Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fria bokstäver’ Category

Stilla. Inget inbokat. Skön pyjamas. Bra film. Gott te. Tystnad. Ljus tända.

Read Full Post »

Sitter och förbereder manus för morgondagens sista utbildningsdag. Det har varit ett par tunga veckor. Mest för att jag tappat bort mej själv i jobb. Alltid något som väntar, alltid något som inte blivit gjort. Veckor då jag glömt att det aldrig blir klart och färdigt. Det funkar inte så. Det vet jag. Det kommer alltid att vara något som väntar. Det handlar om att skapa solgläntorna efter hand. Gläntorna där jag kan vara jag. Där jag kan göra det jag behöver göra för att fortsätta vara jag. Det som gör att jag kan vara stark i svåra stunder. Det som håller mej fast när det svänger, kränger och dundrar. När jag skakas och tumlas om. Där finns alla ni. Alla ni som jag tycker så otroligt mycket om. Där finns alla mina böcker, alla mina meditationer, där finns min skog, min mossa, min sol, min sjö, mina äventyr, mina drömmar och nu mer min ängel.

86 dagar utan. Det var det jag tänkte när Laleh började sjunga Ängeln i mitt rum.

Det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek hon är hopp

Och det trasiga läker. Det blir inte som det var förut. Aldrig någonsin. Men det blir. Även om jag inte vill. Även om jag ville något annat. Och tårarna ändrar karaktär.  Det finns något annat bland det salta. Något jag ännu inte kan ta på eller beskriva. Men som gör mej oändligt tacksam.

Read Full Post »

Imorse när jag satt med mina morgonsidor och kollade ut genom fönstret såg jag fotot och vågen av sorg sköljde över snabbare och hårdare än vad jag räknat med. Men kanske var det precis det jag behövde, med tårarna trillade även trötthet och annat ut. Har haft ett par riktigt hektiska dagar på jobbet, har lärt mej massvis, men upptäckte efteråt att de känslor jag förväntat mej skulle komma inte kom. Helt andra dök upp som till en början skrämde mej. Innan jag hunnit utforska dem. Inte heller underlättade det att dotterns förkylning letade sej in i min kropp och febern tog över igår. Skulle ha varit på yogaretreat idag men den fick jag boka av. Till min stora sorg. Men det känns ändå som det mest kärleksfulla beslutet.

Men mitt i vågen idag, när jag för första gången skrev precis som det kändes, när jag för första gången tillät mej ta med varenda tanke och känsla som fanns, även de jag är mindre stolt över. Då såg jag plötsligt på saken annorlunda. Jag såg saker jag inte sett tidigare. Jag förstod mönstret på ett nytt sätt. Och lika plötsligt sprack solen igenom det grå utanför köksfönstret. Och jag tänkte, kanske vill hon säga gråt inte mer, lev, lev för mej med. Och tanken slog mej, kanske rinner egot ut i ödmjukhet när vi dör. Kanske är det i själen generositeten bor och ju närmare själen vi lever i livet, desto kärleksfullare blir vi. Kanske kommer bitterhet och ilska när vi sätter upp skydd runt den. När vi stänger in den och låser med de säkraste av lås.

Det var då jag upptäckte mejlsvaret från en annan vän som gjort något väldigt modigt. Och jag fylldes med så mycket glädje. Än en gång rann tårarna men av en helt annan anledning. Dags för frukost.

Read Full Post »

Vi är på väg mot J’s mammas födelsedagskalas. J hade letat rätt på en gammal cd som han brände när ungarna var små och vi skulle resa till Falsterbo för första gången tillsammans. Jag tror att han var rätt nöjd med låtsammansättnngen. Kanske ska jag lägga till att hans två barn inte kom in i hans liv som bebisar utan som 5 och 7 åringar. De hade en helt annan åsikt om låtarna och denna skiva ledde till många härliga bilgräl. Vi bråkade i alla fall aldrig om något annat.

Den här gången sjöng vi dock med allihop i låten ”Det är en evighetsmaskin”.

Sen drog ungarna på sej sina egna hörlurar, den ena tror jag till och med somnat med dem på. Själv blev jag sittandes tyst i baksätet. Jag vågade knappt röra mej. Anade bubblorna nere i vaderna någonstans först. Bara små små. Jag kollade runt på min fina familj. Jag kommer ihåg att förra året när vi skulle fira J’s mamma ringde de på morgonen och talade om att hennes syster dött. Och aldrig är väl livet så skarpt i färg och kontur som när döden slingrar sej runt det.

Och plötsligt växte bubblorna både i storlek och mängd. Och plötsligt kom det med full kraft. Lyckoruset. Som för övrigt kan slå omkull en med samma kraft som sorg. Jag älskar att leva.

Det kändes bra att för första gången le när jag tittar mot himlen. Och att se J digga med hela kroppen till Papas got a brand new bag är inte heller fel.

Även om jag inte gillar låten.

Read Full Post »

Upptäckte en ny sida. Eller kanske ska jag skriva en gräns. Och faktiskt lite annat smått och gott. På twitter hade en kvinna som heter Nina Jansdotter skrivit att hon skapat en vänskapstråd som var fri att hoppa på. Jag blev nyfiken, eller kanske var jag lite semesteruttråkad, men jag frågade i alla fall hur det fungerade. Det är på facebook men hoppa gärna dit svarade hon. Så det gjorde jag. Och skrev en kort rad om mej, en värmländsk kulturpilot som funderade på hur man connectar på en vänskapstråd och som till stora delar består av nyfikenhet och fett. Den innan mej hade skrivit vad hon jobbade med så jag erkänner, jag härmade lite och försökte skoja till det. Töntigt så det förslår. Men i alla fall så började vänförfrågningar på facebook trilla in. Från helt främmande människor.

Och jag kände att nej, det här vill inte jag. Jag kan inte tacka ja till dessa människor. När jag kollade in deras profiler så väcktes en hel del tankar. Fördomar, värderingar, tolkningar blandat med annat skrutt och jag insåg att öppenheten har en gräns. Att jag gärna är öppen men under vissa villkor. Och just här var inte villkoret uppfyllt. Så jag gick tillbaka in och talade om som det var och att jag gärna pratar vidare på twitter men inte där. Det kändes bra. Nytt men bra. Riktigt bra faktiskt. Det enda som inte känns bra är det där andra skruttet som kom men å andra sidan fick jag ju lite nytt att jobba med. Och tappar jag lusten är det inte hela världen det heller.

För jag har annat jag vill klura på, tex hur jag håller mitt hjärta stort, fylligt och bankande.

Read Full Post »

Jag bestämde mej imorse, för att sorgen får ta plats även utanför mej. Jag behöver hantera den på mitt sätt, annars släpper den inte taget om mej. Jag behöver prata om den. Men framförallt behöver jag prata om henne. Annars blir det bara en känsla av plopp. Borta var hon. Jag vill att hon ska vara med. På lite olika sätt. På de sätt som hon är med mej. Hela tiden. Ibland i mina tårar, ibland i mina tankar, ibland i mitt hjärta, ibland i mitt skratt, ibland i mina drömmar.

Denna torsdagsmorgon är hon med på ett ljust sätt. Som att hon sitter bredvid och håller sin hand stilla mot min nacke. Jag tycker om att svepa in mej i henne.

Frossa i allt vi gjort, allt vi sagt, allt vi delat.

Read Full Post »

Lyssnar på en spansk skiva på Spotify. Kanske skulle jag förstå lite av det som sjungs. Men som Olsgren, min gamla spansklärare bekände: jag har aldrig ångrat ett enda betyg jag satt, förutom ditt, hur jag kunde ge dej ett betyg överhuvudtaget övergår mitt förstånd, hur gjorde du? Har kollat flödet på facebook, där fanns en bild på ett bostadsområde täckt av snö. Vet inte var, kanske Karlstad. Och det slår mej hur upp och ned världen kan te sej. Nästan skruvad mellan varven. Obegriplig rent av.

Det krigar inom mej. Och jag vill inte. Glädjande nog framträder jag tydligt i kanterna. Jag finns där. Skarpare än någonsin. När döden lurar i kulisserna blir livet mer levande. Och vad som läggs i det mer betydelsefullt. Och känslan av att det inte på några villkor får slösas bort blixtrar och dundrar. Ändå vill jag dansa, skingra. Virvla in i ingenting. Virvla undan alla beslut. Virvla, virvla, virvla. Tänk att alla ord blir så konstiga när de sägs för många gånger. Och jag tänker ofta på vem som kom på att det skulle heta så. Och vad som fanns innan orden kom.

Jag dansar vidöppen. En tidig torsdag morgon. Inuti en kula med glitter. Där glittret bitvis består av skärvor. Skärvor av glas som skär. Rakt in. Men i smärtan finns en njutning. Den talar om att människor betyder och berör. Att förmågan att älska finns. Att det finns gränser för vilken idioti jag tänker delta i. Att det finns karaktär. Att det finns tillit. Och att jag utan rädsla för konsekvenserna kan räcka fingret.

Och man kan, som Maja i The Sounds sa, räcka finger med stil!

Read Full Post »

Imorse när jag satt och skrev mina morgonsidor dök en metafor upp. För hur det känns inuti just nu. Som förklarar det ovana och faktiskt nästintill nya. Det vidriga fick mej att le en aning, tänkte på Leila och insåg hur hon skulle se metaforen framför sej och att bilden skulle stanna. Så sluta läs här Leila om du läser.

Jag tänkte på allt det jag har inuti mej  nu. All den nya kunskapsmassa som bor i mej. Fortfarande nästintill osorterad. Mitt splittans nya sätt att se på världen som jag ännu inte lyckats fånga till fullo och göra begripligt för mej själv. Alla dessa tankar och känslor som jag vet kommer att få mej att agera på nya sätt. Det känns som att jag när som ska sprängas. Och jag har inte fått ut något av det på papper eller här på bloggens vita yta. Det var då metaforen dök upp. Det är som att vara skitnödig. Och nu bör alla vämmelmagade och finkänsliga människor, om jag nu har några sådana på besök, sluta läsa.

Om jag går till toan nu så kommer jag bara att spruta ur mej värsta diarréskuren. Den kommer att innehålla lika mycket luft och vatten som ren substans. Den kommer att hamna i små delar precis överallt, som en brunorange sörja som inte går att läsa av och som ingen egentligen vill ha med att göra. Nej det handlar om att samla på mej, strukturera, knåda, baka ihop, låta saker ha sin tid för att sedan leverera en glänsande lagom brun, lagom hård korv som jag kommer att vara ruggigt stolt över. Ingenting jag kommer att visa upp för omvärlden. Jag kommer bara att låta den försvinna ner i vattnet och upptäcka hur bra det känns inuti. Det som kom ut var meningsfullt och tömmande för mej. Och det var inte korven i sej som var grejen utan utrymmet för nytt den lämnade inuti. Den inre kompassen börjar ta form mina vänner och det känns prima.

Kommentarer på det?

Read Full Post »

Läste ett inlägg hos H och blev påmind om tårarna som kommer ibland när jag mediyogar. Och första gången jag träffade på dem men inte visste varifrån de kom och varför. Hur jag då inte fick ihop det. För jag var inte ledsen. Känslan var en helt annan. Förundran. Stillhet. Fullständig närvaro.

Och jag tror att de hör ihop med själen. Att de kommer de gånger jag hittar ända in. När andra saker inte ligger emellan och stör. Undrar om jag inte skrev något inlägg om det. Den gången jag skulle vara arg men inte lyckades. När jag konstaterade att jag varit arg från födseln. Att det inte alls är någon instängd känsla utan snarare mitt signum. Och hur jag då stod där, bland kuddar som ven och bara lät tårarna långsamt rinna längs kinden. Samtidigt som jag log.

Det och tystnad tänker jag på. Och min hjärna. Hur den ser ut inuti. Hur det blivit kortslutning på sistone. Inga gnistrande synapser. Men inte heller några djupa diken. Bara ett gytter av ljus. Och behovet av tystnad och att landa i tankarna växer sej allt större. Expansion. Dags att stänga igen. Samla ihop intrycken. Bitarna. Och vänta en stund innan det är dags igen att låta utforskandet gå vidare.

Read Full Post »

Ibland när jag ska beskriva en känsla jag har blir det mer av en upptäcksfärd hos och med orden. Det började med ordet rastlöshet. Och tanken gick direkt vidare till andra lösheter som rotlöshet, meningslöshet, hopplöshet, maktlöshet. Och att lösheterna kanske ändå var snäppet värre än bara hetheterna. Ensamhet, vilsenhet, utsatthet, nakenhet, dumhet.  Eller att de åtminstone kom före i känsla. Sen började jag fundera på de positiva orden. De som inte har ändelser på samma sätt. Glädje, lycka, fokus, balans, tillfreds, nöjd. Men så dök nöjdhet upp. Och samhörighet. Och parallellt med det obalans och sorg. Och där någonstans kom leendet. Vilken underlig sysselsättning.

Och varför blir det så? Är det en skenmanöver? Flyr jag från att gräva djupare i känslan. Är det på samma sätt med ätandet? När jag äter utan att vara hungrig. Gömmer sej något spännande men smärtsamt där bakom. Eller har jag bara för lite att göra på min semester? Men trots allt finns det en vag känsla där någonstans. Flyktig. Med en längtan. Och stråk av förväntan. Efter vad? Svar? Tydlighet? Riktning?

Ja vad kan jag säga, en del roar sej med att sätta ord på vinklunken och jag roar mej med mitt eget känsloliv. Eller handlar det snarare om tankar? Nåväl, jag gillar både resan och irrfärderna. Det enda jag inte får glömma bort är att ha koll på alla delarna.  Tanke, känsla, handling och kropp. En bok jag verkligen rekommenderar är lycka nu – en praktisk guide i mindfulness av Titti HolmerDet där lät nästan sponsrat, jag kan leka Blondinbella och låtsas att jag har en riktig blogg. Och där skulle jag kunna ägna ett par minuter åt varför jag valde att skriva riktig. Nå, är du sugen på att hoppa in i min skalle eller säger du som Uggla sa om Olles självporträtt, usch, det är otäckt. Å andra sidan, som det står på Ugglas födelsedagströja. Fan vad skönt psycho jag är.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »