Magisk morgon

Så mycket magi jag skulle kunna gå miste om. Jag har svårt att beskriva bilden med ord. Den jag såg när jag åkte till Återvinning för ett jobb. Tidigt imorse. Det var fortfarande dimma. Solen sken på de gulgröna trädtopparna. Det var så otroligt friskt i luften. Och alla de små löven var så vackra. Och jag kunde plötsligt se dem i detalj utan att tappa den stora bilden. Och jag tänkte att jag ibland tänker sönder saker. Att jag med mitt 5 %  medvetna jag har en tendens att sno magin för mig själv. Jag letar och letar efter sätt att hitta de andra 95. Men jag letar med fel verktyg. Jag letar med de som bor i de 5 %:en.

Det är en ordlös process. En som ligger bortom tankar och känslor. En paradox. Ett fyllt vakuum. Något obegripligt stort. Och det känns inte skrämmande att vara liten. Bara skönt. Och vackert. Som att det inte handlar om mig. Det handlar mer om att vara ett verktyg för något större. Hela jag är ett verktyg. En lättnad.

Allt jag behöver är att vara snäll och full av kärlek.

Inte det lättaste ibland, jag medger det, men jag tränar.

Och det går banne mig bättre och bättre.

Annons

Read Full Post »

Jag hittade ut

Den snurrade på rejält. Tvättmaskinen. I början var det ok eftersom jag log när jag kollade ut. Men leendet blev mer och mer plågat. Varv efter varv utan att egentligen förstå vitsen med det jag snurrade ihop med. Andra känslor intog min kropp. Med all rätt.

Ledsenhet.
Trötthet.
Kraftlöshet.

Jag hade liksom glömt att det inte finns någon stoppknapp där inne. Så jag samlade kraft och fick till en rejäl kick mot glaset och tog mig ut. Nu letar jag efter signalerna, de där som signalerar när första foten är på väg in i tvättmaskinen. Klart jag vill stoppa redan innan jag kommer in i tvättstugan men jag inser också att det är de små stegen som gäller för att det verkligen ska bli skillnad.

Så jag glädjs åt att jag skippade centrifugering denna gång. Ett stort framsteg. Jag fick koll på mig själv och surrandet har upphört. Det är ersatt av det där lugna som jag kände efter sommaren. Bra där!

Read Full Post »

Jag kan vara något på spåren

Jag vädrar likt en blodhund. Nä, det där lät inte bra. Inte ihop med dessa tankar. Inte heller vill jag sniffa runt för ivrigt. Och direkt gick tanken över till målfokuserat och allvarsamt, vilket inte heller passar in. Så hur vill jag egentligen att mitt sökande ska se ut. Jag vill förstås att det ska vara nyfiket, utforskande och glatt. Jag vill också att andra saker ska få komma emellan så jag inte blir för dedikerad. Det ska inte liknas vid jakt. Kanske inte ens sökande inser jag nu eftersom jag inte vet vad jag söker och vi hittar kanske bara det vi söker och missar det andra.

Utforskande, är det ett bättre ord? Eller blev det för pretto.

Skit samma, jag har hittat fram till marker som innehåller guld.

Read Full Post »

Jag dansar

Med fingrarna
med fötterna
med kroppen
med hjärtat
med själen

Det går långsamt. Men framåt.

Jag är fortfarande rädd.
Avundsjuk.
Jämförande.
Utan impulskontroll.
Otålig.
Sökande.

Men aldrig bitter.
Aldrig girig.
Aldrig elak.

Jag lyssnar men vet att kroppen inte är helt pålitlig just nu. Jag vet att det hjälper. Bortom det som händer just nu.

Jag försöker vara snäll. Mot mig själv. Mot andra.

Jag bidar min tid. Otåligt mellan varven. Men ändå. Jag håller ut. Jag har så otroligt mycket glada insikter. Bara inga ord. Eller leenden.

Revolutionerande kunskap som ännu inte omsätts. En del saker ska helt enkelt inte lämna munnen. Bara upplevas. Och under tiden ska jag göra allt för att själen ska få dansa.

Read Full Post »

En ledsen fläck i övre bröstkorgen

Jag är bortskämd, jag vet. Jag brottas med den biten men den tar inte bort ledsenheten i bröstet som gör sig gällande. Och jag skriver för att hantera ledsenheten. Jag behöver se vad den är gjord av och vad den vill säga. Den har funnits där från och till en period. Underligt egentligen, att jag kan vara ledsen på en fläck i övre bröstkorgen men inte i huvudet.

Gjorde ett värderingstest häromdagen som fick mig att börja fundera på mina planer. Om det verkligen är så att jag lyssnat hela vägen. Det är svårt med värderingar, vissa har vi med oss alltid, andra förändras över tid. En del påverkas av huruvida behovet kring värderingen är uppfyllt eller ej. Och ibland blir det dubbelt, det är samma sak på ytan men en helt annan värdering i botten. Som med pengar. Jag ser inget egenvärde i pengar, jag tycker inte det är fult att tjäna pengar men jag tycker det är viktigt vad de används till. Egentligen, men det är bara en parantes, tycker jag pengar är förlegat, känns som att en ny modell bör vara på intågande så vi får bort skevheterna och destruktiviteten i nuvarande marknadsekonomi. Tillbaka till pengarna. Jag brottades ett tag med det där. Värderingsmässigt. Jag kände att det inte var viktigt att tjäna mycket pengar men att jag valt fram pengarna i handling genom livet. Tills jag insåg att för min del är ekonomisk trygghet något som är viktigt. Och att det varit det väldigt länge. Och att jag tagit beslut utifrån det och ibland faktiskt stått ut onödigt länge för att det varit tryggt.

Nu kanske jag i och för sig ska ta det jag känner med en nypa salt eftersom jag precis fått nya kapslar av kinakvinnan. Det har jag nog aldrig skrivit om, att få se sitt eget blod på tv-skärm, hur häftigt som helst. Eller så skrev jag det i samband med min tarmförälskelse, haha, det spårar ur. Tillbaka.

Jag har en fläck i bröstkorgen som är ledsen. Det är något som skaver. Jag kanske bara är rädd att jag återigen haft för bråttom. Att jag valt utifrån mitt gamla jag. När jag skriver ökar ledsenheten, den sprider sig upp till käken. Gråt samlas i halsen. Kanske kroppen är rädd. Att jag inte ska ta den på allvar. Inser att hur gärna jag än skulle vilja stanna kvar på denna plats och skriva behöver jag samla ihop mig inför eftermiddagens möte. Det var det där med fokus.

Read Full Post »

Svårt att sätta rubrik på det här inlägget

Långfredag.Längesedan jag satt vid denna tomma vita yta och bara skrev. Ingen censur, ingen röd tråd, ingenting mellan mig och ytan. Bara ett virrvarr. Och ett axplock. Av alla de tankar som guppar omkring där uppe. Apropå att guppa, httade ett uttryck som jag tyckte om inne hos Gungfly. Alltså vad ska jag säga, jag ogillar att göra det men jag tyckte om beskrivningen av företeelsen.

Att simma omkring i oceaner av mög.

Och jag blev så otroligt full i skratt där jag såg mig guppa omkring i möget. Ögonbrynen ihoptryckta i en lätt aggressiv form. Rynkad liten mun á la mörtarsel. Kraftfulla simtag som tar mig 0 meter framåt. Allting är spänt, hårt och felfokuserat.

Vilken tur att jag nu mer har vändningen hyfsat i ryggmärgen, en halv eskimåsväng, stannar halvvägs i ryggläge och lägger mig bara och flyter. Däruppe och runtom finns allt det där andra som jag glömmer bort i möget. Det där som får mitt hjärta att le, mina ögon att tåras, det som ger själen vingar fast inne i kroppen. Kanske dör delar av mig medan andra får liv. Ingen orimlig tanke egentligen.

På något sätt vill jag koppla det till ytan. Det som bloggen heter. På rätt sätt. För liggandes där på rygg känner jag ju att det som är under bara stör och hindrar. Medan allt det andra, det vackra, det okontrollerbara, det njutningsfulla finns där ovanför om jag bara är tillräckligt stilla. Så vill jag inte ha det. Det är ett synsätt som begränsar. Som att jag skulle hitta mörka jobbiga trista saker under ytan. Det är inte sant. Men om jag ligger stilla på mage med siktet neråt, under ytan, då skulle jag inte få syre. Hur gärna jag än vill ha siktet ditåt. Hur vackert det än är. Eller är det bara den extroverta delen som får panik och styr tanken. Eller suger metaforen i sammanhanget? Vad menade jag egentligen med namnet Under ytan. Och vad har det med oceaner av mög att göra egentligen. Och tankar om framåtdrift.

Där blir det bråk mellan tankar som:

”Är det verkligen framåt jag ska?” och ”Åker du inte bara dit på att du tänker tiden som linjär?” Tänk om möget är ett maskhål? Tänk om allt det ovanför ytan är det universum som gör allting meningsfullt och inte alls ett uppfuckat jordeliv som tjattrande tar sig in om jag inte stänger det ute.

Och där tappar jag tråden. Tankarna bråkar. Kroppen kommer till min undsättning. Att leva ett rikt och kärleksfullt liv räcker långt. Det är nog det jag upplever och påminner mig om liggandes på rygg.

Tills jag i detta nu påminner mig om att jag för tillfället inte ens simmar i mög utan pysslar med något helt annat. Och det jag trodde att jag skulle skriva om, insikten att jag har noll känsla för påsk- och midsommarfirande, det bara försvann i sammanhanget. Vilket inte gör ett dugg.

Read Full Post »

Jag vill ha det snällt

Jag jobbar hårt med mig själv och det går riktigt bra. Små gropar här och där dock, som i morse, när jag upptäckte att jag missade min sling- och klipptid som jag väntat på i över en månad. Jag bestämde mig för att inte åka in till mediyogan imorse utan köra själv hemma eftersom jag har MVAB dag. Det jag missade eftersom jag inte kollade i min kalender var att jag så fiffigt beställt klipptid i direkt anslutning till den. Jag minns det när jag såg det hur jag tänkte att jag efter yogan skulle duscha, basta en stund för att sen promenera i lugn takt till frisersalongen där jag skulle tillbringa ett par timmar med en av mina coachböcker samtidigt som J fixade mitt hår. Jag blev besviken på mig själv. Hann ned med ena foten i diket innan jag valde att gå upp tillbaks på vägen. I mitt nya liv ingår snällhet. Mot mig själv och andra.

Det finns ingen anledning att vara besviken på mig själv. Det finns tvärsom flera anledningar att vara glad.

Min frisyr och min hårfärg är fortfarande helt ok, jag dör inte av chock när jag kollar mig i spegeln
Jag har råd att gå till en frisör
Kvinnan jag går till är upptagen just för att hon är så himla duktig på det hon gör
Hon var inte ett dugg sur när jag ringde och bad om ursäkt, inte heller tog hon betalt
Jag yogade imorse och körde i princip samma pass som det visade sig att de andra kört
Jag fick en hel del andra saker gjorda som jag inte hade fått gjorda om jag följt ursprungsplan

Så var det sagt och känslan förändrades omedelbart jag började tänka tankarna. Jag behöver inte längre tvinga mig på samma sätt. Behovet av att fejka det uteblir. Det kommer äkta av sig själv. Och jag mår fan så mycket bättre. Det verkar som att det smittar av sig på andra. I alla fall på ungarna. Det blir en annan stämning, snällare och mer äkta. Så jag fortsätter på inslagen bana.

Hepp!

Read Full Post »

Icke klädsam svacka

Idag drabbades jag av en icke klädsam svacka. Det är på ett sätt förstås härligt att konstatera att jag inte kommer undan men samtidigt tar det emot att ta in det jag ser och hör. Rösten får ett speciellt tonfall. Offret visar upp sitt fula tryne. Det är helt enkelt inte klädsamt. Eller roligt för den delen. Finns ingen som helst belöning i det. Att komma ur den ger dock mersmak. Då ramlar allt på plats igen. Inklusive leendet som börjat pryda min mungipa större delen av dagarna.

Nu dags för pool och toppluva.

Read Full Post »

En enda lång klagovisa i dur

Ryggen värker, det finns en pöl av smärta mellan mina skulderblad. Något har hänt. Något som kroppen inte tyckte om. Kanske bara något nytt som kroppen inte var van. Den låste sig. Och musklerna släpper inte taget. Jag har svårt att andas för pölen rinner igenom på framsidan. Bröstben och ryggrad växer ihop, viskar, lurar hjärnan att sända ut en armé av grå, småbultande, handlingsförlamande soldater ut i mina armar. Och smärta tröttar. Jag hade glömt hur mycket.

Utanför i mörkret hörs en helikopter. Vad nu det har med saken att göra, bara en notering. Inne i köket smattrar dotterns fingrar. Äntligen skriver hon igen. Flera dagar har gått, då uppsats hetsat och skapat ångest. Jag har försökt att hjälpa men det går trögt. Men jag har lärt mig fantastiskt mycket intressant. Inte bara om poesi utan om en massa annat. Och det är spännande att läsa historia som vuxen. Och det slår mig, i takt med att vi kommit närmre varandra så har avståndet ökat. I takt med att teknologin har underlättat har vi fått det svårare. I takt med att allt går snabbare dränks vi i kortisol. Och allt fokus på frihet, individ och val har kostat i generositet, empati och solidaritet. Det är som att vi blivit olyckligt kära i oss själva och glömt det som finns runtomkring.

Fast det är inte sant. Det växer fram något annat. Små tecken överallt även om det svarta onda breder ut sig. Men det breder ut sig över ytan, det andra kommer spirande underifrån och kommer att ta sig förbi marktäckaren som ger noll syre på sikt. Kärlek vinner över hat. Okunskap blir till kunskap. Generositet slår ut girighet.

För egen del tränar jag på en ny livsstil, den icke dömande. Den icke jämförande. Kommande vecka ska bli medvetandets vecka. Då jag med versaler ska skriva DÖMANDE och JÄMFÖRANDE i marginalen. Oavsett om marginalen är av papper eller tanke. Veckan därpå ska bli fokusskiftande. Eftersom jag inte ska döma att jag dömer får jag istället konstatera att jag dömt och sedan hitta nya perspektiv för att kompensera det jag dömt ut. Jag ska träna på att hitta det som är bra. Skapa nya stigar i hjärnan. Skippa de redan upptrampade. Och jag ska vara snäll. Mot mig själv och mot andra. Så snäll att alla muskler slappnar av och låter mig få hela min kropp tillbaka. Så att jag kan andas som vanligt igen.

Jag blir full i skratt åt min egen underlighet. Jag har lämnat köket, utslängd av uppsatsskrivande dotter. Jag ligger här i sovrummet bredvid en man med hörlurar. Jag ligger här och känner efter. Hur det är precis nu. Utan att döma. Utan att jämföra. Och mitt i smärtan finns något annat. Något som egentligen inte är. Eller kanske bara är. Jag vet inte. Hittar inte riktigt orden. Alltför mycket fokus på det ena gör att det andra blir otränat. Orkar inte längre tänka lika mycket. Tankarna rör sig långsammare. Uteblir helt ibland. Nytt för mig. Orkar inte riktigt känna heller. Bara konstatera att jag har känslan. Men tänker jag inte känslan då? Hur kan den annars finnas?

Nu börjar jag känna igen mig.

 

Read Full Post »

Vad är hönan och vad är ägget?

Spelar egentligen ingen roll, för jag vet att lösningen är densamma oavsett. Att släppa in glädje, kärlek, tacksamhet, förståelse, empati och förlåtelse in i hjärtat. Att tänka negativa tankar om andra slutar med negativa tankar om mig själv. Att tänka lumpet om mig själv gör att jag ser min omvärld med lumpna ögon. Det leder aldrig till något gott.

Ibland hemfaller jag åt övertygelsen att jag bara behöver utlopp för vrede och annat. Att det är positivt att kunna uttrycka vrede. Då slipper jag bitterhet. Jag håller hårt i övertygelsen. Ända tills jag ledset börjar titta mig omkring och bli påmind om att nu åkte du minsann dit.

Men då, när jag står och håller i den med allt vad jag förmår, då tror jag att motsatsen är att bli ett lallo. Som om det vore något negativt att gå omkring med ett leende på läpparna, alltid glad, alltid ett förlåt tillhands, alltid se elände och motgångar som gåvor, alltid förstå bakgrunden till varför människor gör onda saker.

Leende lallot, utopin som gränslöst flyter omkring utan konturer och form.

Som om vrede vore det bästa, som om rättvisa råder, som om allt går att värdera i svart eller vitt. Det är då offret tar form. Den som behöver andra för att rättfärdiga sin känsla. Jag vill inte vara ett offer för omständigheter och det ena utesluter inte det andra. Det är betydligt modigare att gränssätta utan vrede. Med vrede i kroppen byts rädsla ut mot ilska och det finns ingen återvändo. Att sätta gränser med ett leende är coolare. Att tillåta mig att känna utan att agera på känslan är mer lärande. Att ha koll på vad som är jag och vad som är du, slippa krama ur svampen varje kväll, vara helt och hållet i mig själv. Se mig själv som en del av allt men ändå ett separat system där jag har koll på spakarna. Vad vill jag egentligen ha sagt?

Såg en film igår, av Michael Moorse. Farenheit 9/11. Jag glömmer ibland att världen bara består av människor. Jag glömmer att även de med hiskelig makt är puckon och det enda som skiljer är vidden och bredden på konsekvenser. Det fina i kråksången är att den egna betydelsen växer. Att vi alla kan påverka. Och det tar mig bort från offret. Lallot blir till något annat.

Jag undrar just vad alla dessa bokstäver egentligen handlar om, kanske bara ett desperat försök att nå in till mig själv. Jag tror jag lyckades innan jag började skriva, annars hade jag nog aldrig skrivit.

Read Full Post »