PÅMINNARE 3 – Kärlek till livet (gammalt inlägg från trollskogen)

Det är helt underbart att känna den. Och tilliten. Glädjen. Att springa runt med skrattbyxorna på. Att se det stora i det lilla. Att känna tacksamhet. Att känna sej fri som en fågel inifrån och ut. Att bara stå där med armarna rakt upp i luften och känna att ja jag vill leva och jag vill leva precis här. Det känns skönt.

Annons

Read Full Post »

PÅMINNARE 2 – Insikter (gammalt inlägg från trollskogen)

Det var vad kvällen bestod av. Jag glömde totalt bort inlägget jag skulle skriva. Men jag är så förbannat lycklig att jag knappt vågar somna. Det är som en jordskredsseger. Det är som en tallrik med solvarma hallon och sockermjölk en sommardag. 

Det är som att hoppa rätt ut i havet. Det är som att springa barfota på fuktigt gräs. Det är som att skratta så jag nästan pissar på mej. Det är som att vara glad ut i varenda cell. Det är som att det värker i ansiktet för jag kan inte sluta le och samtidigt gråter jag. Floder. Livet är så mäktigt och märkligt på samma gång. Vi människor är så stora och små samtidigt. Vi betyder allt och ingenting.

Men tänk att vara älskad av sej själv. Tänk att ha förmågan att kunna ge sej själv tröst. Ett par peppande ord. Av kärlek. Med kärlek. Tänk att kunna skratta åt sej själv utan att förminska sej, utan att förödmjuka sej. Tänk att ge sej själv en kram. Att våga tro på sin egen förmåga. Att se sina styrkor. Men också svagheter. Och ändå säga, jag älskar dej. Precis för den du är. Tänk att våga stå upp för sej själv och sin rätt att få finnas till, att få tycka, rätten att få må bra. Tänk att bara ta ansvar för sej själv och överlåta detsamma till andra.

En sån lycka att jag känner att jag äntligen kan allt det där och samtidigt våga säga det högt. Utan att skämmas. Utan att rodna. Bara fyllas av kärlek och värme. Och tänk att veta att någon jag älskar har tagit ett par steg i den riktningen. Och att få vara med på den resan. Vilken ynnest. Jag är tacksam, från djupet.

Men jag har visst glömt att vara snäll mot mej själv, jag är uppe på övertid. Nu ska jag sova och imorgon när jag vaknar ska jag dricka kaffe och läsa en berättelse jag fått mejlad till mej. Det vill bli bra!

Read Full Post »

PÅMINNARE 1 – Glädje (gammalt inlägg från trollskogen)

Jag känner mej så fri. Inte felfri. Bara fri. Min själ sjunger glada sånger. Mitt hjärta slår starka glada slag. Jag älskar. Jag lever. Jag andas. Fritt. Utan svårigheter. Så otroligt underbart. Läste att Annabella inte gillade blåst, jag höll med, men just precis i detta nu ångrar jag mej. Jag skulle vilja stå ute vid havet. Jag skulle vilja känna vindarna vina. Det är så svårt att förklara vad jag menar men jag känner mej så stark, full av tillförsikt, full av liv.

Read Full Post »

Återuppståndna Astrid – gammalt inlägg från skogen

Jag vet inte om Astrid någonsin fått bestämma. Hon har mest varit i bakgrunden. Rebellen Vilda har fått draghjälp av Fågeln Adrian. Tillsammans har de gjort det omöjligt för Astrid att få något fäste i mej. Jag har alltid trott att det var Astrid som stod bakom mina prestationskrav men det är faktiskt rebellen Vilda som någonstans vetat om att vinner hon inte åker hon till förmån för Astrid. Det Astrid med sin späda röst, det är nämligen direkt olämpligt att skrika och bråka, omoget, för att inte tala om obehagligt. Men ibland har jag hört den. Rösten som säger, har du verkligen tänkt igenom det här? Är det här verkligen det du vill göra? Är det här verkligen lämpligt?

Hon har stått där, trots spott och spe, pekat lite förmanande med sitt pekfinger. Inte undra på att jag inte klarat av mamma när hon just pekar med sitt finger. Det som står ut fast hon inte ens menar att vara förmanande. Hennes finger har stått ut ändå och det har retat mej enormt. Jag har sett fingret mer än vad jag lyssnat till orden. Men det är en annan story. Tillbaka till Astrid.

Astrid har knytblus, en blommig. Småblommig. I svala färger. Grått pistagegrönt, naturvitt, grårosa. Det är Astrids färger. Astrid gör ingenting ogenomtänkt. Spontaniteten sträcker sej till ett nöjt leende med den annars så strama munnen eller möjligtvis att hoppa över nylonstrumporna en vacker vårdag. Hon hade en gång i tiden ett pärlhalsband men jag inser att det försvunnit på vägen. Försöker minnas vad det var som hände den gången då jag slet det från hennes hals. Jag kan fortfarande skymta det ljusrosa märket.

För ett par år sedan ville jag att Rebellen Vilda skulle få vila. Jag lade henne bekvämt till rätta i en hängmatta och tänkte att jag skulle fixa det här på egen hand. Vuxen och mogen som jag hunnit bli som 40-åring. Vilda hade gjort sitt. Jag ska inte prata om henne här, hon ska få ett alldeles eget inlägg, hon har tillfört massvis i mitt liv. Spännande underbara saker. Men nu får hon inte ta över från Astrid. Det här är Astrids inlägg. Men Vilda har hjälpt mej att ignorera Astrid, på ett ganska snällt sätt ändå. Men när jag la Vilda i hängmattan fick förstås Fågeln Adrian större utrymme. Och han är inte snäll. Stackars Astrid. Jag vill lägga henne i ett varmt bad. Varsamt vill jag tvätta henne ren medan hennes knytblus och lagom långa kjol tumlar runt i tvättmaskinen.

Jag försöker komma ihåg hur det gick till när hon blev begravd. Men minns inte. Jag minns bara att Astrid fick ganska stort spelrum när Vilda äntligen fick vila. Jag minns att jag tyckte att hon var vansinnigt tråkig. Att hon fängslade mej med allt sitt genomtänkta. Att hon påminde mej om det som jag har haft svårt att få till. Mål, riktning, struktur. Allt det där som jag nu inser skulle ha hjälpt mej. Till och med gjort mej friare. Jag ska inte skylla på Adrian men jag har en känsla av att han har en fjäder med i spelet. Jag tror att han var den som fick mej att tro att Astrid stod bakom det som hindrade min självkänsla att växa. Prestationen. Att prestera. Men det var aldrig det Astrid stod för. Det var Vildas dåliga samvete som tvingade mej dit. Så tydligt jag ser det nu. Men Adrian satt på min axel och peppade mej med spaden. Jag hör hans kraxande röst. Nöjd. Gräv du, gräv, snart är du av med henne!

Jag grävde ett stort svart hål. Bestämde mej för att döda min duktiga flicka. Jag har funderat mycket på henne, pratat om andra om henne. Att hon är död och att jag är glad över att inte ridas av den maran. Men jag begravde henne levande. Hon har legat där nere. Ensam. I det svarta. Skrapat med sina lagom långa naglar. Det ljusrosa nagelacket har ersatts av jord och blod. Hennes kläder är trasiga och lortiga. Jag har dansat ovanpå hennes grav. Stampat ner ännu mer jord. Gjort det lite svårare att andas. Det är nu de kommer. De lugna tårarna. De som kommit när jag varit alldeles stilla. De som jag aldrig förstått. De som kommit när jag mediterat. När jag bara varit med mej själv. När allting varit tyst. Då har de runnit.

Jag har grävt för brinnande livet sedan i onsdags då det stod klart för mej. Fick coaching som hjälpte mej att se. Jag skäms. In i märgen. En röst ropar. Hur kunde du? Hur kunde du? Och om jag inte tar helt fel så är det Adrian som flyger ovanför mitt huvud. Jag tittar upp med avsky och fortsätter gräva. Jag kan inte skylla på någon. Det var jag som öste jorden över hennes kropp. En sån liten människa hon är Astrid. Tråkig ja, men mycket mycket omtänksam. Det finns inget ont i Astrid. Jag skulle förstås hjälpt henne att bli vän med Vilda istället. Låtit Astrid få vara med. Kanske bli lite crazy. Och när jag tänker efter är det inte duktiga flickan hon representerar. Hon är äldre. Hon är den som vill att jag ska göra det som är passande. För att skydda mej.

Hennes hud blir långsamt rosig där hon ligger i mitt badkar. Jag ler mot henne. Har stängt dörren. Låter solen skina in genom fönstret. Det är ljust. Varmt. Jag har försäkrat mej om att Adrian är borta. Nu ska Astrid få vara med. Jag ska ge henne allt det som behövs för att hon ska lita på mej. Att jag inte vill henne något ont. Att jag egentligen aldrig velat det. Jag har bara inte förstått. Stackars lilla Astrid. När jag ser henne nu påminner hon mycket om tiden innan tonåring. Hon är inte moderlig, det är hon alldeles för tunn för. Hon klarar inte heller alltför mycket känslor. Det ska vara lagom med Astrid. Så försiktigt och ordlöst tvättar jag henne ren. Lovar henne att hon ska få vara med. Att hon hädanefter kommer att bli lyssnad på. Att hon tillför något. Bidrar. Och jag ser henne le. Känner värmen sprida sej inombords. Hennes ögon får liv. Hon är egentligen ganska vacker Astrid. Bakom allt sitt lagom. Bakom sina glasögon. Hennes kropp är vacker att se på. Tunn och skör. Men envist stark. Tack Astrid för allt du gjort som jag missat. Tack för att du aldrig gav upp. Tårarna jag gråter nu Astrid, det är dina tårar. Och det är tårar av tacksamhet.

Read Full Post »

Min vackra mormor – gammalt inlägg från Trollskogen

Jag minns när jag var liten att jag hade ett knep att se min mormor fast hon började bli suddig i konturerna. Min mormor dog när jag var 8 år gammal. Vi fick inte hälsa på henne på sjukhuset, jag tror att det var för att vi skulle minnas mormor som hon en gång såg ut och inte för den spillra hon blev på sjukhuset. Ingenting som stoppade ett troll. Jag tog min lillasyster i hand och promenerade den långa vägen till sjukhuset, över en stor bro, över Klarälvens vatten, in i källarkulvertar. I handen hade jag ett brev och några höstlöv som vi plockade på vägen istället för blommor.

Det kom fram några sjuksköterskor och frågade vad vi gjorde där, 8 och 6 år gamla. Jag berättade vad min mormor hette och att hon hade ett dåligt hjärta. Och där låg hon som en ljuvlig ängel. Med sitt mörka hår och stillsamma leende. Jag minns inte min mammas reaktion när vi klev in.

Min mormor höll fram sina smala små armar och lät mej sjunka in. Rakt in i en famn av kärlek. Helt villkorslös. Som om det inte fanns någon botten i den. Jag vill gråta när jag tänker på min mamma. Att det kommer en dag då jag måste ta adjö av henne precis som hon fick göra av sin mamma. Ändå har jag hittills fått betydligt fler år. Jag tänker på hur det måste ha varit för henne då. Utan att jag någonsin förstod. Hon var ju min mamma, inget annat. En mamma bara. Som fanns där och älskade. Lyssnade. Höll om pannan när jag kräktes. Smekte kinden när jag hade feber. Var arg när jag gick för långt i mitt navelsträngsklippande.

Men det jag egentligen skulle komma till, det jag började på, var mitt knep för att se min mormor. Om jag blundade och gnuggade mina ögon med händerna ganska hårt så började det ganska snabbt bildas mönster på insidan. Som ett sånt där rör man hade när man var liten, kristaller som bildade mönster. Plötsligt tunnades mönstren ut och min mormor trädde fram. Klar som aldrig förr. Jag blundade, log och kunde känna doften av nougat.

Read Full Post »

Min barndoms trädgård – gammalt inlägg från Trollskogen

Det var Annabellas krusbärsbuskar häromdagen som fick mina tankar att göra en resa bakåt i tiden. Ända till en trädgård i ett litet område ganska centralt i en barndomsstad. En trädgård med det vackra körsbärsträdet. Trädgården med de enorma krusbärsbuskarna. Trädgården med det stora ståtliga päronträdet.

Päronträdet där du kunde klättra högt upp och se ut över hela mitt barndomsland. Det var bara vindsluckan på det gamla husets tak som tog dej högre, det tog dej ända till den svarta himlen. En himmel full med stjärnor som aldrig föll. Men önskade mej en massa saker gjorde jag ändå.

Där bodde min mormor. Mormor som luktade tvål, kärlek och Odensé nougat. Hon bodde där tillsammans med min morfar som luktade stekta köttbullar, svag cigarr och herrparfym. Jag brukade få röra om hans drink som bestod av billig tvåstjärnig konjak och vichyvatten. Jag fick stoppa ner mitt pekfinger och röra i det tunna grogglaset och sedan hörde det till att jag med ett smackljud skulle slicka bort sörjan från fingret. Då sa morfar att groggen var som bäst.

Men det allra bästa med vår trädgård var inte våra körsbär, inte våra gråpäron, inte våra krusbär, inte heller alla vinbär eller rabarberbusken. Det allra bästa var gömt bakom dubbelgaraget. Där fanns flera rader hallonbuskar med hallon stora som jordgubbar. Till min mammas stora förtret tyckte min morfar att vi skulle plocka hallon i våra tröjor. När vi plockat oss en lagom hög i tröjan smög vi som indianer genom trädgården i hopp om att varken mamma eller mormor skulle se oss.

Tillsammans satte vi oss mot den solvarma väggen, gömd från alla fönster och mumsade i oss våra hallon. Jag minns inte vad vi pratade om, kanske sa vi inte ens något. Ibland räcker den ordlösa kärleken. När min mormor dog var det slut på hallonstunderna. Då fanns det bara en tanke i morfar, vad hade han kunnat göra för att inte mormor skulle dö så tidigt. Han hade dödat henne. Det var vad han sa. Det var då han fick börja steka sina köttbullar själv, runda pannbiffar kallade vi dem. Det var då han gick och handlade i bara överrock och utan löständer. Koperativet skulle få besök. Det dröjde länge innan jag fattade att Koperativet var den lilla Konsumbutiken längst upp på gatan.

Lilla mormor och söta morfar, om jag hade varit tillräckligt gammal när ni dog så hade jag skickat med er nougat och hallon. Men det kanske blir ett besök vid graven nästa gång jag kommer till stan, nu vet jag vad jag ska smycka den med.

Read Full Post »

Clownen Renée – gammalt inlägg från Trollskogen

Under min coachutbildning förra våren började jag aktivt leta efter mina inre röster och lyssna mer på den tankedialog som nästan alltid äger rum inne i mitt huvud. Kanske låter helflummigt men vilken nytta jag haft av detta arbete. Igår blev jag påmind av @hallneby om min gamla clown.

Clownen Renée

Just nu gör hon sej påmind, min inre röst som jag valt att kalla Clownen Renée. Nu när jag ser henne på lite distans så blandas en massa känslor. Äckel är den första som kommer upp, sorg kommer tätt efter. Även hon gör förstås sitt allra bästa och har alldeles säkert en gåva i sin hand. Men den kostar. Sminket hon bär krackelerar. Nu när jag verkligen ser henne. Nu när hon inte är på avstånd. Som en lagom vind i bakgrunden. Hennes tjocka lager av puder gör det svårt att andas. Det känns som att det ryker i min hals. Hennes tomma ögon. Det finns inget där. Hennes breda leende mun. Som spottar ur sej det ena efter det andra.

Det ordnar sej, det har det alltid gjort!
Det blir bra ska du se.
Tänk på nåt annat!
Tänk inte på det!
Glöm det där nu!
Nu ska vi inte deppa ihop, kom igen nu!
Vi har varit med om värre

Jag vet att hon vill väl. Jag vet att hon vill hjälpa mej ifrån de farliga krumelurerna som så lätt skulle kunna ta över mitt blodsystem. Hennes enda syssla är att väga upp. Balansera nedstämdheten. Vilken otacksam uppgift. Har inte sett på det så förrän nu. Egentligen har jag inte tänkt på henne förrän nu överhuvudtaget om jag ska vara helt ärlig. Hon tog precis form. Hennes fejkblonda hår har nästan stelnat av spray, luktar kemikalier. Det påmålade röda läppstiftet har hamnat utanför. Men jag ser det inte förrän hon slutat le. Hon sitter bredvid mej. Fascinerat får jag studera henne. Hon är still. Låter sej tittas på. Låter allting falla. Kanske är det jag själv som balanserar. Mer nyanserat. Medan hon får vila.

Hur länge har hon funnits med mej? När kom hon in i mitt liv och varför? Hon är en röst i utkanten. Hon kommer när vemodet är starkt, inte förrän då. Oroligt sveper hon in. Ska ordna upp allting, hellre på ytan än ingenting alls. Hon vill inte se mej ledsen. Men nu är hon trött. Orkar inte längre. Det som först framkallade äckel förändras märker jag. Falskheten är egentligen förklädd omtänksamhet. Det handlar inte om att upprätthålla fasaden, det handlar om att överleva. För Renée är det blodigt allvar. Tills jag sa de förlösande orden. Jag vill vara nedstämd en stund och lära mej det jag ska lära mej av den känslan.

Då föll hon ihop som ett trött korthus. Hon ligger där. Fejk överallt. Men hon har något vackert bakom allt det där. Bakom tröttheten. Bakom allt smink. Bakom sin mask. Kanske kommer hon att locka mej till skratt. Hon har hjälpt mej förut. Jag vet det nu. Hon har varit till nytta. Inte bara för mej utan för andra runtomkring mej. Det är fel och fult att spotta på henne. Hon har gjort det som varit hennes uppgift, på det sätt som hon trott varit det bästa. Jag tror att vi kommer att utveckla vår relation. Vi kommer att lyssna mer på varandra. Jag ler när jag ser henne. Känner hur hon kompletterar mej. Min alldeles egen clown som gör det som krävs för att få mej att le igen.

Read Full Post »

Nygammal känsla – gammalt inlägg från trollskogen

Däremot hittade jag detta inlägg när jag letade efter det andra och blev lite full i skratt. Det jag skrev om bubblan påminner väldigt om det jag känner just nu och speciellt det jag tänkte på när jag studerade moln genom köksfönstret igår morse.

Gatljuset syns knappt bakom de mörka grenarna. Det blåser kallt utanför mitt fönster. Mörkret är ett faktum. Kylan likaså. Jag blundar en stund. Tänker att det är rätt så märkligt att våra ögonlockar kan stänga ute så mycket ljus. Tänker direkt på min mormor, att det finns något inlägg om henne någonstans där jag tror att jag berättade att jag brukade gnugga mina ögon för att se min mormor växa fram ur alla mönster som bildades. Det funderade ungefär som en sån där leksak som jag inte minns namnet på. Den jag kunde skruva på, kika in och se nya mönster. Kalejdoskop, så hette det. Undrar vad det var för en leksak egentligen och om mina trollungar skulle finna den lika fängslande som jag gjorde.

Apropå gamla leksaker så är det lite såpbubbla över mej känner jag. Svävar omkring och filurerar på lite saker och rätt vad det är så säger det bara plopp, så blir det några blöta stänk och bubblan är borta. Jag dunsar ner och minns inte riktigt vad jag tänkte på. Efter en stund byggs nästa tankebubbla upp. Sakta försvinner omgivningen och jag ger mej iväg på nästa tanketripp för att vakna av ett blött POFF!

Men det är inte otäckt, bara snopet. Ganska ostrukturerat men det är inget getingbo. Det är inte surrande malande pockande tankar utan fritt svävande. Som små vilda fåglar som gör vackra loopar ovanför mej. Jag följer deras väg genom luften, fascineras av dem. Inspireras. Lockas. Nu minns jag ännu en sak som jag gjorde när jag var liten, faktiskt händer det att jag gör det fortfarande. Jag gillar att sträcka ut min arm genom bilfönstret och känna hur min arm endera jobbar mot luftströmmen eller följer med den och hur den ibland gör vansinniga krumbukter. Serpentinliknande rörelser i olika hastighet.

Jag längtar efter fredag. Då ska min kropp få röra sej fritt, dansa precis som den vill, en hel kväll. Jag ska få käka god mat, prata med arbetskompisar och dansa dansa dansa.

Read Full Post »

Snart spricker bubblan – gammalt inlägg från trollskogen

Hittade inte det inlägg jag sökte men ett som hörde till samma kväll. Det som hände efter. Försöker minnas det jag skrev när jag var kvar på Moderna och förstår inte varför det är borta. För jag behövde sortera tankarna på min promenad mot restaurangen. Det var det som stod till vänster på väggen när du står och köper biljett. Något om att vara åskådare. inte publik. För det har med de känslor jag har just nu att göra. Först trodde jag tankarna om twitter var en skenmanöver men de är nog snarare ledtrådare och viktiga gränsdragningar. Allt hänger ihop, jag förstår bara inte hur ännu.

 Det började med en tomhetskänsla och en avsaknad av ord. Därefter tinade trots allt en massa ord och känslor upp lite. Nu har jag fler ord men inte så mycket känslor. Tog en promenad efter Moderna till restaurangen vi skulle till. Behövde filurera. Alla vill väl känna att det de gör är meningsfullt. Det snurrade lite. Det går inte att jämföra, allting är relativt. Det finns alltid de som råkat ut för värre saker. Mitt äckel blev mindre för varje steg jag tog. Att vara världsförälder kändes som en tröst, om än liten.

Kom in på Restaurang Pontus, vilken underbar miljö. Den går inte att beskriva, den måste upplevas. Vilken mat. Små teasers i form av sushibitar. Den ena godare än den andra. Soya och wasabi, ingefäran kan jag nämligen hoppa över. En sushirulle var friterad på utsidan, något med vitlök, smör och annat. Fantastisk retning i gommen. Avslutade med en friterad fläskkarré, sötsur sås, spenatsallad och ris. Ljuvligt. Plötsligt hade jag glömt det där med att bygga barnhem eller dela ut filtar eller bli ett troll utan gränser. Ända tills tjejen som jobbar på timme hos oss hamnar i en diskussion med en annan snubbe om att hon har en märkeshandväska. Jag tyckte först att var och en får väl lägga pengarna på vad de vill. Tills jag frågade vad den kostade och hon svarade 7 500 spänn. Jag är inte helt säker på att jag lyckades dölja vad jag kände. Plötsligt dök skolmedel, frystorkad mat och filtar upp igen. Hur mycket får jag för 7 500 spänn?

Därefter började jag räkna vad middagen måste ha kostat. Och tänk på alla de som inte får något julbord i år. De som drar in, eller de som blivit varslade, eller de som redan är arbetslösa. Och vad är väl det jämfört med alla barn som lider i hem där det sups och slåss trots att det finns pengar. Och vad är det jämfört med pojkar som får sina armar krossade av bildäck. Eller kvinnor som får sina kön stympade.

Ni förstår ju, det här funkar ju inte. Jag hade ju kunnat förstöra hela stämningen för människorna. Nu kom jag plötsligt på varför J frågade varför jag såg så förtvivlad ut när jag kom hem. Inte förtvivlad, moloken sa han nog. Då hade jag glömt alla dessa tankar.

Imorse vaknade jag tidigt, det blev inte så mycket till sovmorgon men jag får skylla mej själv för jag låtsades inte ens sova. Ungarna tog en promenad till skolan så J behövde inte ens upp och köra dem. Vi låg kvar ända fram till elva då vi tog en snabb frukost och drog sedan iväg för att köpa julklappar. Jag tänkte inte så mycket på världens elände när jag handlade för jag handlade bara bra grejer. Det var en kort stund inne på Toy´s  r us som jag kände ett vagt äckel igen. Plastsakerna tilltalade mej inte. Deras gula prislappar avskyr jag för de signalerar billigt pris och det stämmer inte. Undrar om det finns någon där som surfar runt för att se vad som skrivs om deras varumärke. Men de som jobbar där har aldrig varit otrevliga och det är inte värre där än på andra leksaksaffärer egentligen, det ser bara så stort och mycket ut.

Vi kom hem nöjda, i princip varenda julklapp är inhandlad. Vi var nöjda med det vi köpt. Nu skulle vi käka god middag och sedan skulle vi promenera med dottern och lämna av henne på hennes klassdisco. Då säger hon, alla ska vara med. Vi ska ha med oss något till julbordet. Det är knytis. Men va fan är det du säger trollunge? Jag orkar inte. Jag vill inte. Det går inte. Det passar inte. Vad är det för jävla information? Jag ringer upp en annan mamma, beklagar mej, ryar, avskyr. Plötsligt förstår ni så finns det inget större elände än att tvingas följa med sitt barn på hennes julfest. Ni förstår, det här trollet är inte sunt. Men på julfest hamnar vi och har jätteroligt.

Så vart befinner jag mej nu? Är jag tom på känslor fortfarande? Nej, det känns bra inombords. Det är lite av varje men det känns bra. Skönt att skriva, riktigt skönt. Det sorterar, strukturerar och gör att saker släpper.

Read Full Post »

Vad betyder ett brev från Blodcentralen? – gammalt inlägg från trollskogen

Igår kväll, precis när jag la mej så låg det två brev på sängen som Jerker troligtvis lagt dit. Han brukar nämligen slänga sej på sängen när han kommer hem från jobbet och gå igenom posten och reklamen. Det ena var ett brev från min bank där jag skulle skriva på det papper jag inte hann när jag var där utan var tvungen att dra på föräldramöte och det andra var från Blodcentralen.

Det börjar med Bäste blodgivare och det tog inte lång tid förrän jag tänkte, vilka lögnhalser, det borde väl stå sämsta. Det är nåt fel på mej. Varför skulle jag annars ta kontakt med dem? Vad fan vill de mej? Vad är det för fel? Frågorna bokstavligen pumpade ur mej igår. Det var inte så längesedan jag lämnade blod. Vad kan vara fel?

Jerker var inne på att det säkert bara var någon bagatell som högt eller lågt blodvärde. Jag hörde hur otrevlig jag var mot honom när jag ilsket och hånfullt svarade att de skickar väl för fan inte brev hem för en sån sak. Jag har aldrig haft lågt blodvärde och om jag plötsligt har lågt så är det väl nåt fel på mej. Jag försökte hålla tillbaka desperationen. Jag vet att vi fungerar helt olika. Det kanske är ett självdestruktivt drag hos mej. Att vara tvungen att gå igenom värsta tänkbara scenario för att utifrån det bygga strategi. Utgå från det värsta så kan allting bara bli bättre, då kan du inte bli besviken. Är det rädsla som gör det?

Skit samma. Då igår kväll så kände jag ett svidande sug i magen. Det är nu det händer mej. Det där som händer andra. Det här är mitt vita kuvert som innebär att allting är över på ett ögonblick. Jag kommer att behöva lämna mina barn. De mister sin mamma. Kommer det att räcka med Jerker? Kommer han att klara av det? Kolla, nu fick du så du teg. Du hade det för bra. Du var för otacksam. Det är nu straffet kommer. Det här är vad ni får betala för att Jerker får sitt nya jobb.

Jag tog några djupa andetag. Bestämde mej för att släppa alla tankar. Inta varva upp mej mer. Inte gråta. Utan istället sova och ringa som det stod klockan ett imorgon. Säkrast den tiden, vilket betyder att jag kan ringa. Vaknade imorse. Magen är inte längre lika svidande. Jag plockade upp brevet igen. Läste det.

Bäste givare

Var vänlig kontakta läkare på Blodcentralen för kompletterande uppgifter.

Det kan betyda att det är något jag vet som inte de vet som de behöver veta. Det står inte att det är de som ska lämna ifrån sej information från mej. Eller står det så fast fint. Är det meningen att brevet inte ska göra mej nervös? Är jag helt jävla störd som blir det? Nu funderar jag mer på min egen reaktion igår. Det finns en massa saker där under ytan som ligger och lurar. Som inte kommer fram förrän det blir riktig kris. Vart kommer alla dessa tankar om att jag inte får ha det för bra ifrån och hur påverkar de mej i min vardag? Varför väljer jag att se saker från allra värsta tänkbara håll? Vad är det som gör att jag spelar upp en film av allting inne i huvudet? Vad finns i förberedandet? Ett kontrollbehov eller ett skydd? Är det samma sak?

Jag ser framför mej hur de kommer att tala om att jag måste gå till sjukhuset och ta nya prover. Daisys man åkte in till sjukhuset med vad han trodde, en lunginflammation och lite dåliga höfter. Han kom ut med 23 tumörer och dog några veckor senare. Jag ser framför mej hur jag kommer att sjunka ihop. Hur jag ringer Jerker. Hur vi åker till sjukhuset. Hur vi får vänta. Hur läkaren ser ut som kommer med beskedet. Hur jag sjunker ihop till en liten hög som bara gråter. Av ilska, rädsla, skräck, ångest, smärta. Jag ser hur jag reser mej upp. Tar mej hem. Och på vägen hem bygger styrka och beslutsamhet. Jag ska fanimej inte dö än.

Nu när jag skriver märker jag att klumpen i magen sakta försvinner.  Jag känner att jag till och med kan skratta lite åt mej själv. Så underligt. Ett vitt kuvert och allting kommer i gungning. Jag funderar om jag överhuvudtaget har kommit en millimeter framåt med mej själv. Men nog har jag gjort det. Nu ska jag klä på mej. Antihista mej en aning. Käka frukost. Åka till jobbet. Ringa. Få reda på vad de vill. Skratta åt mina egna tankar men inte vifta bort dem utan ta reda på hur jag kan ha användning för dem.

Read Full Post »