Än en gång …

… tappade jag bort det jag skulle göra. Gjorde något annat istället.
… glömde jag bort lusten och lyckan. Och fann den på annat håll.
… bestämmer jag mig för att nu, nu ska det bli av.

Ler lite och undrar om jag kanske tar i.

Read Full Post »

Trevande och försiktigt …

möter jag denna vita yta. Så längesedan. Hittar inte riktigt rätt på den där känslan jag vet att jag brukade ha. Kanske gick jag snett i mitt glädjeexperiment. Att dela det som funkar. Att dela det som är bra. Att leta efter det som skänker tacksamhet och glädje. Att skapa nya kopplingar i skallen som förenklar och förgyller. Jag vet inte hur det gick riktigt. För en del dagar har haft ett väldigt grått skimmer. Pärlemor vill jag lägga till, av ny vana kanske.

Så vad har då hänt. Eftersom jag glömde kolla när jag skrev sist innan jag tryckte på ”Skriv” så vet jag inte var jag var sist jag var här inne. Kanske hade jag redan sagt upp mig? Kanske visste jag exakt vad jag ville. En röst pockar på. Nederlag. Att vara här inne och skriva utan att du ler. Den är lite elak. Vill leda in tanken åt fel håll. Jag var aldrig ute efter fasad. Jag var aldrig ute efter att tvinga bort det mörka. Jag var ute efter ett se om det gick att tänka annorlunda och skapa nya mönster. Något som jag faktiskt tror har fungerat. Jag märker det i små delar. Allt som ofta.

Nu kommer den. Känslan. Av fridfullhet. Saker är vad de är och vad de ska vara.

Read Full Post »

OBS: Pripps Blå varning utfärdas

Alltså vissa dagar kommer med så underbar inledning. Har haft en sådan idag, en helt perfekt morgon. Vaknar. Plockar fram min mobil och Headspacemeditation. Lite svårt till en början att släppa tankarna i skallen men rätt vad det är kommer den där tyngdlösa, fria känslan av att vara ett med inte bara mig utan allt. Påminner mig nästan om mina barndomsdrömmar när jag guppade från ett moln till ett annat utan egentligt syfte annat än att vara glad.

Hörlur av – puss på kind av make. Som är på väg till sitt nya jobb. Där han trivs. Arbetslös en dag, aldrig någonsin har citatet ”Worrying is praying for something you don´t want” varit mer aktuellt. När jag lyssnar för mycket på Astrid blir jag för feg, jag oroar mig för mycket, jag kommer inte till någon form av handling utan fastnar orostankar av ”tänk om …-karaktär”.  Jag är tacksam över att hon finns, det har resulterat i att jag sluppit ångest över att pengarna är slut men räkningar är obetalda och magen hungrig. Men som med alla inre röster, det gäller att lyssna på rätt sort i rätt mängd. Och precis i detta nu inser jag att jag fått en ny röst sedan Trollskogstiden, en röst som kommer med tillit och lugn försäkran. Till och med Astrid ler när hon ser henne, till skillnad från när hon ser Vilda. Men det får bli ett annat inlägg. Tillbaka till morgonen och maken med nytt jobb. Jo det jag egentligen skulle säga att när det där som jag oroat mig över, skräcken över att bli av med sitt jobb och därmed sin inkomst kom, då uteblev skräcken. Det kom ett moln av oro i mage och bröstkorg som förvånansvärt snabbt transformerades till ett par frågor:

Hur mår du? Vad gör vi nu? Hur anmäler man sig till Arbetsförmedlingen? Vilka jobbsökarappar är bra? Vilka personer kan hjälpa till?

Blir glad i hjärtat när jag tänker på uppslutningen kring att hitta nytt jobb och den delade glädjen när han fick det.

Men nu skulle inlägget handla om min morgon. Men även perspektivbyten. Det är nog därför saker som dessa glider in mellan pripps blå raderna. Var var jag? Jo jag gick upp. Och hörde rösterna från rummet intill. Rummet som nu mer oftast står tomt för att A har flyttat till Sundsvall. Men nu är de här. A, R och Z. Ett litet Z som jag var mycket skeptisk till. Astrid gjorde ett inhopp och höll nästan på att skapa en relationstrådskapning. Det är skönt att det finns fler trådar till barnen och att det går att väva nya. Men jag vill ändå ogärna låta trådar gå sönder. Jag vet att man kan välja att skaffa saker i en viss trygghetsordning. Men i trygghetsivern glömmer jag det allra viktigaste. Hur vi mår. Vad som får oss att vara lyckliga. Och hur viktigt att det är på plats före det andra. Och nej Astrid, jag menar absolut inte att begrava dig för det hade kunnat finnas anledningar till att jag tydligare talat om att jag inte tycker att det är smart att göra så här. Men jag valde The supportive Way”, tacksam är bara förnamnet. Igår var vi nämligen och valde ut en av fyra bedårande valpar. Fanns två mopsar till men de var redan tingade. Och med oss hem kom den sötaste valp. Prinsar kan för övrigt slänga sig i väggen. Nej det kan de inte, inte bokstavligt. Förlåt prinsen. Så imorse, tack vare The Supportive Way” kunde jag njuta inte bara av dotter och pojkvän utan ett stycke valp. Så gosig och snosig och underbar med sitt intryckta lilla face.

När den lilla familjen trött återgått till sitt rum för att sussa lite till stekte jag de pannkakor jag sett i mina störande tankar under meditationen. Pannkakor gjorda på ägg, rismjöl och soyamjölk. Så förbannat goda att jag fick tårar i ögonen. Med hallon, blåbär och honung till. Och några små klickar soyaglass. Och en stor kopp ingefärste. Kunglig frukost. Och jag fattar hur det låter. Jag fattar hur det kan ge dålig smak i munnen. Som när jag upplevde yogaledaren Happyface och ville slänga både henne, de gråa raggsockorna och lösfläterna i havet. Men jag hummade, småsjöng och nästan sprack av lycka. Jag inser att jag på så många ställen kunde ha valt annorlunda och fått annorlunda. Så otroligt nära ett misslyckande ligger en succé. Det är gjort på en millisekund när vi väljer tanken i skallen. Att vara medveten om vilka tankar vi tänker, vilka röster vi hör, vilka röster vi lyssnar på, både i och utanför oss är helt avgörande.

Men jag ger mig där. Och känner glädje över att vara här på bloggen igen. Evigheter sedan. Men våren och sommaren brukar locka mina fingrar. Som just nu har lösnaglar på sig. Så långt från Ann och skitsnyggt. Några sitter lite snett och en av dem är kanske aningen för bred men shit happens och det imperfekta är många gånger det mest perfekta.

 

 

Read Full Post »

Jag är rädd, jag är skiträdd, men fan heller att jag viker mig

Jag öser den ena kärlekshinken efter den andra.

Ut i mörkret. För att fylla det svarta med tealfärgat hopp.

Naivt, befängt, lönlöst. Ja du kan kalla det vad du vill. För mig finns inget annat.

Jag är rädd, skiträdd men jag tänker fan ta mig inte låta rädslan äta mig. Jag tänker dansa.
Jag tänker leva.
Jag tänker älska.
Jag tänker le.
Jag tänker se bortom det som händer nu.

Jag blundar inte. Jag ser tydligt. Glasklart.

Och jag låter mitt hjärta fyllas av all den sorg som just nu är en realitet för så många människor. Utan att låta mitt hjärta krympa.

Mitt hjärta ska slå.
Bulta.
Gråta.
Men aldrig sluta pumpa ut allt det som det onda skingras av.

Hink efter hink.
Kram efter kram.
Leende efter leende.

Read Full Post »

Kvart i sju i en busskur

Fågelkvitter i mängder
Skulle inte de tystna efter midsommar?
Är det en myt?
Någon enstaka bil kör förbi
Doftar fortfarande lite sommar
Fast kallare och klarare
En kvinna ute på promenad
Bestämda steg
Det börjar trots allt bli inslag av gult och rött
Dag 2 på utbildningen i PSYCH-K
Människor som rest från Rumänien, Turkiet, Finland, Spanien och Belgien
Idag ska vi jobba med Core Beliefs
Mycket att ta in
Men nu förstår jag varför jag känner av lymfkörtlarna i armhålan
Och varför jag envisas med att fortsätta kalla Behovsanpassat ledarskap för transformativt ledarskap
Och prick nu när jag skrev det vet jag varför jag behöver börja kalla det Behovsanpassat
Transformativt ledarskap är ett snäpp till mot det nya ledarskapet
Det finns en del osorterat som behöver sorteras
Eller så faller det på plats av sig självt
Vi får se
Gillar i alla fall att sitta här och vänta på bussen

Read Full Post »

Det som var igår var igår

Hade tänkt skriva idag det jag skrev igår men det funkar inte så. Det som skrevs igår det skrevs igår och går inte att skriva idag. För nu kommer jag inte ihåg det, troligtvis för att jag är färdig med det. Men det handlade om gränssättning, att inte låta ilskan vara drivkraften utan integritet och ansvarstagande.

Det handlade om vuxen förälskelse och att den inte alls skiljer sig nämnvärt från den unga. Det har för övrigt hunnit bli två nu istället för en men jag vet ännu inte om deras förälskelser ser likadana ut eller om de skiljer sig åt.

Det handlade om bebisar och höghastighetsmixer, dock ej i samma mening.

Det handlade om meditation och livsval.

Och det handlade om att skit drar till sig skit och att bubblor lockar andra bubblor och att alla bubblor sitter ihop.

Idag ska jag på pyjamasparty.

Read Full Post »

Ibland är det inte meningen

Hahaha, det försvann, mitt inlägg, som kanske var det mest obegripliga någonsin. Men fullt av glädje. Nåja, glädjen är ju kvar. Tjopp tjopp!

Read Full Post »