Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Grå bokstäver’ Category

Utan gult

Några dagar utan gult. Ett behov av att sucka djupt och ofta. Andas in genom näsan och nästan tungflåsa ut luften. En viss ledsenhet i bröstkorgen som jag inte förstår varifrån den kommer, har absolut ingenting att vara ledsen över. Men den finns och det får den väl göra. Kanske den som behöver suckas ut. Eller så är den där för att något annat behöver suckas ut. Eller så är det så att jag plockar upp det som finns runt mig. Flera av mina vänner går trögt nu. Av olika anledningar. Det påverkar.

Har tankarna allt oftare hos de som sliter på alla sjukhus runtom om. Och alla platser i världen som hade det riktigt pissigt innan Covid-19 gjorde sitt intrång. Och på alla dessa män som styr från sina respektive håll.

Kanske därför jag missar att spana efter det gula.

Och det vill jag inte.

Så den här dagen ska jag göra gul.

Read Full Post »

Nåja, kanske får jag backa lite på förra inlägget. Det var väl en varm vind som flög in över oss och som nu flugit förbi. Hade nog tänkt mig en varm helg med några extra dagar lediga. Lediga och lediga förresten, men jobb hemifrån åtminstone. Varvat med stunder på verandan. Och två fyrfotade vänner bredvid. Polacken är här på besök.

Sitter och funderar på nytt firmanamn. Det förra har snart gjort sitt. Det känns så i alla fall. Jag svänger om sakta men säkert till nya farleder. Inte riktigt säker på vad de innehåller men de hör i alla fall inte ihop med namnet. Det behövdes då, 2014, men inte 2019. Det är något annat.

Men det är nåt sorgligt över mig. Något tungt och deppigt. Något som bor i bröstet och har bott där ett tag. Som jag inte förstår. Och som jag kanske faktiskt blir lite arg på när jag tänker efter. För att det känns bortskämt. Onödigt. Och lite smaklöst offrigt bitvis. Varje dag tänker jag att det ska bli annorlunda idag. Men det finns där, varje dag, mer eller mindre påtagligt. Och kallar på uppmärksamhet. Som jag ju tycker att jag ger. Men kanske inte utrymme. Bara tanketid. Att ge oändligt med tanketid och noll utrymme att blomma ut och utvecklas är ju värdelöst när jag tänker efter.

Det där får jag fnula mer på. Hur kan jag öppna upp utrymme och samtidigt begränsa nedlagd tanketid?

Read Full Post »

Kanske är det så att ledsenheten följer med utrensningen som pågår. Kanske blir det ledset även när det är skit som lämnar. Sorg över det som varit eller aldrig blev är också en sorg om än av onödig sort. Men vad är nödvändig sorg? Vet inte ens om det är sorg. Jag tycker inte heller att det är viktigt att ge känslan rätt namn. Det jag vet är att jag inte vill ha den och att det är kanske just därför den inte släpper taget om mig.

Det luktar vår ute. Och med våren kom en längtan. En längtan efter min plats. Där jag kan göra nytta på just mitt sätt i lugn och ro. Kände mig glad och nöjd igår över att jag lyckades vara besviken på en leverans utan att göra något väsen av besvikelsen. Den bara var. Jag gick inte under. Det var inte bra men det kändes ok. Och jag insåg att jag också längtar efter att vara riktigt djävla bra på något. Professionell. Proffs. Jag har varit bättre och snabbare på många saker hittills i mitt liv. Men allting är relativt och allt är förgängligt. Och jag är trött på jämförelser och onödiga värderingar.

Jag vill vara

Jag vill göra

Punkt.

Read Full Post »

Trött
Trött på tårar
Trött på tvivel
Trött på ledsenhet
Trött på att inte förstå
Trött på att inte veta
Trött på att inte gilla
Trött på att sakna
Trött på grått
Trött

Att det blev en liten tutte fick mej att le!

Read Full Post »

Framför alla handlingar och tankar finns det hinder. Vissa dagar.
Inga stora.
Inga höga.
Inga vallgravar.
Bara mesiga jagvillintevaramedförjagärsurhinder.

Jag gör det jag ska, med en suck. Efter att jag gjort det jag skulle blir jag sittande tittande. Ut genom mörkret. Och djupt suckar jag. För att precis innan jag reser mej avsluta med en fet utandning. En sorglig varelse. Som verkar smita från tankar. Så fort de närmar sej vänder jag mej om. Vänder ryggen till. Känner dem slå emot. Strax under skulderbladen. Små små knuffar.
Hör oss.
Se oss.
Hallå, vi vill dej något!

Men jag går. Bara går. Men vet inte vart. För huset blir litet dagar som dessa. Håller saker i händerna. Som jag lägger ner. Vill inte. Byter. Ändrar. Gör nåt annat eller inget. Och suckar. Och suckar igen lite djupare. Och avslutar med en fet utandning.

Read Full Post »

Sitter och kollar på den blå stapeln som växer fram allteftersom diskrensningen skrider fram. Bort med gammal skit. Innan dess gjorde jag ett ryck och rensade skrivbordet. Där har det samlats lite privata filer huller om buller. Foton. Tankekartor. Ofärdiga tankar om lite av varje. Nu är det rent och skärmbilden är utbytt mot ett höstträd.

Försöker fånga känslan jag hade för nån vecka sen men den är spårlöst borta. Tänkte först skriva desperat fånga den men det stämmer inte. Jag vet inte riktigt vad den är ersatt med. Nån slags bara vara i ingenting. Men inte på något mindfulnessaktigt sätt utan snarare något avstängt. Nån form av lindrig apati. Läste en tweet av @megcarver ”Feeling isolated can be a calling of spiritual awakening. Quiet yourself and listen within.” Vem vet, jag kanske närmar mej själens språk i alla fall? Jag har en gråt i mej som likt en orm rör sej inuti mej. Långsamt. Genomtänkt. Slingrande. Långt långt där inne. En gråt som tar sej uttryck i eksem på mina fingrar. Eller lägger sej som en grå dimma över mina ögon. En vallgrav mellan mitt inre och yttre. Inte skynda. Bara finnas där. I det.

En nygammal grej i mej, känner igen den från yogahelgen jag var på, är ett behov av rörelse. Jag vill använda min kropp fysiskt. Jag vill ta i. Jag vill svettas. Jag vill kombinationen av total glädje och utmattning. Jag vill ligga raklång på golvet, nöjd över allt det min kropp kan och känna att för den här gången är undertråden slut. Skrattande inse att jag knappt orkar resa mej. Jag vill ha musik. Jag vill ha. Jag vill. Jag.

Och plötsligt går tankarna till en vän som tappat fotfästet för en stund. Det vill bli bra.

Read Full Post »