Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Betraktelser av mig själv’ Category

Jag vet inte varför men ibland kan jag bli så där blixtarg igen. Det dyker upp som ett aggressivt klot och far snabbt genom kroppen. Det kommer in genom huvudet och far ut någonstans vid höfterna.

Nu för tiden går det så snabbt att det bara hinner bli ett konstaterande att det hände. Ingenting händer utanför mig. Vet faktiskt inte ens om det syns.

Men jag undrar så klart varför det händer?

Annonser

Read Full Post »

Vaknar till en likadan dag. Sol, blå himmel, lust att göra. Som förvisso lätt kan dribblas bort om jag inte passar mig.  Funderade ett tag på om jag skulle läsa en bok om våra skuggsidor men sen la jag bort den. Satt länge och tänkte på vad det är hos mig själv som jag inte gillar. Och vad det är hos andra som jag inte gillar. Och kom fram till att det nu mer handlar mer om energitillgång än något annat. För nu vet jag faktiskt hela vägen in att offerkoftan inte klär mig, att det finns sidor hos mig själv som är allt annat än vackra men jag har inget problem att krama om mig själv och tycka att jag är ok i alla fall.

Det finns ofantligt mycket mer förlåtande. Ofantligt mycket mindre dömande och en betydande mängd mindre med jämförande. Det som fortfarande lever aktivt är knapphetstänket. Även om jag aldrig tillåter tanken att övergå till annat än andra tankar.

Så det jag egentligen vill ha koll på är energin. Att inte göra slut på den helt eller till och med börja köpslå med kroppen om att få låna lite på torsdag som ska återhämtas på lördag. Jag tar en annan väg. Den som täpper till hål efter hand och som hittar kraftkällor längs vägen. Floskelvarning på skiten. Men jag vet ju vad jag menar. Så jag säger hej dagen, välkommen, jag är glad att du kom.

Read Full Post »

Nåja, kanske får jag backa lite på förra inlägget. Det var väl en varm vind som flög in över oss och som nu flugit förbi. Hade nog tänkt mig en varm helg med några extra dagar lediga. Lediga och lediga förresten, men jobb hemifrån åtminstone. Varvat med stunder på verandan. Och två fyrfotade vänner bredvid. Polacken är här på besök.

Sitter och funderar på nytt firmanamn. Det förra har snart gjort sitt. Det känns så i alla fall. Jag svänger om sakta men säkert till nya farleder. Inte riktigt säker på vad de innehåller men de hör i alla fall inte ihop med namnet. Det behövdes då, 2014, men inte 2019. Det är något annat.

Men det är nåt sorgligt över mig. Något tungt och deppigt. Något som bor i bröstet och har bott där ett tag. Som jag inte förstår. Och som jag kanske faktiskt blir lite arg på när jag tänker efter. För att det känns bortskämt. Onödigt. Och lite smaklöst offrigt bitvis. Varje dag tänker jag att det ska bli annorlunda idag. Men det finns där, varje dag, mer eller mindre påtagligt. Och kallar på uppmärksamhet. Som jag ju tycker att jag ger. Men kanske inte utrymme. Bara tanketid. Att ge oändligt med tanketid och noll utrymme att blomma ut och utvecklas är ju värdelöst när jag tänker efter.

Det där får jag fnula mer på. Hur kan jag öppna upp utrymme och samtidigt begränsa nedlagd tanketid?

Read Full Post »

Vissa dagar undrar jag vad jag väntar på. Lördag. Och jag hoppar från än det ena till än det andra. Läser lite. Googlar lite. Promenerar lite. Målar lite. Pratar lite. Kramas lite. Lagar lite mat. Äter lite. Vilar lite. Läser lite. Kollar på fb och linkedin och blir lite förbannad. Men bara lite.

Tar aldrig tag i något till 100 %. För att jag väntar. Utan att veta på vad. Det är en rastlöshet som gör mig både frustrerad, ledsen och lite ilsken. Klappar snällt över axeln. Vill vara schysst. Mot mig kropp. Mot mig själv. Väldigt ofta kommer lusten att skriva sådana dagar. Som om knattrandet skulle frigöra. Mig, min kropp, min själ. Inte vet jag. För jag hinner bara hit så kommer den där känslan över mig igen. Men ur mig kommer bara lite. Och det känns återigen hopplöst. Och då ropar något i mig; inte är det hopplöst, vad säger du nu? Det är ju bara lite som inte är på plats. Det är inte synd om dig. Du har inget att klaga på. Verkligen ingenting. Bara lite.

Och det stämmer. Men det är orden som blir till klagan. Känslan är inte av klagande sort. Den är rastlös. Uttråkad. Stressande. Men inte klagande. Det är som ett lågfrekvent ta dig i kragen människa.

Och lusten att skriva ordet om och om igen kommer. Lite. Lite. Lite.

Lite. Lite.

Lite.

Lite.

Lite.

Ganska fult ord. Är det inte. Eller bara lite fult. Och känslan släpper lite för att jag skrattar. Åt ordet. Orden. Mig. Bloggen. Livet. Världen. Människorna. Jorden. Himlen. Och där tappade jag tråden igen enkom för att slippa känslan som kom tillbaks. Var kommer den ifrån? Vad vill den? Varför finns den? Vad vill den säga?

Något litet. Som inte hörs? Något jag inte märker av för att jag inte pallar härda ut i känslan. Att bara sitta stilla. I den.

Skulle jag höra då?

 

Read Full Post »

Otroligt vackert vinterväder ute. Gnistrande vackra kritvita snödrivor. Solsken. Krisp under fötterna. Ljus och tankar om våren. Gör mig lycklig.

Yoga för 12:e dagen i januari. Inte i rad. När jobbdagarna började slarvade jag igen. Upptäckte mönstret, att jag gör för att få energi och när energi finns uteblir incitamentet att göra och jag avvaktar tills energin är slut igen. Men inte denna gång. Jag återvände till de goda vanorna efter första jobbveckan och har sedan hållit i. Bara en mops som busar med mormor. Hon gör en massa underligt men kul på den lila gummimattan.

Märker att mornarna är kraftfullare än kvällarna. Då bär jag upp alla möjligheter, känner hur allt finns inom räckhåll, det är bara att välja och göra. Jag väljer rätt saker, jag äter rätt saker, jag känner glädjen. Sen händer något, troligtvis har det med energinivån att göra. Jag ska lyssna mer. Stå still. Ta emot. Riktigt idissla den verkliga känslan och upptäcka den som troligtvis finns bakom. Spännande.

 

 

Read Full Post »

Jag vet nu att det inte är bra. Att låta flöden få skölja över mig. Jag märker att det gör saker med mig. Det väcker tvivel, sarkasm, irritation, hånfullhet, till viss del äckel. Det väcker de där frågorna som känns igen mer än väl. Vad gör vi här? Vad går det ut på? Oviljan att delta. Jag får bara röst inuti som viskar: Gå! Nu!

En soffa. En mops. En son som låter dörren till sitt rum vara öppen. Pannbiffar med fetaost inuti. Pannbiffar som inte höll ihop som tefat utan öppnade sig som musslor. Halvbra och helbra på samma gång. En man som tränar i gymmet en trappa ner. Ljudet av boxbollar, tyngder och maskiner. En mamma som skickar bilder på nya vita dörrar, en svärmor som får komma ut från rehab på 25-årsfest, en systerdotter som äntligen levererar önskelista. En dotter som snart drar till Skottland. Ungdom. Skratt. Systerskap. Fria kronchakran, hemliga meddelanden, höstlöv och solsken. Drömmar om värme. Drömmar om resor. Coachingcirklar, myndigheter, sjuka system, gammalt inflätat i nytt.

Här och nu, medvetet, omedvetet, mänskligt och jordat, samtidigt kosmiskt. Ett skådespel. Ett universum. Liv och död. Litet och stort. Min plats. Min alldeles egen plats. Så mycket bättre. Jag gillar´t. Alla får vara sig själva och samtidigt njuta av andras storhet. Det finns plats för allt och alla. Saker bara är.

Read Full Post »

Sitter kvar efter att ha käkat min lunch. Det är ett härligt röja-sorl i rummet. De som jobbar här tar hand om allt det som blir efter en middag. Och jag sitter bara här med en kopp kaffe. Kikar ut och får nästan kisa lite med ögonen. Solen är stark. Och kanske känner jag mig ändå lite så där som vårt hem gör på våren. Nej lys inte in här. Låt det vara dunkelt. Låt mig sitta omsvept i filt, med levande ljus. Låt mig vara i min trötthet. Låt mig landa i min trötta kropp. Låt mig känna varenda muskel, varenda sena, varenda cell. Så att jag hinner känna vad jag behöver. Inte smittas av energi sprungen av omgivning. Inget mer utifrån och in. Flödesfritt skapar möjligheter att gå från andra hållet. Det är mycket jag missar men inget jag saknar.

Jag är trött. Men glad. Eller glad, är jag glad? Jo jag tror det. Det finns inget ledset. Inget uppgivet. Inget motstånd. Ingen trigger. Men lite fejkad ork är det :)

Nu ska jag vidare. Till nästa uppdrag. Men det var en skön stund. I stillhet. Med mig själv.

Read Full Post »

Older Posts »