka mossa och sura på en stubbe.

Nu vill jag ha något annat, något som påminner mer om djupdyk än lugna skogspromenader. Jag är inte heller för tillfället ute efter ny information. Snarare omvandla den jag har till kunskap. Att få nytta av det jag lärt mej, testa om det håller, om teorierna stämmer eller om det är läpparnas bekännelse över hela skiten. I Yoga Nidra som jag pysslat med ända sedan yrseln överföll mej börjar och slutar du med något som kallas sankalpa. För mej ser det ut som ett litet vackert frö som jag planterar långt långt inne i mej själv. Ett frö som växer alldeles av sej självt. Det omedvetna vattnar och pysslar om.

Och fröet blir till en växt som sprider sej i hela kroppen. Och det jag behöver är förstås föränderligt. Men jag inser att vägen till en leende harmonisk buddha med acceptans som paradgren kanske inte riktigt är min grej. Och självklart förstår jag att jag än en gång gick vilse i vad acceptans innebär. Än en gång blandade jag ihop egen utveckling med generellt facit. Att göra rätt på fel sätt. Och växten kväljde mej. Stillheten som skulle vara vilsam blev till kvalmigt stillastående. Och något annat tar vid. Ord som fokus, nyfikenhet och energi hamnar rätt i tanke och mun.

Det är nytt nu.

 

Read Full Post »

Jag simmar

Inte för livet.
Inte runt, runt i cirklar.
Inte mot väggar av glas.

Utan för nöjes skull.
Av nyfikenhet.
För att förstå.
Men också av glädje.
I spiralformad rörelse.
Alla bitar används även om jag måste spara dem i mitt hjärta en stund.

Det bubblar. Stänker. Blänker. Kittlar. Lockar. Värmer och kyler om vartannat. Jag är över ytan, under ytan men jag trampar inte lika mycket vatten. Jag använder fötterna till annat.

För att stå still.
För att gå.
Springa.
Hoppa.
Eller bara för att vifta med tårna.

Jag har saker att reda ut. Rensa bort.

Jag är på väg.

Read Full Post »

Rustad för hösten

Det märks att jag börjar närma mej hösten och slutet på semestern i mina morgonsidor. Strategier börjar växa fram. De tecknade utropstecknen blir fler i marginalen. Maskineriet behöver dras igång. Förberedas tills jag är tillbaka. För då är det snävare med tid igen. Men jag känner mej redo på ett annat sätt. Förra året var jag riktigt orolig. Kommer jag att kunna behålla den lägre stressnivån? Kommer jag att kunna undvika yrseln eller kommer jobbet att suga ur mej energin? Men det handlar inte om jobbet, jag vet det. Det handlar om mej. Jag skapar ställtid istället för skapartid. Jag springer på än det ena och än det andra. Bra grejer förvisso, men fel i tid och prio. Jag tappar fokus. Koncentration. Minnet. Och jag vet varför jag gör det.

Plötsligt står allting så klart för mej och nu är det snarare så att oron handlar om att jag ska fly från det klarsynta. Att jag ska hitta på de skenmanövrar som välter omkull allting igen. Aldrig har mina morgonsidor varit så beslutsamma som i morse. Jag blev fylld av energi. Jag blev glad. Upprymd snarare än stressad. Jag vet vilken sorts stress som är värst. Den där som uppstår när ingenting blir slutfört och jag har 5 saker på gång samtidigt och inte gör något av dem med närvaro. När jag hoppar mellan saker.

Tankekartor, beslutsamhet, självförtroende, strategi, målmedvetenhet, det är saker som ska få mej dit jag vill. Och för första gången på länge börjar jag närma mej vad jag vill. Och vilken kraft det finns i att tänka stort. Men nu är det semester, jag har fortfarande 2 veckor kvar av min semester. Jag ser riktigt fram emot att få längta. De där sista dagarna när det nästan kliar i fingrarna att få ta på mej kläder direkt jag vaknar. Käka lite bra frukost. Hoppa upp på cykeln och andas lite kallare luft på väg till jobbet. Hämta kaffekoppen. Gå runt och heja lite. Fråga hur mina arbetskamrater haft det. Skratta lite. Och sedan göra det jag bestämt mej för att göra. För att avbryta mitt på dagen med ett härligt pass på andra sidan gatan. Komma tillbaka eftersvettig och köra andra halvlek.

Sen cyklar jag hemåt och lagar middag tillsammans med min familj. Pratar. Skrattar. Umgås. Drömbild förvisso. Kommer säkert att se helt annorlunda ut eftersom de runtomkring mej inte alltid vill ingå i mina strategier. Men mitt eget mående styr jag över. Min egen dagsplanering styr jag över. Och faktum är att jag tillåter misslyckanden. Jag tillåter brister. Det är ok. Det är till och med helt ok.

Jag är rustad för hösten!

Read Full Post »

Till och med vacker och värd att älskas

Det går trögt. Det är som en fördämning. Som att jag behöver klämma lite. Pressa fram det som finns där inne. Men kanske vill jag inte att orden ska strömma. Kanske vill jag istället gå och lägga mej? Men det finns en längtan. Efter att skriva skriva skriva. Låta orden komma utan att fundera. Efteråt nyfiket kolla vad det blev. Det var längesen. Alldeles för längesedan. Förr kändes det som att tangentbordet var mitt piano och det som strömmade ut var min musik. Musik som jag dansade till. Snurrade tills jag skrattande ramlade omkull. Eller tills inga tårar längre fanns. Eller tills skriket inombords tonat ut till ingenting. Utmattad. Glad. Fri.

Imorse när jag skrev mina morgonsidor blev jag påmind om min oförmåga att känna in mellan varven. Där det verkligen räknas kan jag vara urkass. Där tar jag för givet på ett sätt som är fult. J kom in med kaffe på sängen. En nyplockad ros i en vas bredvid. Jag tror att det var att han hade tidningen med. Han skulle inte skriva morgonsidor förrän senare. Göra ett undantag. Jag såg att M hade skickat svar på ett mejl, ville ringa och höra hur hon mådde. Hon var inte hemma så jag gick till köksbordet och började skriva mina morgonsidor. Då först gick det upp för mej att J gjorde undantaget för mej. För vår dag. För att vi skulle ligga kvar och prata en stund. Dela minnen från vår bröllopsdag. Så jag slutade skriva och hoppade tillbaka i sängen. För även om jag är urkass på att läsa av är jag desto bättre på att ombestämma mej. Göra nytt. Göra rätt.

Tillbaka till morgonsidorna var jag tvungen att se mej själv i vitögat. Se min oförmåga att vara nära ibland. J flyttade fram morgonsideskrivandet för att umgås med mej medan jag drar iväg och inte är mottaglig alls. Gullegull verkar inte vara min melodi. Nu gör jag det igen. Hittar fula namn på något fint. Använder sarkasm. Som att långsamt förgifta. I morgonsidorna skrev jag kärleksfullt flamsig. Töntigt romantisk. Det finns ett fint och ett fult ord med. Som att det finns en längtan som rädslan äter upp. Får det inte bli fånigt? Det är som att jag skäms men inte vet för vem. Det är som att det vaknar en gammal bondmora i mej. En som inte har tid för pjosk och tjafs. En som inte har plats för känslor. Ett rekorderligt fruntimmer. Nån som gör det hon ska. Där livet är hårt och orättvist. Där mjukhet inte har någon plats. Då kanske jag blir utskrattad. Är det så? Att inte riskera att bli till åtlöje.

Samtidigt vet jag att J menar det. Att han aldrig skulle förlöjliga mej. Jag förlöjligar honom istället. Omedvetet, utan att mena något illa med det. Min rädsla blir hans kostnad. Och min. Det finns flera saker jag inte gör. Eller gillar. Romantisk middag för två. Då blir det mer fokus på maten och samtal om känslor förvisso. Men inte så mycket tittande på varandra. Det där utforskande tysta sättet att älska varandra på. Fjomp är förbjudet. Är det så jag vill vara? Eller vill jag vara på ett annat sätt? Om det blir för mycket av mitt sätt att vara dör relationen. Den blir kall. Funktionell. Utan glädje. Effektiv. Skulle tro att det hänger ihop med allt det andra jag lärt mej om livet. Att det är en kamp. Att allting inte kan vara roligt. Att jag ska göra rätt för mej. Att det bara är att bita ihop och göra det som ska göras. Känna kan jag göra sen.

Så fan heller. Jag känner precis hur mycket jag vill. När jag vill. Jag kan se på livet på mitt sätt.
Jag är stark. Fri. Vild. Full av kraft. Och jag kan vara fånig. Fjompig. Töntig.

Jag kan till och med vara vacker och värd att älskas.

Utan att skämmas.

Read Full Post »

HEMMA

Jag vaknade sent. I min säng. På min madrass. Jag gick upp. Satte på kaffe. På vår kaffebryggare. Jag skrev morgonsidor. Vid vårt köksbord. Jag tittade ut. Genom vårt köksfönster. Jag hörde fåglar kvittra. Våra undulater. Jag gick ut på verandan. Vår veranda. Funderar på det vi var med om igår. Mormor Bs leende när hon inte kunde släppa ögonen från barnen var värt varenda sekund av tid och obehag.

Men jag ska sluta tänka på om. För om finns inte. Det är bara det som händer som räknas. Om är onödigt. Om skapar olust helt i onödan. Det satt inte någon där som använt sin bössa. Det hängde ingen heller. Det som blev blev bra. Det som blev var meningen. Svidande sanning visserligen. Men sanning. En nödvändig lagom sådan. Mer skriver jag inte. Vill inte lämna ut åt något håll. Det är bra där. Jag bär det på ett annat ställe. Funderar vidare eller släpper helt. Kanske tänker på ett tredje fjärde femte sätt. Är inte helt nöjd med min insats men smeker mej själv mjukt inombords. Det är ok. Nu är du hemma. Du gjorde det bra. Det räcker där. Och jag tar in, läser på en ny blogg och känner kraften spira.

Det vill bli bra.

Read Full Post »

Ordval och vägval

Glömma, gömma, förtränga – skapar en känsla inombords
Välja fram, fokusera, impulskontrollera – skapar en helt annan känsla

Den sistnämna känslan är betydligt trevligare. Är det då fel att välja de orden? Är det att fly en dålig känsla? Är det fegt att inte stanna i den första? För allting beror på hur jag väljer att se på saker. Eller är det så att jag fortfarande är förmögen att välja det sist som gör att jag inte behöver det första? Det kanske inte alls är samma sak? Det kanske är stegvis och beroende på var som händer så halkar jag olika långt ner på stegen. När jag inte förmår att se ut från stegen och inte längre orkar sparka neråt, det är kanske först då som det blir nödvändigt att gömma, glömma och förtränga. Och det kanske är först när det börjar bli mycket glömt, gömt och förträngt som det börjar bli svårt att andas för att alla känslor staplas inuti mej. Nu känner jag mej fri och glad.

Kändes lite annorlunda att bli bekräftad på det sätt som jag blev av J igår kväll. Det var skönt att inte bära känslan av att förstora upp, inbilla mej, ställa för höga krav etc. Det var till och med så han fick mej att känna att mitt beslut gjorde mej till en stor, vuxen och ansvarstagande människa. Sen började jag fundera på om mitt beslut var det rätta. Vart går gränsen för vad jag ska stå ut med för att få det att fungera? Vart går gränsen för vad som är princip och vad som är ett nödvändigt livsavgörande beslut? Det är i alla fall ingen gräns som blev passerad denna gång. Jag nöjer mej med det.

Jag nöjer mej med att lyssna på träden som viskar fram hopp om en bra dag. Sen njuter jag av sol, värme, svalkande dopp, lunch nere vid Vänerns glittrande vatten innan jag tar ett djupt andetag och gör det som ska göras. Där jag till viss del märker att jag gör om ett borde till ett måste och ett måste till ett vill. För att det känns bättre. Jag hade velat åka raka vägen hem. Delar av mej skriker att det är så jag ska göra. Men en annan del, den som gör mej till en människa jag själv vill vara säger lugnt, det vill bli bra. Gör det bara. Gör det för henne. Gör det för att det kommer att kännas bättre efteråt.

Read Full Post »