Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fria bokstäver’ Category

Det går lättare när jag har bestämt mig innan. Med den barska rösten. Du sitter kvar vid köksbordet tills du bokat flygbiljetter och hotell om det inte finns flygtider som passar.

Normalt sett får jag alltid en känsla av skitnödighet när jag ska välja mellan flighter och hotellrum. Jag far runt och lämnar flämtande datorn nån kvart senare utan att ha åstadkommit ett endaste dugg.

Men inte idag. Jag bestämde mig, nu gör du det. Och då gjorde jag det. Blev en extra helg i Köln. I vackert vattentornhotell.

Annonser

Read Full Post »

Läste en bok idag. Som påminde mig om ett löfte jag gav till mig själv. Som jag höll ett tag. Och sedan glömde bort. Att lämna fågel till förmån för groda. Släppa det där med att hoovra ovanifrån och fundera på hur saker hänger ihop och tankar om hur jag hör till och var min plats finns i allt det där jag ser där nere.

Nu vill jag göra som jag tänkt. Sluta planera saker. Sluta försöka tänka hela vägen och få stopp efter ett par meter. Istället bara se vad som finns rakt framför mig. Ta in det. Lukta på det. Se det. Höra det. Och se på vilket sätt jag kan bidra här och nu. Kanske kommer något ut av den handlingen. Kanske kommer inget mer än handlingen i sig. Och det är gott nog. Att göra skillnad för någon där och då.

Jag blir glad av försommar. Av ljuset och av lagomvärmen. Av att allt plötsligt spricker upp och lever. Jag blir glad av färskpotatis. Jordgubbar. Sockerärtor och ljusa kvällar. Verandahäng. Hundar som badar. Jord som fraktas från en hög till en annan. Fågelkvitter och motorcykelbrum. Doften av grannens grillande. Skratt och hej över häckarna.

Read Full Post »

Alltså vissa dagar kommer med så underbar inledning. Har haft en sådan idag, en helt perfekt morgon. Vaknar. Plockar fram min mobil och Headspacemeditation. Lite svårt till en början att släppa tankarna i skallen men rätt vad det är kommer den där tyngdlösa, fria känslan av att vara ett med inte bara mig utan allt. Påminner mig nästan om mina barndomsdrömmar när jag guppade från ett moln till ett annat utan egentligt syfte annat än att vara glad.

Hörlur av – puss på kind av make. Som är på väg till sitt nya jobb. Där han trivs. Arbetslös en dag, aldrig någonsin har citatet ”Worrying is praying for something you don´t want” varit mer aktuellt. När jag lyssnar för mycket på Astrid blir jag för feg, jag oroar mig för mycket, jag kommer inte till någon form av handling utan fastnar orostankar av ”tänk om …-karaktär”.  Jag är tacksam över att hon finns, det har resulterat i att jag sluppit ångest över att pengarna är slut men räkningar är obetalda och magen hungrig. Men som med alla inre röster, det gäller att lyssna på rätt sort i rätt mängd. Och precis i detta nu inser jag att jag fått en ny röst sedan Trollskogstiden, en röst som kommer med tillit och lugn försäkran. Till och med Astrid ler när hon ser henne, till skillnad från när hon ser Vilda. Men det får bli ett annat inlägg. Tillbaka till morgonen och maken med nytt jobb. Jo det jag egentligen skulle säga att när det där som jag oroat mig över, skräcken över att bli av med sitt jobb och därmed sin inkomst kom, då uteblev skräcken. Det kom ett moln av oro i mage och bröstkorg som förvånansvärt snabbt transformerades till ett par frågor:

Hur mår du? Vad gör vi nu? Hur anmäler man sig till Arbetsförmedlingen? Vilka jobbsökarappar är bra? Vilka personer kan hjälpa till?

Blir glad i hjärtat när jag tänker på uppslutningen kring att hitta nytt jobb och den delade glädjen när han fick det.

Men nu skulle inlägget handla om min morgon. Men även perspektivbyten. Det är nog därför saker som dessa glider in mellan pripps blå raderna. Var var jag? Jo jag gick upp. Och hörde rösterna från rummet intill. Rummet som nu mer oftast står tomt för att A har flyttat till Sundsvall. Men nu är de här. A, R och Z. Ett litet Z som jag var mycket skeptisk till. Astrid gjorde ett inhopp och höll nästan på att skapa en relationstrådskapning. Det är skönt att det finns fler trådar till barnen och att det går att väva nya. Men jag vill ändå ogärna låta trådar gå sönder. Jag vet att man kan välja att skaffa saker i en viss trygghetsordning. Men i trygghetsivern glömmer jag det allra viktigaste. Hur vi mår. Vad som får oss att vara lyckliga. Och hur viktigt att det är på plats före det andra. Och nej Astrid, jag menar absolut inte att begrava dig för det hade kunnat finnas anledningar till att jag tydligare talat om att jag inte tycker att det är smart att göra så här. Men jag valde The supportive Way”, tacksam är bara förnamnet. Igår var vi nämligen och valde ut en av fyra bedårande valpar. Fanns två mopsar till men de var redan tingade. Och med oss hem kom den sötaste valp. Prinsar kan för övrigt slänga sig i väggen. Nej det kan de inte, inte bokstavligt. Förlåt prinsen. Så imorse, tack vare The Supportive Way” kunde jag njuta inte bara av dotter och pojkvän utan ett stycke valp. Så gosig och snosig och underbar med sitt intryckta lilla face.

När den lilla familjen trött återgått till sitt rum för att sussa lite till stekte jag de pannkakor jag sett i mina störande tankar under meditationen. Pannkakor gjorda på ägg, rismjöl och soyamjölk. Så förbannat goda att jag fick tårar i ögonen. Med hallon, blåbär och honung till. Och några små klickar soyaglass. Och en stor kopp ingefärste. Kunglig frukost. Och jag fattar hur det låter. Jag fattar hur det kan ge dålig smak i munnen. Som när jag upplevde yogaledaren Happyface och ville slänga både henne, de gråa raggsockorna och lösfläterna i havet. Men jag hummade, småsjöng och nästan sprack av lycka. Jag inser att jag på så många ställen kunde ha valt annorlunda och fått annorlunda. Så otroligt nära ett misslyckande ligger en succé. Det är gjort på en millisekund när vi väljer tanken i skallen. Att vara medveten om vilka tankar vi tänker, vilka röster vi hör, vilka röster vi lyssnar på, både i och utanför oss är helt avgörande.

Men jag ger mig där. Och känner glädje över att vara här på bloggen igen. Evigheter sedan. Men våren och sommaren brukar locka mina fingrar. Som just nu har lösnaglar på sig. Så långt från Ann och skitsnyggt. Några sitter lite snett och en av dem är kanske aningen för bred men shit happens och det imperfekta är många gånger det mest perfekta.

 

 

Read Full Post »

Så mycket magi jag skulle kunna gå miste om. Jag har svårt att beskriva bilden med ord. Den jag såg när jag åkte till Återvinning för ett jobb. Tidigt imorse. Det var fortfarande dimma. Solen sken på de gulgröna trädtopparna. Det var så otroligt friskt i luften. Och alla de små löven var så vackra. Och jag kunde plötsligt se dem i detalj utan att tappa den stora bilden. Och jag tänkte att jag ibland tänker sönder saker. Att jag med mitt 5 %  medvetna jag har en tendens att sno magin för mig själv. Jag letar och letar efter sätt att hitta de andra 95. Men jag letar med fel verktyg. Jag letar med de som bor i de 5 %:en.

Det är en ordlös process. En som ligger bortom tankar och känslor. En paradox. Ett fyllt vakuum. Något obegripligt stort. Och det känns inte skrämmande att vara liten. Bara skönt. Och vackert. Som att det inte handlar om mig. Det handlar mer om att vara ett verktyg för något större. Hela jag är ett verktyg. En lättnad.

Allt jag behöver är att vara snäll och full av kärlek.

Inte det lättaste ibland, jag medger det, men jag tränar.

Och det går banne mig bättre och bättre.

Read Full Post »

Den snurrade på rejält. Tvättmaskinen. I början var det ok eftersom jag log när jag kollade ut. Men leendet blev mer och mer plågat. Varv efter varv utan att egentligen förstå vitsen med det jag snurrade ihop med. Andra känslor intog min kropp. Med all rätt.

Ledsenhet.
Trötthet.
Kraftlöshet.

Jag hade liksom glömt att det inte finns någon stoppknapp där inne. Så jag samlade kraft och fick till en rejäl kick mot glaset och tog mig ut. Nu letar jag efter signalerna, de där som signalerar när första foten är på väg in i tvättmaskinen. Klart jag vill stoppa redan innan jag kommer in i tvättstugan men jag inser också att det är de små stegen som gäller för att det verkligen ska bli skillnad.

Så jag glädjs åt att jag skippade centrifugering denna gång. Ett stort framsteg. Jag fick koll på mig själv och surrandet har upphört. Det är ersatt av det där lugna som jag kände efter sommaren. Bra där!

Read Full Post »

Kanske är det så att jag tagit ett livsavgörande beslut. Kanske tog jag det redan för flera år sedan utan att vara medveten om det. För det är först nu jag fattar vad det handlar om. Jag skulle kunna citera Kay Pollak, att välja glädje. För i mångt och mycket är det det handlar om.

Jag har funderat mycket på bloggen, vad denna yta ska användas till, det finns inte längre samma behov av att skriva av mig starka känslor eller skriva fram insikter. Mönster har upptäckts, åtgärder har vidtagits, mycket är kvar att göra men det är tydligt vad som ska göras.

Men kanske inte just kring det här. Här går jag fortfarande vilse. Här blir jag fortfarande påverkad av andra. Här låter jag mig fyllas av tvivel. Andra gör på andra sätt. Andra har starka åsikter och ömma tår. Jag möter helt andra förhållningssätt. Jag möter tvivel. Irritation. Ilska.

Jag tillåter att det jag tror på förringas, görs till ingenting, förlöjligas, förenklas och på olika sätt avfärdas som naivt och ryggradslöst och utan konturer. Som att det skulle innebära att jag inte tar ställning eller har en åsikt. Jag tar ställning för glädje, kärlek och öppenhet. Jag tar ställning för individuella val som inte bara handlar om individen utan helheten. Jag tar ställning för det som inte är antingen eller utan både och. Jag tar ställning för ett värmande ord, skratt som startar i magen, vänlighet som smeker som varm vind genom kroppen.

Jag har åsikter men ser det inte som någon större förlust att byta dem när jag växt ur dem. Åsikter är dessutom bara byggdelar och inget slutresultat i min värld. Jag är trött på debatter, argumentation och polarisering. Jag är sugen på samtal som lär och lyfter. Som på riktigt förändrar istället för att bara ta energi. Jag är trött på att veta var du står som om det inte fanns någon annan bättre plats att befinna sig på, en plats som du och jag inte hittat än men kommer att hitta tillsammans om vi inte vore så bestämda på att stanna där vi är och beskriva den platsen med högre och högre stämma och fler ord.

Hur det här beslutet hänger ihop med annat vet jag inte. Det är så mycket kvar att reda ut i tanke. Men känslan är stark och kanske kan bloggens yta användas för att vattna det frö jag planterade någonstans i mitten av min mage. Plantan har växt sig upp till hjärtat och närmar sig halsen, det är kanske därför orden närmar sig. De kanske vill ut.

Det kanske bara är dags.

Read Full Post »

Med fingrarna
med fötterna
med kroppen
med hjärtat
med själen

Det går långsamt. Men framåt.

Jag är fortfarande rädd.
Avundsjuk.
Jämförande.
Utan impulskontroll.
Otålig.
Sökande.

Men aldrig bitter.
Aldrig girig.
Aldrig elak.

Jag lyssnar men vet att kroppen inte är helt pålitlig just nu. Jag vet att det hjälper. Bortom det som händer just nu.

Jag försöker vara snäll. Mot mig själv. Mot andra.

Jag bidar min tid. Otåligt mellan varven. Men ändå. Jag håller ut. Jag har så otroligt mycket glada insikter. Bara inga ord. Eller leenden.

Revolutionerande kunskap som ännu inte omsätts. En del saker ska helt enkelt inte lämna munnen. Bara upplevas. Och under tiden ska jag göra allt för att själen ska få dansa.

Read Full Post »

Older Posts »