Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Desperata bokstäver’ Category

Fötterna smattrar.
Blicken flackar.
Känslorna åker berg-och-dalbana.
Hopp byter plats med uppgivenhet.
Jävlaranamma vinner över uppgivenheten.
Tårar bränner innanför ögonlocken men skrattet trillar ändå fram ur halsgropen.
Inte ett enda rätt men heller inga fel.
Konstant påminnelse om att allt är som det ska även när det är helt djävla uppfuckat.
Galenskap.
Liv.
Tacksamhet.
Hopp om andra tider.
Bestämda ord. Nu. Nu. Imorgon. Nej NU.
Planer byts. Omprioriteringar görs. Mer åker in i de få luckor som finns. Jag sa ju NU.
Satan heller att jag väntar till den 20 juni.
Jag lever nu och nu säger jag stopp.
STOPP!

Read Full Post »

Igår kväll, precis när jag la mej så låg det två brev på sängen som Jerker troligtvis lagt dit. Han brukar nämligen slänga sej på sängen när han kommer hem från jobbet och gå igenom posten och reklamen. Det ena var ett brev från min bank där jag skulle skriva på det papper jag inte hann när jag var där utan var tvungen att dra på föräldramöte och det andra var från Blodcentralen.

Det börjar med Bäste blodgivare och det tog inte lång tid förrän jag tänkte, vilka lögnhalser, det borde väl stå sämsta. Det är nåt fel på mej. Varför skulle jag annars ta kontakt med dem? Vad fan vill de mej? Vad är det för fel? Frågorna bokstavligen pumpade ur mej igår. Det var inte så längesedan jag lämnade blod. Vad kan vara fel?

Jerker var inne på att det säkert bara var någon bagatell som högt eller lågt blodvärde. Jag hörde hur otrevlig jag var mot honom när jag ilsket och hånfullt svarade att de skickar väl för fan inte brev hem för en sån sak. Jag har aldrig haft lågt blodvärde och om jag plötsligt har lågt så är det väl nåt fel på mej. Jag försökte hålla tillbaka desperationen. Jag vet att vi fungerar helt olika. Det kanske är ett självdestruktivt drag hos mej. Att vara tvungen att gå igenom värsta tänkbara scenario för att utifrån det bygga strategi. Utgå från det värsta så kan allting bara bli bättre, då kan du inte bli besviken. Är det rädsla som gör det?

Skit samma. Då igår kväll så kände jag ett svidande sug i magen. Det är nu det händer mej. Det där som händer andra. Det här är mitt vita kuvert som innebär att allting är över på ett ögonblick. Jag kommer att behöva lämna mina barn. De mister sin mamma. Kommer det att räcka med Jerker? Kommer han att klara av det? Kolla, nu fick du så du teg. Du hade det för bra. Du var för otacksam. Det är nu straffet kommer. Det här är vad ni får betala för att Jerker får sitt nya jobb.

Jag tog några djupa andetag. Bestämde mej för att släppa alla tankar. Inta varva upp mej mer. Inte gråta. Utan istället sova och ringa som det stod klockan ett imorgon. Säkrast den tiden, vilket betyder att jag kan ringa. Vaknade imorse. Magen är inte längre lika svidande. Jag plockade upp brevet igen. Läste det.

Bäste givare

Var vänlig kontakta läkare på Blodcentralen för kompletterande uppgifter.

Det kan betyda att det är något jag vet som inte de vet som de behöver veta. Det står inte att det är de som ska lämna ifrån sej information från mej. Eller står det så fast fint. Är det meningen att brevet inte ska göra mej nervös? Är jag helt jävla störd som blir det? Nu funderar jag mer på min egen reaktion igår. Det finns en massa saker där under ytan som ligger och lurar. Som inte kommer fram förrän det blir riktig kris. Vart kommer alla dessa tankar om att jag inte får ha det för bra ifrån och hur påverkar de mej i min vardag? Varför väljer jag att se saker från allra värsta tänkbara håll? Vad är det som gör att jag spelar upp en film av allting inne i huvudet? Vad finns i förberedandet? Ett kontrollbehov eller ett skydd? Är det samma sak?

Jag ser framför mej hur de kommer att tala om att jag måste gå till sjukhuset och ta nya prover. Daisys man åkte in till sjukhuset med vad han trodde, en lunginflammation och lite dåliga höfter. Han kom ut med 23 tumörer och dog några veckor senare. Jag ser framför mej hur jag kommer att sjunka ihop. Hur jag ringer Jerker. Hur vi åker till sjukhuset. Hur vi får vänta. Hur läkaren ser ut som kommer med beskedet. Hur jag sjunker ihop till en liten hög som bara gråter. Av ilska, rädsla, skräck, ångest, smärta. Jag ser hur jag reser mej upp. Tar mej hem. Och på vägen hem bygger styrka och beslutsamhet. Jag ska fanimej inte dö än.

Nu när jag skriver märker jag att klumpen i magen sakta försvinner.  Jag känner att jag till och med kan skratta lite åt mej själv. Så underligt. Ett vitt kuvert och allting kommer i gungning. Jag funderar om jag överhuvudtaget har kommit en millimeter framåt med mej själv. Men nog har jag gjort det. Nu ska jag klä på mej. Antihista mej en aning. Käka frukost. Åka till jobbet. Ringa. Få reda på vad de vill. Skratta åt mina egna tankar men inte vifta bort dem utan ta reda på hur jag kan ha användning för dem.

Read Full Post »