Det går lättare när jag har bestämt mig innan. Med den barska rösten. Du sitter kvar vid köksbordet tills du bokat flygbiljetter och hotell om det inte finns flygtider som passar.

Normalt sett får jag alltid en känsla av skitnödighet när jag ska välja mellan flighter och hotellrum. Jag far runt och lämnar flämtande datorn nån kvart senare utan att ha åstadkommit ett endaste dugg.

Men inte idag. Jag bestämde mig, nu gör du det. Och då gjorde jag det. Blev en extra helg i Köln. I vackert vattentornhotell.

Annons

Read Full Post »

Läste en bok idag. Som påminde mig om ett löfte jag gav till mig själv. Som jag höll ett tag. Och sedan glömde bort. Att lämna fågel till förmån för groda. Släppa det där med att hoovra ovanifrån och fundera på hur saker hänger ihop och tankar om hur jag hör till och var min plats finns i allt det där jag ser där nere.

Nu vill jag göra som jag tänkt. Sluta planera saker. Sluta försöka tänka hela vägen och få stopp efter ett par meter. Istället bara se vad som finns rakt framför mig. Ta in det. Lukta på det. Se det. Höra det. Och se på vilket sätt jag kan bidra här och nu. Kanske kommer något ut av den handlingen. Kanske kommer inget mer än handlingen i sig. Och det är gott nog. Att göra skillnad för någon där och då.

Jag blir glad av försommar. Av ljuset och av lagomvärmen. Av att allt plötsligt spricker upp och lever. Jag blir glad av färskpotatis. Jordgubbar. Sockerärtor och ljusa kvällar. Verandahäng. Hundar som badar. Jord som fraktas från en hög till en annan. Fågelkvitter och motorcykelbrum. Doften av grannens grillande. Skratt och hej över häckarna.

Read Full Post »

OBS: Pripps Blå varning utfärdas

Alltså vissa dagar kommer med så underbar inledning. Har haft en sådan idag, en helt perfekt morgon. Vaknar. Plockar fram min mobil och Headspacemeditation. Lite svårt till en början att släppa tankarna i skallen men rätt vad det är kommer den där tyngdlösa, fria känslan av att vara ett med inte bara mig utan allt. Påminner mig nästan om mina barndomsdrömmar när jag guppade från ett moln till ett annat utan egentligt syfte annat än att vara glad.

Hörlur av – puss på kind av make. Som är på väg till sitt nya jobb. Där han trivs. Arbetslös en dag, aldrig någonsin har citatet ”Worrying is praying for something you don´t want” varit mer aktuellt. När jag lyssnar för mycket på Astrid blir jag för feg, jag oroar mig för mycket, jag kommer inte till någon form av handling utan fastnar orostankar av ”tänk om …-karaktär”.  Jag är tacksam över att hon finns, det har resulterat i att jag sluppit ångest över att pengarna är slut men räkningar är obetalda och magen hungrig. Men som med alla inre röster, det gäller att lyssna på rätt sort i rätt mängd. Och precis i detta nu inser jag att jag fått en ny röst sedan Trollskogstiden, en röst som kommer med tillit och lugn försäkran. Till och med Astrid ler när hon ser henne, till skillnad från när hon ser Vilda. Men det får bli ett annat inlägg. Tillbaka till morgonen och maken med nytt jobb. Jo det jag egentligen skulle säga att när det där som jag oroat mig över, skräcken över att bli av med sitt jobb och därmed sin inkomst kom, då uteblev skräcken. Det kom ett moln av oro i mage och bröstkorg som förvånansvärt snabbt transformerades till ett par frågor:

Hur mår du? Vad gör vi nu? Hur anmäler man sig till Arbetsförmedlingen? Vilka jobbsökarappar är bra? Vilka personer kan hjälpa till?

Blir glad i hjärtat när jag tänker på uppslutningen kring att hitta nytt jobb och den delade glädjen när han fick det.

Men nu skulle inlägget handla om min morgon. Men även perspektivbyten. Det är nog därför saker som dessa glider in mellan pripps blå raderna. Var var jag? Jo jag gick upp. Och hörde rösterna från rummet intill. Rummet som nu mer oftast står tomt för att A har flyttat till Sundsvall. Men nu är de här. A, R och Z. Ett litet Z som jag var mycket skeptisk till. Astrid gjorde ett inhopp och höll nästan på att skapa en relationstrådskapning. Det är skönt att det finns fler trådar till barnen och att det går att väva nya. Men jag vill ändå ogärna låta trådar gå sönder. Jag vet att man kan välja att skaffa saker i en viss trygghetsordning. Men i trygghetsivern glömmer jag det allra viktigaste. Hur vi mår. Vad som får oss att vara lyckliga. Och hur viktigt att det är på plats före det andra. Och nej Astrid, jag menar absolut inte att begrava dig för det hade kunnat finnas anledningar till att jag tydligare talat om att jag inte tycker att det är smart att göra så här. Men jag valde The supportive Way”, tacksam är bara förnamnet. Igår var vi nämligen och valde ut en av fyra bedårande valpar. Fanns två mopsar till men de var redan tingade. Och med oss hem kom den sötaste valp. Prinsar kan för övrigt slänga sig i väggen. Nej det kan de inte, inte bokstavligt. Förlåt prinsen. Så imorse, tack vare The Supportive Way” kunde jag njuta inte bara av dotter och pojkvän utan ett stycke valp. Så gosig och snosig och underbar med sitt intryckta lilla face.

När den lilla familjen trött återgått till sitt rum för att sussa lite till stekte jag de pannkakor jag sett i mina störande tankar under meditationen. Pannkakor gjorda på ägg, rismjöl och soyamjölk. Så förbannat goda att jag fick tårar i ögonen. Med hallon, blåbär och honung till. Och några små klickar soyaglass. Och en stor kopp ingefärste. Kunglig frukost. Och jag fattar hur det låter. Jag fattar hur det kan ge dålig smak i munnen. Som när jag upplevde yogaledaren Happyface och ville slänga både henne, de gråa raggsockorna och lösfläterna i havet. Men jag hummade, småsjöng och nästan sprack av lycka. Jag inser att jag på så många ställen kunde ha valt annorlunda och fått annorlunda. Så otroligt nära ett misslyckande ligger en succé. Det är gjort på en millisekund när vi väljer tanken i skallen. Att vara medveten om vilka tankar vi tänker, vilka röster vi hör, vilka röster vi lyssnar på, både i och utanför oss är helt avgörande.

Men jag ger mig där. Och känner glädje över att vara här på bloggen igen. Evigheter sedan. Men våren och sommaren brukar locka mina fingrar. Som just nu har lösnaglar på sig. Så långt från Ann och skitsnyggt. Några sitter lite snett och en av dem är kanske aningen för bred men shit happens och det imperfekta är många gånger det mest perfekta.

 

 

Read Full Post »

Magisk morgon

Så mycket magi jag skulle kunna gå miste om. Jag har svårt att beskriva bilden med ord. Den jag såg när jag åkte till Återvinning för ett jobb. Tidigt imorse. Det var fortfarande dimma. Solen sken på de gulgröna trädtopparna. Det var så otroligt friskt i luften. Och alla de små löven var så vackra. Och jag kunde plötsligt se dem i detalj utan att tappa den stora bilden. Och jag tänkte att jag ibland tänker sönder saker. Att jag med mitt 5 %  medvetna jag har en tendens att sno magin för mig själv. Jag letar och letar efter sätt att hitta de andra 95. Men jag letar med fel verktyg. Jag letar med de som bor i de 5 %:en.

Det är en ordlös process. En som ligger bortom tankar och känslor. En paradox. Ett fyllt vakuum. Något obegripligt stort. Och det känns inte skrämmande att vara liten. Bara skönt. Och vackert. Som att det inte handlar om mig. Det handlar mer om att vara ett verktyg för något större. Hela jag är ett verktyg. En lättnad.

Allt jag behöver är att vara snäll och full av kärlek.

Inte det lättaste ibland, jag medger det, men jag tränar.

Och det går banne mig bättre och bättre.

Read Full Post »

Jag hittade ut

Den snurrade på rejält. Tvättmaskinen. I början var det ok eftersom jag log när jag kollade ut. Men leendet blev mer och mer plågat. Varv efter varv utan att egentligen förstå vitsen med det jag snurrade ihop med. Andra känslor intog min kropp. Med all rätt.

Ledsenhet.
Trötthet.
Kraftlöshet.

Jag hade liksom glömt att det inte finns någon stoppknapp där inne. Så jag samlade kraft och fick till en rejäl kick mot glaset och tog mig ut. Nu letar jag efter signalerna, de där som signalerar när första foten är på väg in i tvättmaskinen. Klart jag vill stoppa redan innan jag kommer in i tvättstugan men jag inser också att det är de små stegen som gäller för att det verkligen ska bli skillnad.

Så jag glädjs åt att jag skippade centrifugering denna gång. Ett stort framsteg. Jag fick koll på mig själv och surrandet har upphört. Det är ersatt av det där lugna som jag kände efter sommaren. Bra där!

Read Full Post »

Det kanske bara är dags

Kanske är det så att jag tagit ett livsavgörande beslut. Kanske tog jag det redan för flera år sedan utan att vara medveten om det. För det är först nu jag fattar vad det handlar om. Jag skulle kunna citera Kay Pollak, att välja glädje. För i mångt och mycket är det det handlar om.

Jag har funderat mycket på bloggen, vad denna yta ska användas till, det finns inte längre samma behov av att skriva av mig starka känslor eller skriva fram insikter. Mönster har upptäckts, åtgärder har vidtagits, mycket är kvar att göra men det är tydligt vad som ska göras.

Men kanske inte just kring det här. Här går jag fortfarande vilse. Här blir jag fortfarande påverkad av andra. Här låter jag mig fyllas av tvivel. Andra gör på andra sätt. Andra har starka åsikter och ömma tår. Jag möter helt andra förhållningssätt. Jag möter tvivel. Irritation. Ilska.

Jag tillåter att det jag tror på förringas, görs till ingenting, förlöjligas, förenklas och på olika sätt avfärdas som naivt och ryggradslöst och utan konturer. Som att det skulle innebära att jag inte tar ställning eller har en åsikt. Jag tar ställning för glädje, kärlek och öppenhet. Jag tar ställning för individuella val som inte bara handlar om individen utan helheten. Jag tar ställning för det som inte är antingen eller utan både och. Jag tar ställning för ett värmande ord, skratt som startar i magen, vänlighet som smeker som varm vind genom kroppen.

Jag har åsikter men ser det inte som någon större förlust att byta dem när jag växt ur dem. Åsikter är dessutom bara byggdelar och inget slutresultat i min värld. Jag är trött på debatter, argumentation och polarisering. Jag är sugen på samtal som lär och lyfter. Som på riktigt förändrar istället för att bara ta energi. Jag är trött på att veta var du står som om det inte fanns någon annan bättre plats att befinna sig på, en plats som du och jag inte hittat än men kommer att hitta tillsammans om vi inte vore så bestämda på att stanna där vi är och beskriva den platsen med högre och högre stämma och fler ord.

Hur det här beslutet hänger ihop med annat vet jag inte. Det är så mycket kvar att reda ut i tanke. Men känslan är stark och kanske kan bloggens yta användas för att vattna det frö jag planterade någonstans i mitten av min mage. Plantan har växt sig upp till hjärtat och närmar sig halsen, det är kanske därför orden närmar sig. De kanske vill ut.

Det kanske bara är dags.

Read Full Post »

Jag dansar

Med fingrarna
med fötterna
med kroppen
med hjärtat
med själen

Det går långsamt. Men framåt.

Jag är fortfarande rädd.
Avundsjuk.
Jämförande.
Utan impulskontroll.
Otålig.
Sökande.

Men aldrig bitter.
Aldrig girig.
Aldrig elak.

Jag lyssnar men vet att kroppen inte är helt pålitlig just nu. Jag vet att det hjälper. Bortom det som händer just nu.

Jag försöker vara snäll. Mot mig själv. Mot andra.

Jag bidar min tid. Otåligt mellan varven. Men ändå. Jag håller ut. Jag har så otroligt mycket glada insikter. Bara inga ord. Eller leenden.

Revolutionerande kunskap som ännu inte omsätts. En del saker ska helt enkelt inte lämna munnen. Bara upplevas. Och under tiden ska jag göra allt för att själen ska få dansa.

Read Full Post »

Svårt att sätta rubrik på det här inlägget

Långfredag.Längesedan jag satt vid denna tomma vita yta och bara skrev. Ingen censur, ingen röd tråd, ingenting mellan mig och ytan. Bara ett virrvarr. Och ett axplock. Av alla de tankar som guppar omkring där uppe. Apropå att guppa, httade ett uttryck som jag tyckte om inne hos Gungfly. Alltså vad ska jag säga, jag ogillar att göra det men jag tyckte om beskrivningen av företeelsen.

Att simma omkring i oceaner av mög.

Och jag blev så otroligt full i skratt där jag såg mig guppa omkring i möget. Ögonbrynen ihoptryckta i en lätt aggressiv form. Rynkad liten mun á la mörtarsel. Kraftfulla simtag som tar mig 0 meter framåt. Allting är spänt, hårt och felfokuserat.

Vilken tur att jag nu mer har vändningen hyfsat i ryggmärgen, en halv eskimåsväng, stannar halvvägs i ryggläge och lägger mig bara och flyter. Däruppe och runtom finns allt det där andra som jag glömmer bort i möget. Det där som får mitt hjärta att le, mina ögon att tåras, det som ger själen vingar fast inne i kroppen. Kanske dör delar av mig medan andra får liv. Ingen orimlig tanke egentligen.

På något sätt vill jag koppla det till ytan. Det som bloggen heter. På rätt sätt. För liggandes där på rygg känner jag ju att det som är under bara stör och hindrar. Medan allt det andra, det vackra, det okontrollerbara, det njutningsfulla finns där ovanför om jag bara är tillräckligt stilla. Så vill jag inte ha det. Det är ett synsätt som begränsar. Som att jag skulle hitta mörka jobbiga trista saker under ytan. Det är inte sant. Men om jag ligger stilla på mage med siktet neråt, under ytan, då skulle jag inte få syre. Hur gärna jag än vill ha siktet ditåt. Hur vackert det än är. Eller är det bara den extroverta delen som får panik och styr tanken. Eller suger metaforen i sammanhanget? Vad menade jag egentligen med namnet Under ytan. Och vad har det med oceaner av mög att göra egentligen. Och tankar om framåtdrift.

Där blir det bråk mellan tankar som:

”Är det verkligen framåt jag ska?” och ”Åker du inte bara dit på att du tänker tiden som linjär?” Tänk om möget är ett maskhål? Tänk om allt det ovanför ytan är det universum som gör allting meningsfullt och inte alls ett uppfuckat jordeliv som tjattrande tar sig in om jag inte stänger det ute.

Och där tappar jag tråden. Tankarna bråkar. Kroppen kommer till min undsättning. Att leva ett rikt och kärleksfullt liv räcker långt. Det är nog det jag upplever och påminner mig om liggandes på rygg.

Tills jag i detta nu påminner mig om att jag för tillfället inte ens simmar i mög utan pysslar med något helt annat. Och det jag trodde att jag skulle skriva om, insikten att jag har noll känsla för påsk- och midsommarfirande, det bara försvann i sammanhanget. Vilket inte gör ett dugg.

Read Full Post »

Jag har det rätt bra faktiskt

Jag suckar och suckar och suckar. Utan att vara ledsen. Utan att vara orolig. Utan att jag har något konkret som trycker mej. Bara små saker här och där, men ingenting som kan förklara detta suckande, pustande och stönande. Det kommer omedvetet. Det går helt emot min intention. Jag som undersöker glädje för tillfället. Hoppade på en meditationsserie av Deepak och Oprah, jag var mycket skeptisk men tack C för att du lurade in mej dit. Det är en helt fantastisk upplevelse. En annan kompis som jag i min tur lockade dit sa häromdagen att hon längtar efter vad nästa dag ska innehålla och jag håller med. Den röda tråden är fantastisk. Och jag påminns om den jag var för ett antal år sen innan det drog lite snett igen. Men det finns så otroligt mycket jag är nöjd över. Och stolt. Jag gör verkligen och det påverkar mej positivt. Så varför sucka, pusta och stöna?

Pratade med W häromdagen om glädje. Att jag alltid vill ta in helheten. Att jag inte vill vara oäkta någonsin. Att jag inte gillar att spela och att det ytliga känns oviktigt. Det är inget fel i sej men det får konsekvenser som inte är positiva. Om någon ställer en fråga som, har du haft en fin sommar, hur är läget, är allt bra hemma, känns det bra att vara tillbaka från semestern, allt väl med familjen? Varför inte bara svara då som det känns precis prick nu. Inte hur det var igår, inte hur jag tror att det kommer att kännas imorgon utan bara svara ärligt på här och nu känslan. Jag har provat. Och jag får behålla mer glädje men jag får tampas med frågan, var du verkligen ärlig nu, är det inte så att det faktiskt finns lite sprickor här och där? Det är klart att det gör. Men ingen är väl interesserad av en lång djävla livsberättelse varenda gång de ställer en fråga som handlar om stunden just nu. Nej sommaren var inte bra, min pappa dog, jag blev osams med min mamma och syster, jag jobbade och slet praktiskt, jag hade yrselkänning, jag kände oro för än den ena och än den andra och det var hett som helvete.

Men jag hittade också ny kunskap. Jag lärde mej att springa. Jag lärde mej en massa om mej själv när jag tittade på tankarna som tänktes kring just det här med att springa. Jag njöt av hur många underbara livsgivande bad som helst. Vatten som jag älskar. Jag njöt av varma kvällar. Jag fick påminnas om kraften i att ha verkligt nära och gamla vänskaper. Jag lärde mej att hantera en skruvdragare. Jag tränade armmusklerna varenda dag med att bära brädor. Jag fick gå ut och käka fantastisk mat med fantastiska vänner. Jag läste en massa bra böcker. Jag njöt av min familj. Jag var inte osams en endaste dag med min man. Jag uppskattade honom och semesterdagarna vi fick ihop. Jag gladdes åt att få börja en utbildning. Jag såg en serie jag gillade på Viaplay. Jag använder tandsticka varje dag, herregud, det finns hur mycket guldkorn som helst.

Och när frågan kommer är första instinkten att snabbt gå igenom de båda vågskålarna. Det handlar inte om att skydda någon fasad. Det handlar om att vara äkta. Vad finns i de båda skålarna, vilken väger tyngst, är det ett genomsnitt jag ska svara på, vad är det äkta svaret på denna relativt enkla fråga jag fått? Och jag väljer det glada först men väger upp det med lite ur eländet. Sommaren har varit bra men min pappa dog ju så det blev mycket praktiskt. Det har varit fantastiskt med värmen men man måste ju vara nära vatten. Jo jag trivs på jobbet men jag är inte nöjd med just det här. Och trots att intentionen är att vara äkta står jag där med ett halvflin och funderar på vad jag håller på med. Varför kan jag inte bara svara som det känns just då? För att det inte är så frågan lyder? Hur mår du prick nu? För då hade det spontana svaret varit, rätt bra faktiskt. Och det är väldigt sällan det svaret inte hade varit just det svaret. Det är rätt bra. Och jag känner mej nöjd. Glad. Tillfreds. Rätt bra faktiskt nu när du frågar är en helt ok tillvaro för mej. Och kanske är det så att det är snittet av allt som händer. Det väger mestadels över i den goda skålen, många gånger för att jag tänker annorlunda om de mörka sakerna efter en stund. Jag gör om den till goda.

Kanske rent av finns lite Jante inblandat. Att stå där och säga att allt är bra, varenda gång. Nä, det finns tillfällen då frågan kommer på mej mitt i grottandet med det mörka och då svarar jag att det känns djävla dåligt just nu. Kanske är min övertygelse om att allt måste få finnas en bidragande orsak till att det skiter sej? Både svart och vitt, grått och blått, brunt, gult och grönt och rosa och rött. Glädje, sorg, hopplöshet och tillit, vänskap, ovänskap, hat och kärlek. Vi känner vad vi känner. Men vi har ett ansvar för vad vi gör med det vi spottar ur oss. Skriver jag så där lagom snusförnuftigt så det väcker nya saker att hantera. Men det hänger ihop. Istället för att njuta av min förmåga att vända saker till lärdomar och annat bra kompenserar jag den nytillkomna glädjen med lite suckar, stön och pustanden. För att jämna ut. Jante, rädsla, mönster. Kan vara allt och delar av det. Men alla de tankar som ramlar in nu gör hjärnan rörig. Så jag väljer att sluta. Jag väljer att se om en ny skrivlust infinner sej. Kanske tar jag det då, kanske blir det aldrig skrivet. Men jag har det rätt bra. Trots att jag suckar, pustar och stönar.

Får väl säga som barnen, jag suckar inte, jag andas bara lite långt. Och sen låter jag alla mina tankar flyga iväg till sina små moln på den blå himlen medan jag ler och känner solrosen i magen.

Read Full Post »

Mönster, sorg och maktstrukturer

Det var de tre orden som kom. Mönster, sorg och maktstrukturer. Och hur de påverkar och påverkas av varandra. Om en grupp rubbas för att en medlem försvinner. Hur mönster plötsligt kan bli synliga. Innan nya maktstrukturer bildas och det som en gång var synligt återigen blir osynligt. Hur sorgen kommer hand i hand med frihetskänslan för att det är avsked på gång. Det nya vi vinner innebär nästan alltid ett avsked till det gamla. Det synliga togs om hand, det gjordes något med insikterna och allt är för alltid påverkat, tills nästa gång balansen rubbas. För det är ur det allra mest smärtsamma som det mest betydelsefulla utvinns. Det som verkligen kan påverka. Allt det andra är marginellt. Små upptäckter som snabbt glöms bort. Jag hade det men tappade det lika snabbt. Nu har jag ett ordentligt tag om något som alltid påverkat mej. Men jag känner också hur det gamla invanda drar, låt det vara, gå tillbaka, släpp taget, välj den gamla vägen. Men jag vill inte. Jag vill något annat. Jag är ointresserad av att diskutera sakfrågor, vill fokusera på slutresultat. Och jag vill ha ett annat denna gång. Och vill jag ha annorlunda behöver jag göra annorlunda. Hur svårt kan det vara? Detaljerna kommer emellan. Jag tror att det många gånger handlar om att värdera, att det ställer till det. Att prata i termer av rätt eller fel. Vem som sa vad, vem som gjorde vad, om det är rättvist eller ej. Och finns det något mer fel än att ställa sej frågan, känner jag rätt? Överdriver jag känslan? Är jag känslig? Varför förminska sej på det sättet? Jag känner det jag känner. Punkt. Att det ska vara så förbannat svårt att ta in och komma ihåg. Det kan vara överdrivet, det kan vara för känsligt, det kan vara massvis med saker men aldrig fel, det jag känner känner jag. Det jag gör med det jag känner kan bli fel, det håller jag med om. Visst hade det varit skönare att få känslan bekräftad?! Och jag har gått omkring och väntat på att andra ska göra det jobbet. Att någon annan ska säga det är ok. Som om det blir mer värt då än om jag gör det själv. Men om jag nu låter känsla vara känsla, lär av den utan att bli styrd av den. För det är nog det här som är krångligt. Jag behöver den för att förstå vad som är viktigt, men det finns ingen rät linje emellan. Det kan vara så att när jag äntligen förstår så tar jag ett beslut som jag aldrig skulle ha tagit i första känslan. Men så fort jag bekräftar den, att den finns, att det är ok att den finns, att jag förstår att den behöver finnas för att något händer i mej så händer något annat. Att vila på hanen. Utöva självkontroll. Det går så där ibland, men det går bättre och bättre. Mycket bättre. Och tankarna drar iväg till Palestina. Mitt arbete känns så litet. Dess konsekvenser blir så små. Vilket hänger ihop med andra tankar som är förödande för mej. För det är litet och samtidigt så stort. Det är ok att tänka på sitt eget känsloliv, dra paralleller utan hänsyn till proportionerna. För det börjar med mej. Jag kan inte börja någon annanstans. Och här skulle det kunna bli en lång utläggning som hänger ihop med den första problematiken. Mitt behov av att ursäkta mej. Att säga förlåt för att jag tar plats. Att känna själväckel för att jag låter och hörs. Och hur ska någon kunna bli tydlig om den aldrig får ha en åsikt. Och det handlar inte om att det är fel att ha egna tydliga åsikter, det handlar om att låta andra få ha det också. Även om de är helt skilda från mina. Och det är så enkelt ibland och otroligt svårt andra gånger. När det handlar om grundläggande värderingar som knappt går att skilja från det egna väsendet. Det som är så viktigt att själen dör om det inte får finnas. Och jag är alldeles vilsen, har glömt vad jag skulle skriva om, jag låter bara orden strömma ut i den takt de kommer så får jag se om jag kan klura ut vad som är vad sen. För kvar är alla tankar kring negativitet, fördömanden och dränerande sätt att leva. Kvar är alla tankar om polarisering. Om öppenhet. Om kärlek. Om att livet är kort och döden är döden. Kvar är tankar om rädslor, bergochdalbanor vs pariserhjul och alla metaforer som kan byggas av det. Kvar är resonemang kring vad som är stark och att den som upplevs stark många gånger bara biter ihop. Att den som blir älskad villkorslöst och får lära att den är rätt oavsett, den har lättare att sätta gränser. Och behovet av harmoni. Tankar om framtidsbygge. Kärlek till barnen, vad jag förmedlar och lär till dem och vad jag i själva verket vill förmedla och lära ut. Och mitt i allt det vilsna funkar det. Mitt i allt det ledsna finns stor glädje. Mitt i alla beslut, tankar, känslor finns livet. Det är där och jag tycker om det. Och mitt i alltihop så vet jag att det vill bli bra. Och vetskapen att jag aldrig blir klar lenar. Rent av tröstar. Det blir aldrig mer färdigt än nu. Det som är det är. Och orden ramlar ut som vågor. De börjar om. Det som redan sagts sägs igen men med lägre volym, lägre intensitet. Det som är självklart och rent av klyschigt men som behövs som mantran för mej. Det klingar av. Trots att inget är ändrat. Det lugnar bara ner sej. Och horisonten kan skymtas ännu en gång. Och jag skrattar lite för mej själv när jag trycker på publicera. Det blev inga stycken denna gång men det blev en rubrik.

Read Full Post »