Skyddad verkstad och civilkurage

Mitt liv helt olikt många andras liv.
Så många världar. Okända. Farliga. Spännande. Udda. Långt borta.
En del gör mej vettskrämd. Andra lockar.
Så lite jag vet. Och ändå vet jag alldeles för mycket.
Så där irriterande tillräckligt.
Jag kan inte krypa ovetande tillbaka i bomullsbubblan och leva med mej själv.
För jag vet.
Men jag kan inte heller överleva i grymheten.
Det onda. Det fruktansvärda. Det kolsvarta. Det obegripliga.
Jag får svårt att andas.
Jag vill fly.
Men jag är kvar.
Tittar.
Ibland förundrat. Ibland med fasa. Ibland med ilska.
Men när ilskan går mot hat. Då vänder jag.
Jag klarar inte hat. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha ljus.
Har funderat mycket på behovstrappan, en jag följer på twitter skrev om att det var mindre kul när du kommit till självförverkligande. Det var roligare längre ner.
Vilket drog igång mina tankar. Är det kul i mitten?
För längst ner är det fan inte kul. Det är hemskt. Det är rent av fördjävligt.
Att inte ha mat för dagen.
Att leva i otrygghet.
Att slåss för sin överlevnad.
Att leva under vidriga villkor.
Det hänger ihop med så mycket annat. Tillfällen då jag tvingas syna mej själv i sömmarna.
När jag äcklas över att diskutera ytbekymren medan människor går under utanför vår lilla gemenskap.
När jag mår illa över tanken att vara med och lösa problemen i triangelns topp.
Men var gör jag mest nytta?
Var skapas mest mening?
Jag vill gärna tro på flödet som Cina Ungh skriver om.
Det läker.
Det ger hopp. Mening. Tillit.
Inte bara för mej, Skatan var inne på det också. Att livet är ett flöde.
Though no one can go back and make a brand new start, anyone can start from here and make a brand new ending.
Jag gillar det. Håller krampaktigt i övertygelsen så både käkar och knogar vitnar.
Jag fick läsa om den åttafaldigavägen idag. Om stegen som bildar en cirkel. Inget steg är egentligen före det andra men det ena ger det andra. Och alla steg behövs. Och där tappade jag tråden helt. Kanske till och med konceptet. Har stalkat allt för många människor som skrämmer mej idag. Har läst alltför många kommentarer av människor som skrämmer skiten ur mej.
Känner mej som en tönt. En livrädd tönt.
Som vet att det liv jag lever är lätt.
Som vet att jag har det hur bra som helst.
Som vet att de som finns i min närhet är varma, kärleksfulla omtänksamma människor.
Och det jag ena sekunden tycker är bekymmer blir till vackra fjärilar som med enkelhet flyger sin väg.
Så lätta att jag knappt märkte att de fanns.
Men de gånger jag gråter, trots att det är lätt vill jag gråta.
Och när jag känner mej fångad vill jag värna om rätten att slå mej fri.
Och när jag har bubbel i benen och glitter i ögat, då vill jag springa tills det slutat spritta.
Och kanske smittar det. Kanske kan jag göra skillnad för någon.
Men jag gör större skillnad när jag är glad.
Jag har mer ork när jag tar hand om mej.
Vad har jag påbörjat nu?
Försvarstalet.
Rätten att vara jag.
Det behövs inget försvarstal.
Jag vet det nu. Jag gör ingen illa. Jag kräver inte mycket.
Jag finns.
Och jag får finnas.
Och ibland får jag blunda.
Men jag får aldrig. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin tappa. Aldrig tappa mitt civilkurage.
Jag får ge upp. Om jag kommer igen.
Jag får slicka mina sår.
Men aldrig plåstra på ytan.
Jag får aldrig blunda för en annan människa i nöd.
Jag kan inte leva med att jag tittar bort.
Jag får skrika.
Skrika att jag inte står ut.
Men jag får aldrig gå.
Aldrig lämna.
Bara lämna tillbaka ansvaret där det hör hemma.
Veta var mina gränser går.
Ha koll på det som är viktigt.
Veta vem jag är och vad som är viktigt för mej.
Jag vill kunna leva med mej själv.
Det kan jag då.
Hur ska detta sluta? Har det ens något slut? Vart kom det ens ifrån?
Jo jag vet var det kom ifrån.
Men jag lämnar det där.
Vänder mot ljuset.
Dit där jag vill vara.
Det gäller att ha ljus när det ska letas i mörker.
Ljus. Kraft. Värme.
KÄRLEK!

Annons

Read Full Post »

Skimrande rött

Jag kan inte se mej mätt. Jag känner värme och frid när jag stiger in i vårt nu mer skimrande röda kök. Jag sitter. Alldeles stilla. Tittar. Funderar. Och ändå. Finns den där andra känslan med. Den som jag velat skaka av mej ett par dar. Men som sitter som en objuden gäst i mitt hjärta. Som drar till sej andra känslor som jag inte heller vill prenumera på. Men det är nog så här oro kan se ut. Det är nog så här tvivel kan ta sej uttryck. Eller kanske handlar det bara om att släppa in livet med alla sina beståndsdelar? Även det vackra och ljusa skimrar av vemod. Även det mörka svarta rymmer röd kärlek. Och i detta inferno finns jag. Känner jag. Tänker jag. Planerar jag. Räds jag.

I skimrande rött.

P.S Jag kanske har gjort mina Sat Kriyas ordentligt och skakat om lite i mina chakran.  Släpp fram – bli fri! Fantastiskt uttryck Annelie. D.S

Read Full Post »