Nåja, kanske får jag backa lite på förra inlägget. Det var väl en varm vind som flög in över oss och som nu flugit förbi. Hade nog tänkt mig en varm helg med några extra dagar lediga. Lediga och lediga förresten, men jobb hemifrån åtminstone. Varvat med stunder på verandan. Och två fyrfotade vänner bredvid. Polacken är här på besök.
Sitter och funderar på nytt firmanamn. Det förra har snart gjort sitt. Det känns så i alla fall. Jag svänger om sakta men säkert till nya farleder. Inte riktigt säker på vad de innehåller men de hör i alla fall inte ihop med namnet. Det behövdes då, 2014, men inte 2019. Det är något annat.
Men det är nåt sorgligt över mig. Något tungt och deppigt. Något som bor i bröstet och har bott där ett tag. Som jag inte förstår. Och som jag kanske faktiskt blir lite arg på när jag tänker efter. För att det känns bortskämt. Onödigt. Och lite smaklöst offrigt bitvis. Varje dag tänker jag att det ska bli annorlunda idag. Men det finns där, varje dag, mer eller mindre påtagligt. Och kallar på uppmärksamhet. Som jag ju tycker att jag ger. Men kanske inte utrymme. Bara tanketid. Att ge oändligt med tanketid och noll utrymme att blomma ut och utvecklas är ju värdelöst när jag tänker efter.
Det där får jag fnula mer på. Hur kan jag öppna upp utrymme och samtidigt begränsa nedlagd tanketid?
Under ytan 