Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bokstäver skrivna på uppdrag’ Category

Kommer inte igång med skrivandet och saknar det. Så jag nappade på uppdraget jag fick av Anguin. Han lockade mej till skrivande förra gången det satt fast. Den här gången handlar det om att skriva om det otäckaste djur jag vet. När jag läste det om uppdraget i kommentarsraden drog tankarna igång direkt. Det första som kom upp var människan. Hur vi gör mot varandra och hur lite vi mellan varven använder vår hela potential. Men det kom inga ord. Så jag lät tanken vandra vidare. Till slingrande ormar med gift. Och valar stora som hus. Flodhästar med käftar från helvetet. Eller elefanter som löper amok. Björnar. Svanar. Inga ord.

Tills något annat dök upp. En liten svart knöl som tagit en av de finaste. Mikroskopisk till en början, osynlig på utsidan, bara som gnistrande puder på bukhinnan, gömd av hud. Hud som egentligen ska skydda. Som växte både till storlek och antal. Som livnär sej på det egna. En liten svart knöl som förändrar allt. Som äter sej in. Som äter upp. Allt ljust och vackert. Och lämnar efter sej smärta och tomrum.

Det djuret är det otäckaste djur jag vet.

Read Full Post »

Min första tanke var att bara låta 100 ord ramla ur mej. Siffran stör mitt skrivande. För mitt skrivande är av en annan sort.

Det är inte redigerat eller genomtänkt. Det kommer från platsen jag letar efter men sällan finner.
Det är egotrippat. Till för mej. Bara mej. Genom mitt skrivande får jag nyfiket utforska mej själv.
Känslor som äter mej försvinner bland orden. Jag får vara precis så som jag känner för en stund och efteråt betrakta det som är jag.

Och le när jag lägger ifrån mej pennan eller loggar ut från datorn.

Read Full Post »

Ibland när jag funderar tänker jag vidare än vad jag behöver. Svaret finns på nära håll. Och jag tittar långt och brett utan att hitta. Skulle skriva om vilken typ av person jag aldrig skulle släppa in i mitt hus. För vem är min dörr stängd redan från början? Jag hade svårt att se någon framför mej. Jag tänkte nassar. Jag tänkte maktfullkomliga. Jag tänkte gigantiska skygglappar. Jag tänkte fasadbyggare. Mansgrisar. Allt möjligt. Men dörren kändes inte tvärstängd. Det var fortfarande en glipa av nyfikenhet. Så kanske var uppdraget omöjligt. Kanske var jag tvungen att ge upp. Tills syrran berättade att en kvinna hade ringt. 22.00 på kvällen. Och beklagat sej över att jag alltid var stressad och att J inte hade gjort det han lovat.

Och där åkte dörren igen. Nej fel. Den har varit stängd redan från början. Hur kunde jag missa offerkoftan? Det var för nära. Det var för litet. Men nog är det så att min dörr är stängd för en liten kutryggig skakande kvinna. En ensam kvinna. Som betalar för sällskap. En som ser medmänniskor som vandrande soptunnor, redo för att ta emot all den bitterhet som rinner ut. Syrran sa vid något tillfälle att hon är ensam, du kan väl visa lite värme. Hon behöver så lite. Men jag kände direkt, en lillfingernagel blir till ett finger och ett finger blir till armen och nära armen sitter hjärtat och det blir hårt bredvid henne. Det stängs av. Jag står inte ut med hennes röst. Jag står inte ut med hennes ord. Jag står inte ut med att hon pratar illa om alla andra. På samma sätt som hon pratar illa om oss med de andra. Jag står inte ut med att hon ljuger.

Jag står inte ut med att just hon är viktigast. Hennes sorg över ett skitliv är viktigare än hur två små barn mår. Två barn som råkade glömma nyckeln och ville låna en telefon men tvingades ta emot en kvinna i upplösningstillstånd. Inte ens vi vuxna klarar av att ta emot andras smärta alla gånger. De var som förstenade när jag hämtade dem. Jag står inte ut med hennes bittra rynkor. Jag tål inte hennes händer. Jag vägrar låta hennes behov vara viktigast av alla. Hon tar ingen som helst hänsyn. Hon frågar aldrig, hon kräver. Och av mej får hon inget. Vad gör det mej till? Tycker jag om den jag förvandlas till i hennes närhet? Vad innebär det att inte släppa in någon i sitt hem? Att hjärtat är stängt?

Och vad det beror på? Är jag rädd, för att bli bitter, ensam, gammal? Är det min frihet hon snaskar på? Vad är det för krafter som väcks? Hon har något som triggar. För nu har hon inte J och syrran på sin sida heller. Några år senare sällar de sej till dörrstängaren. Regnet faller. Både ute och inne. Men det är en helt annan dörr. Som jag tror att jag behöver öppna tidigare än jag tänkt. Men det gör jag någon annanstans.

Read Full Post »

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Read Full Post »

Jag vaknar och känner direkt att jag är utsövd. Jag tittar ut genom sovrumsfönstret, ligger stilla och letar efter nattens drömmar. Kommer de till mej fångar jag dem för gott i min drömbok som finns på nattduksbordet. Flyger de vidare sträcker jag lite på mej och går sakta upp ur sängen. Jag drar morgonrocken runt min sömnvarma kropp och går på toaletten. När jag tvättar händerna tittar jag mej i spegeln. Ser rynkan som delar min kind. Ser rynkorna runt ögonen som visar att det funnits skratt. Smeker min alltför runda mage. Ler och säger till mej själv: Jag gillar dej!

Hämtar min anteckningsbok och går ut i köket. Häller bort kaffefiltret med gårdagens rester. Fyller på med kallt friskt vatten och stoppar ner ett nytt filter. Luktar ner i kaffepaketet och tänker på J som älskar doften av kaffe. Skrattar lite åt mej själv för att jag bygger in små stressmoment i livet. Knäpper förstås på bryggaren innan jag fått i alla skopor. Blir extra nöjd när jag är precis i tid. Kanske väntar ett leanpris? Medan bryggaren knattrar i bakgrunden sätter jag mej vid köksbordet och börjar skriva. Låter alla ord, tankar, drömmar, farhågor och känslor ta form i mina morgonsidor.

Häller upp en kopp kaffe i min vackra gröna termosmugg. Tar med mej penna och anteckningsbok ut på verandan och fortsätter skrivandet där. När jag är klar slår jag ihop sidorna och betraktar världen som vaknar. Daggen i gräset kittlar mina fotsulor. Det doftar sommar. Humlan roar med sitt flygande. Filurerandet tar form. Börjar tänka på hur olika de flyger. Fjärilen, humlan, getingen. Ser liknelser. Börjar fundera på mitt eget sätt att vara. Jag hämtar tidningen. Fyller på med lite mer kaffe. Gör en god macka med skinka på. Hämtar lite tomater från växthuset. Nyper till mej en sockerärta på vägen ut. Jag har semester. Dagen är blank. Den kan fyllas med precis vad som helst.

Nu kan resten av världen vakna. 

Jag är klar med min morgon.

Read Full Post »

Känns både svårt och avlägset att tänka mej in i vad jag skulle göra om det blev krig i Sverige. Så bortskämd är jag. Eller förskonad. Känns nästintill omöjligt. Har tänkt på inlägget i flera dagar. Upplägg, vinkel, känsla. Hur kan jag fånga känslan? Och vilket krig pratar jag om? Krig som uppstått för att människor med den makten retat upp någon annan med samma makt? Krig som i pansarvagnar och soldater vandrande på gatorna. Inser ganska snabbt att jag inte ens har orden som krävs. Bomber och granater låter som något taget ur Pippi Långstrump. Rebeller som skändar istället för att göra bättre. Där drivkraften snarare är att förskjuta makten någon annanstans, inte att späda ut den och göra den mindre beroende av en enskild hjärnas hormonella tillstånd och därmed mindre farlig.

Sen kommer tankarna, vem tror du att du är, vad ger dej rätten att i ett inlägg sitta här och skriva som om du visste, som om du upplevt? Och bilderna från den unga kvinnas dokumentär om Afghanistan dyker upp. Bilderna av människor som släpas ut på en fotbollsplan. Människor som tvingas ner på knä. Med vapnet någon centimeter från tinningen. Med sekunder kvar att leva. Hur känns det att sitta där och veta att jag ska dö men inte förstå varför? Och vad gör det med människor i händelsens närhet? Och vad skapar människan som kan hålla i vapnet. Hur har övertygelsen kunnat planteras där den sitter? Vad har skapat situationen? Och vad krävs för att få det att upphöra?

Vad krävs för att kvinnor och barn ska känna sej trygga i Afrika? Män också för den delen. Än en gång känner jag mej naiv. Jag vill ropa öppenhet. Medmänsklighet. Vackra ord helt utan innehåll för de som är på fel sida om den. Och jag känner tårarna rinna inåt. Skapa en pöl av smärta i min mage. Tänker på filmen jag såg igår, Svinalängorna. De krig som många barn deltar i varenda dag. En annan sorts krig. Där deras egen trygghet plötsligt är det som hotar dem. Föräldrar som blir till monster. Barn som ensamma står med telefon i hand. 112, ni måste komma, hjälp mej. Och alla de soldater som inget ser. Vuxna runtomkring. Grannar, lärare, socialsekreterare. Soldater vars vapen är att blunda. Och jag minns mannen som fick de lösa slantar jag hade i fickan. Vilket krig finns han i? Hans ögon när jag lät bli att slänga slantarna i hans mössa och istället la dem i hans hand. När jag för en kort sekund tryckte hans hand. Så vilket krig pratar jag om egentligen? Vilken kamp handlar det om? Hur ser hotet ut? Och vad är det som hotas?

Min frihet? Mitt liv? Mina barns överlevnad? Min rätt att få tycka och tänka vad jag vill? Mat för dagen? Tak över huvudet? Eller att låta bli kakan till kaffet? Allting är relativt. Det finns alltid någon som har det värre. Det händer inte mej. De är inte människor, de är djur. De får skylla sej själva.  Sorg är inte jämförbar.  Lev i nuet. Många är uttrycken. Men vad betyder de? För mej? För jag vet inte vad jag skulle göra om det blev krig i Sverige. Jag har inte en aning om hur jag skulle reagera. Jag vet inte vilken människa jag skulle tvingas möta i spegeln. Vad jag kommer att tycka om den jag ser. Men jag kan fundera på vad det är jag ser just nu. Och vad jag tycker om det.

Read Full Post »

Djur

Vaknade till ännu en dag av sveda. I bihålorna. I halsen. I bröstkorgen. Skriver en liten stund nerbäddad i min säng så får vi se hur länge det dröjer innan undertråden tar slut. Bredvid mej ligger ett djur. Han tittar på mej när jag tittar på honom. Undrande. Och när jag tittat en stund lägger han ner sitt huvud igen. Mot sin vita tass. Jag har sällskap av syrrans hund. Eller om det var han som skulle få sällskap av mej? Stackars hund. Ett stycke lealös moster är det som finns. Han andas lugnt. Små bruna silkesmjuka öron. Och jag fylls av kärlek. Tänker, är det han? Är han mitt favoritdjur? Och tänker vidare att djuret i så fall är hund och att jag inte alls gillar alla hundar. Hundar är inget favoritdjur. Jag älskar denna varma lilla krake bredvid mej. Men inte för att han är hund utan för att han är han. Så hundar går bort. Katter likaså. Fåglar snarare i den andra gruppen jag ska skriva om, de jag tycker minst om, men så klart gäller det inte alla sorter så fåglar går också bort.

Favoritdjur. Favorit på vilket sätt? Favorit som i beundrad eller fascinerad av? Favorit för att de inte gör något väsen av sej alls? Djur jag tycker allra bäst om. Djur. Fult ord. Som du märker förhalar jag Anguin. Tänker febrilt på utvägar. Skriva utan att skriva. Skriva utan att välja. Kanske till och med skulle kunna få till ett inlägg enkom om oviljan att välja ut eller att generalisera. Men jag gör inte så. Inte nu. Jag tänker istället på vackra ståtliga lejon liggande på en sten i solen. Med manen glittrande mot den torra bakgrunden. Jag tänker på örnar som svävar, cirkulerar och bara äger skyn. Sen tänker jag på hur lite jag egentligen vet om djur och varför de inte står mej speciellt nära. Samma sak med barn. Gillar inte bebisar generellt men en och annan åker in i hjärtat direkt. Utan att jag egentligen vet varför. Men bebisar är inte djur, de är små människor. Men människor är djur. Kan det räknas? Ja varför inte.

Människor är mitt favoritdjur. Eller kan det vara hästar? Som jag är så rädd för men beundrar på avstånd. Jag beundrar deras muskler. Deras rörelser. Grovt graciösa. Nej människan får det bli. De är mina favoriter. För att de kan tänka, samtala, reflektera. För att de kan beröra. Och berika. Men samtidigt är de också de djur jag tycker minst om. För att de förstör och förgör. För att de sprider bitterhet. Elakhet. Orättvisor. Använder sin makt för att göra skillnad för sej själva. Girighet. Missunsamhet. Förgiftar och dödar. Livet, kärleken, glädjen. Allt det vackra som finns men inte alltid duger. För att de vill ha mer. För att de inte ser. För att de inte bryr sej om när de stängt dörren om sitt hjärta. När sinnet är hårt och fokus alltid är på utsidan. När vi är små. Inte använder oss av allt det som gör oss till stora djur. Ståtliga djur. Magnifika människor.

Sen tycker jag inte om några djur om de kommer för många. Flygmyror i svärm. Pissmyror på rad. Getingar i parti och minut. Råttor kan äckla mej till och med en och en. För att de har en stackars satans svans som inte ens är vad den ser ut att vara. Ormar skrämmer, trots att jag till och med varit ägare till en. Kackerlackor, kanske påminner om värsta sortens människor. Hårda. Ointagliga. Men kanske är också bara det som jag uppfattar det. Som jag ser det. Min sanning. Tvestjärtar som följer med tidningen in om sommaren. Ingen favorit de heller kan jag tala om. Eller spindlar som kommer krypande i ögonvrån på soffkanten. Men prick nu kom jag på vad jag tycker allra minst om.

Snorkråkor!

Read Full Post »

Det var vad Anguin tyckte att jag skulle skriva om nästa gång. Egentligen tur att han började med denna typ av tvångsskrivande för annars hade jag förmodligen inte skrivit alls och jag behöver skriva. Jag tycker om när fingrarna rör sej över tangentbordet och jag blir uppslukad av bokstäver. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det blir, det handlar mer om känslor. Struktur. Att tömma. Frigöra. Att bara vara. Galenhet. Inuti något större utan att känna mej fängslad. Underordnad på ett icke frihetsberövande sätt. Men jag skulle skriva om mitt hus, inte om skrivandet i sej.

Det var ett bra tag sedan jag fick mitt sista uppdrag. Och även om jag inte skrivit har jag tänkt. Bland en massa andra sysslor, jobb, matlagning, hänga tvätt, oroa mej för barn, operationer och annat har jag tänkt och tänkt. Vad är bäst med vårt hus? Jag har tidigare betraktat det som en ok skolåda i en ok trädgård. Allting finns men inget är märkvärdigt. Alla har varsitt rum. Det är funktionellt. Lättstädat. Inte speciellt vackert och inte ett dugg stylat. Men det duger och det duger gott. Jag trivs och det har jag gjort från allra första början. Minns när jag steg in första gången. Jag satt i, bland det absolut fulaste kök jag någonsin sett. Såg ut som en uppiffad husvagn från 80-talet med träpanelen på väggarna. Men jag minns att jag kollade ut genom de båda fönstren och tänkte, här kan jag trivas, här kan jag ha mitt hem. Och kanske har jag tagit det för givet. Det bara är i all sin anspråkslöshet och det löser mina vardagliga taköverhuvudetproblem.

Men när jag ska rabbla upp saker som är bra för att sedan välja ut det bästa inser jag att det egentligen inte handlar om huset. För jag tror inte att det är huset som är grejen. Jag tror inte att det är huset som skapar känslan i mej. Jag tror att mitt hem är i mej, oberoende av hus. Och det kan ju verka pretto och ogenomtänkt inser jag. Det är klart att jag vill ha ett hem att bo i. Och det är klart att jag kan säga att jag hellre vill ha det eller det boendet. Och det finns många hus jag skulle må bra att bo i men inte ha råd att köpa. Och det finns många hus som är hur vackra som helst men som inte lockar mej. Och vårt hus får en genomsnittstrea på listan och på skalan står det DUGER eller FUNKAR. Och faktiskt står det alldeles lagom efter.

För vårt hus är ett ställe där jag i lugn och ro får vara. Där jag känner mej trygg. Där jag får tänka. Och bara vara. Och det finns tillfällen när jag tycker att det är riktigt fint. Vårt köksfönster i julas tyckte jag mycket om. Vårt vardagsrum när de levande ljusen brinner här och var och allt är undanplockat. Mitt sovrum där jag kan se hur björken utanför förändras med årstiden. Kontoret där alla mina böcker finns. Fönstret jag tittat ut genom så många gånger när jag suttit och skrivit. Köket, som nu mer är i tre nyanser av grått, där jag morgon efter morgon i stearinljusets sken skriver mina morgonsidor.

Men kanske bäst av allt. Och jag inser att det kanske inte hör till huset och förstås är helt beroende av årstid. Men bäst av allt är riktigt tidig sommarmorgon när huset och de andra i familjen sover. Sommardoft i näsan. Gräs som kittlar min fotsula med sin dagg. Fåglar som kvittrar. Kaffe som smakar ljuvligt. Tidning och bok vid sidan och en hel dag utan en enda grej på att-göra-listan. Den har knappt börjat. Jag sitter där. Med min kaffekopp. I en ensamhet som är vald och sällsynt. En kort stund av magi. Den magi som uppstår när allting är på plats och inget annat behövs. En stund av total och 100 % ren frid.

Den stunden, den är det bästa med vårt hus.

Read Full Post »

Regn

Den här gången skulle jag skriva om regn. När jag läste det inne hos Anguin, eller om det var här, minns jag att jag kände glädje när jag såg vad jag skulle skriva om. Trots att jag inte alla gånger gillar regn. I alla fall när det känns som att det snart ska regna in iskallt vatten ända in i själen. Regn, dag ut och dag in, grått, kallt, blåsigt. Allt blir motigt. Utan konturer. Utan färg. Som om himlen gråter alla världens tårar. Det är som att alla sorters regn tävlar om att få vara med i inlägget. Ta med mej, ta med den här sorten, skriv om den här först. Vilken sort älskar du mest? Beskriv oss, vi droppar som är av den sorten du gillar. Skriv. Skriv. Skriv om oss. Och jag ler. Känns helt befängt. Regn. Det är regn vi pratar om. Och förstås allt det som följer på regn. Regnbågar. Vattenpölar. Varma bad. Djupdyk från bryggan. Bräckta tårar.

Jag försöker bestämma mej för vilket regn jag gillar allra bäst. Kanske är det barndomens regn när vi skulle bada. Vänerns vågor som dundrade in över klipporna. Skummet fräste och morrade, hoppa i små barn, kom nu era små fegisar. Syrran och jag som hand i hand kastade oss i det svarta vattnet och glädjen över att upptäcka spöregnet när vi dök upp med våra huvuden. Det smattrade överallt. Vattnet kokade. Mer och mer som i en galen dans. Tills himlen morrade tillbaks och vi visste att snart viner den genom luften, den första blixten. Skräckblandad förtjusning. Tänk om den slår ner, tänk om den slår ner nu och likt en piska snurrar sej kring våra ben, fångar oss, bränner oss, dödar oss. Bråttom, vi måste upp. Blöta baddräkter hängs på tork, varma handdukar väntar och resten av äventyret blir framför varm brasa i tryggheten innanför fönstret.

Eller kanske är det de varma dropparna som med ett fräsande får asfalten att dofta sommar. Regnet som kommer från blå himmel. Välkommet och ofattbart på samma gång. Det regn som alla ropar jaaaa till. Regnet som inte gör ont. Regnet som inte kyler. Regnet som studsar mot min hud utan att vara varken kallt eller varmt. Regnet som får mej att fundera på om jag ska plocka in lakan på tork. Som får mej att skratta åt att det redan är alldeles försent men att det inget gör för nästa gång jag kryper ner i lakanden doftar de magisk sommar. Som droppar av kärlek. Som ingen vill lämna. Och plötsligt är det över. Som om det aldrig varit där. Regnet som får mej att både le och skratta.

Eller regnet jag behöver när jag är riktigt ledsen. Inser när jag skriver det att det var så otroligt längesedan jag behövde den sortens regn. Den sort som piskar mej. Som slår mot min hud. Tills allt det onda är borta. Allt det som värker där inne som inte kommer ut men som plötsligt lossnar när regnet kommer. När jag bara går och går. Utan mål. Utan mening. Med en ledsenhet som hotar att spränga mitt bröst. När ingenting blir som jag vill. Eller tänkt. När allt jag har är hittepå, smärtsam hittepå. Livet är en lögn och jag har plötsligt sett mitt bidrag. Hårt hårt regn som slår ut känslan ur mitt sinne. Hjälper mej att släppa ut, till och med genom porerna. Regnet som hjälper mej att öppna alla kanaler som finns. För att rensa från det som gör ont. Göra fritt för annat att komma in. Det regnet kanske jag inte älskar. Men det beror snarare på anledningen till att jag behöver regnet än regnet själv.

Read Full Post »

Det var vad jag skulle skriva om, Anguins nästa skrivuppdrag till mej. Mitt mest utopiska och innerst inne mest önskade nyårslöfte, även om jag aldrig avger nyårslöften. Vilket jag inte gör. Kanske för att det i min ungdom blev lätt patetiskt. Att avge dem samtidigt som jag visste att jag aldrig skulle hålla dem. Inte bara patetiskt utan unket. Det är annorlunda nu. Och behovet av löften har uteblivit. I alla fall de som utfärdas en gång om året vid nyår. Och vad är egentligen skillnaden mellan ett utopiskt och ett patetiskt löfte? En utopi är väl värre än en vision. Det är något orealistiskt. Men likväl angenämnt att tänka på.

Så om jag nu skulle låta mej fångas av tanken. Vad skulle då löftet vara? Något alldeles perfekt. Något alldeles underbart. Något som jag önskar hett där inne. Märker att jag lätt dras åt önskan som leder till dröm. Och får inte ihop det med löfte. Jag fastnar. Kanske funderar jag på resultatet. En väckt längtan och drivkraft mot något som kanske visst kan realiseras eller en väckt sorg och saknad för något jag innerst inne önskar men aldrig kan få.

Men jag skakar lite på axlarna. Sträcker ut nacken åt båda håll. Sträcker ut armarna. Cirkulerar lite med fingrarna. Letar efter rätt låt på Spotify. Kanske får Salem sjunga Keep on walking medan jag tvivlande närmar mej uppdraget. Hittills har jag låtit orden och dess betydelse hindra mej från att ge mej hän och leta efter det jag innerst inne önskar. Så nu släpper jag att utopi inte är realistiskt. Jag låter löftet vara ett löfte här och nu som upplöses så fort jag klickar på spara. För att hålla det jag lovar är något som finns djupt rotat i mej. Löften är inget jag kastar omkring mej. löften är inget det får gå inflation i. Men håll käften nu och skriv människa. Ge dej hän. Var inte så allvarsam. Bare gör´t.

Så mitt löfte får bli att jag innan året är slut har gjort verklighet av alla mina tankar om den egna firman. Det är här jag i detalj ska berätta om affärsidén, men det går ju inte, då kan någon stjäla den medan jag letar efter mod och kontakter. Men låt mej säga som så att det kommer att vara som att gå in i en helt annan värld. De vapen du har i denna experimentverkstad är din nyfikenhet och din beslutsamhet. Och att din önskan att få reda på vad den vackra vita lilla kärna som finns allra längst in i dej är större än rädslan för allt det svarta, fula och svåra som finns mellan dej och den.

Men när du hittat den. Då behöver du inget mer. Det blir lustfullt och smärtsamt på samma gång. Men din smärta är hanterbar eftersom du vet att det inte finns något annat sätt. Inget annat alternativ. Inget annat går att välja. Så mitt i kaoset av beslut ser du ditt rätta tydligt. Det har en annan färg. En annan form. Det framträder på ett helt annat sätt. Du vet. Du kommer in genom första dörren på ett sätt och kommer ut med helt nya kunskaper på den andra sidan. Och det behöver inte vara privatpersoner. Det kan vara ansvarsfulla vd:ar som vill att vårda själen i sina företag. Eller kanske hitta den när den saknas. Och kanske kan det tyckas att det kommer att skapas egoism. Men jag är säker på att det är av den goda sorten. Den som skapar harmoni. Kraft. Den som inte rymmer avundsjuka, jämförelser eller bitterhet. Den som bara är i sin natur. Den som skapar ringar på vattnet. Den som gör skillnad. Den som prioriterar och fokuserar. Den som gör gott. Den egoismen.

Det får bli mitt utopiska innerst inne mest önskade nyårslöfte. Varken mer eller mindre.

Read Full Post »

Older Posts »