Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Dansande bokstäver’ Category

Tid är märkligt. Jag kan inte säga att jag är stressad just nu. Ändå rinner den iväg som ett sanden i ett speedat timglas. Poff så är dagen borta. Poff så är natten över. Poff så är det fredag. Nej måndag. Om och om igen. Och precis när jag skrev det där insåg jag att jag ännu inte fått till det precis som jag vill ha det. Men min omgivning kan inte vara ledig i mitten på veckan, kanske därför jag fortsätter tänka vardag och helg som separata företeelser.

Så otroligt mycket jag vill göra. Hinna med. Lära. Utforska. Göra något av. Med mig själv. Med familjen. Med vänner. Med kunder. Ibland glider det jag vill göra samman och funkar på alla plan, ibland är det mil ifrån.

Så mycket jag tänker på. Tankar jag vill förlänga. Fördjupa. Och koppla känsla till. Så mitt huvud får sällskap. Hamnar väldigt lätt ensam där uppe. Död nertill. Helt slut. Och full av värk. Rörelse. Det behöver bli mer dans. Mer mikropepp. En liten flirt med min axel, lite höftgung och snurr med fot. Leenden som vill ut. Armar som vill kramas. Ord som vill flätas samman med andras ord. Nattlinne, raggsockor och en småtjock kropp.

Och samtidigt … stillhet, kontemplation, eftertanke, känslocheck, skriva i vackra anteckningsböcker, måla tankar med sköna pennor, titta in i lågor på stearinljus, krypa in i varma tröjor och filtar. Leva utan BH och hårda midjor. Mjukt, varmt och ombonat.

Utanpå och inuti.

Tid, må du gå långsamt och räcka länge!

Annonser

Read Full Post »

Alltså vissa dagar kommer med så underbar inledning. Har haft en sådan idag, en helt perfekt morgon. Vaknar. Plockar fram min mobil och Headspacemeditation. Lite svårt till en början att släppa tankarna i skallen men rätt vad det är kommer den där tyngdlösa, fria känslan av att vara ett med inte bara mig utan allt. Påminner mig nästan om mina barndomsdrömmar när jag guppade från ett moln till ett annat utan egentligt syfte annat än att vara glad.

Hörlur av – puss på kind av make. Som är på väg till sitt nya jobb. Där han trivs. Arbetslös en dag, aldrig någonsin har citatet ”Worrying is praying for something you don´t want” varit mer aktuellt. När jag lyssnar för mycket på Astrid blir jag för feg, jag oroar mig för mycket, jag kommer inte till någon form av handling utan fastnar orostankar av ”tänk om …-karaktär”.  Jag är tacksam över att hon finns, det har resulterat i att jag sluppit ångest över att pengarna är slut men räkningar är obetalda och magen hungrig. Men som med alla inre röster, det gäller att lyssna på rätt sort i rätt mängd. Och precis i detta nu inser jag att jag fått en ny röst sedan Trollskogstiden, en röst som kommer med tillit och lugn försäkran. Till och med Astrid ler när hon ser henne, till skillnad från när hon ser Vilda. Men det får bli ett annat inlägg. Tillbaka till morgonen och maken med nytt jobb. Jo det jag egentligen skulle säga att när det där som jag oroat mig över, skräcken över att bli av med sitt jobb och därmed sin inkomst kom, då uteblev skräcken. Det kom ett moln av oro i mage och bröstkorg som förvånansvärt snabbt transformerades till ett par frågor:

Hur mår du? Vad gör vi nu? Hur anmäler man sig till Arbetsförmedlingen? Vilka jobbsökarappar är bra? Vilka personer kan hjälpa till?

Blir glad i hjärtat när jag tänker på uppslutningen kring att hitta nytt jobb och den delade glädjen när han fick det.

Men nu skulle inlägget handla om min morgon. Men även perspektivbyten. Det är nog därför saker som dessa glider in mellan pripps blå raderna. Var var jag? Jo jag gick upp. Och hörde rösterna från rummet intill. Rummet som nu mer oftast står tomt för att A har flyttat till Sundsvall. Men nu är de här. A, R och Z. Ett litet Z som jag var mycket skeptisk till. Astrid gjorde ett inhopp och höll nästan på att skapa en relationstrådskapning. Det är skönt att det finns fler trådar till barnen och att det går att väva nya. Men jag vill ändå ogärna låta trådar gå sönder. Jag vet att man kan välja att skaffa saker i en viss trygghetsordning. Men i trygghetsivern glömmer jag det allra viktigaste. Hur vi mår. Vad som får oss att vara lyckliga. Och hur viktigt att det är på plats före det andra. Och nej Astrid, jag menar absolut inte att begrava dig för det hade kunnat finnas anledningar till att jag tydligare talat om att jag inte tycker att det är smart att göra så här. Men jag valde The supportive Way”, tacksam är bara förnamnet. Igår var vi nämligen och valde ut en av fyra bedårande valpar. Fanns två mopsar till men de var redan tingade. Och med oss hem kom den sötaste valp. Prinsar kan för övrigt slänga sig i väggen. Nej det kan de inte, inte bokstavligt. Förlåt prinsen. Så imorse, tack vare The Supportive Way” kunde jag njuta inte bara av dotter och pojkvän utan ett stycke valp. Så gosig och snosig och underbar med sitt intryckta lilla face.

När den lilla familjen trött återgått till sitt rum för att sussa lite till stekte jag de pannkakor jag sett i mina störande tankar under meditationen. Pannkakor gjorda på ägg, rismjöl och soyamjölk. Så förbannat goda att jag fick tårar i ögonen. Med hallon, blåbär och honung till. Och några små klickar soyaglass. Och en stor kopp ingefärste. Kunglig frukost. Och jag fattar hur det låter. Jag fattar hur det kan ge dålig smak i munnen. Som när jag upplevde yogaledaren Happyface och ville slänga både henne, de gråa raggsockorna och lösfläterna i havet. Men jag hummade, småsjöng och nästan sprack av lycka. Jag inser att jag på så många ställen kunde ha valt annorlunda och fått annorlunda. Så otroligt nära ett misslyckande ligger en succé. Det är gjort på en millisekund när vi väljer tanken i skallen. Att vara medveten om vilka tankar vi tänker, vilka röster vi hör, vilka röster vi lyssnar på, både i och utanför oss är helt avgörande.

Men jag ger mig där. Och känner glädje över att vara här på bloggen igen. Evigheter sedan. Men våren och sommaren brukar locka mina fingrar. Som just nu har lösnaglar på sig. Så långt från Ann och skitsnyggt. Några sitter lite snett och en av dem är kanske aningen för bred men shit happens och det imperfekta är många gånger det mest perfekta.

 

 

Read Full Post »

Du fria yta. Du frigörande plats. Du din lilla oas. Du som gett mig glädje och klarsynthet. Jag kommer ihåg dig. Jag vet att du finns här. Jag vet att du vet att jag behöver skriva på andra platser just nu. Men jag tänker att vi snart dansar igen. När allting ska mötas och bli till en helhet.

Det ser jag fram emot!

 

Read Full Post »