En stund av närhet

Jag har satt mig ner många gånger och tänkt att nu kommer den där stunden som jag längtar efter.

En stund av närhet.

Där jag kan känna dig. Som om du aldrig lämnat mig.

Där jag kan se ditt leende, höra din röst, känna dina armar. Som om de vore här. Som om de vore av kött och blod.

Men allra mest längtar jag efter att få känna dig svepa runt mig som en kär gammal sjal. Själ utan prickar. Sjalen som ska sänka mina axlar en decimeter. Som ska pumpa mitt hjärta till dubbel storlek. Som får gråten att lämna kroppen. Bli till droppar utanför. Känna dem rinna långsamt. Se dem föra med sig allt det som gör ont. Och göra fritt för allt det som en gång var.

Som jag vill ha igen.

Och igen.

Och igen.

Alla ord som aldrig blev sagda. Alla frågor som aldrig ställdes. Jag vill vila i att allt var som det skulle.

Att jag inte svek. Att jag gjorde. Att jag fanns. Att jag tillförde. Att jag underlättade.

Att vi hörde ihop. Och att det vi hade var vänskap av allra finaste sort. Den som rymmer allt. Oavsett. Alltid. Och nu när jag skriver så känner jag att den nog gjorde det. Att allt var som det skulle. Att jag bara ville ha mer. Och kanske bara inte känt döden så nära förut. Samtalet den där morgonen. Hade precis släppt iväg dottern på äventyr i skärgården. Svarade. Och försökte hitta orden som skulle skänka tröst till honom. Alla frågor jag ville ställa. Tomheten. Saknaden. Den brutala sorgen.

Tiden som följde, du hade skrattat. Där satt jag i soffan. Med den ena kärleksfilmen efter den andra. Som att kedjeröka romantik. Ta mig så långt bort som det bara gick från mig själv. Och dig. Som att äta wienerbröd när jag ammade. Jag gillade dem inte före det och jag gillar dem inte nu.

Får lite återfall ibland kring juletid. Då knarkar jag usla filmer igen. Och längtar efter att få känna dig nära.

Som en sjal.

En sjal med allt som var du.

Kanske ska sticka en i färger som påminner om dig. Hav, sand och sten.

JÄ & BD

Annons

Read Full Post »

Bråda dagar

Inte alls som de jag tänkt. Och jag håller ut mer än jag håller i och håller om. Men just nu håller jag om. En varm liten mops. Medan stearinljusen gör sitt. Det extra är tänt, för jag vill att hon ska hälsa på. Tiden går märkligt snabbt och det otänkbara är en del av den nya vardagen. I helgen var jag och tankade energi. Mjuk famn att landa i och kramas av. Skratt. Raklång i soffa men också promenad. Morot- och linssoppa med gott bröd till. Systerskap. Sådana dagar vill jag ha fler av. Många fler.

Så vad hindrar?

Read Full Post »

Sorg, lärdom och stolta bokstäver

Lunken är ett faktum. Driver omkring i mitt eget hem. Tänker en massa. Försöker göra så balansen kvarstår. Men bara saker som jag tycker om eller som är bra för mej, inga andra saker. Åkte iväg för att handla förut, vet inte vad det var som drog igång sorgen, jo det vet jag, det var Laleh på radion, sången hon sjunger om de som dör unga. Jag minns att jag inte ville lyssna på den på väg hem från Lund. Jag ville istället lyssna på Vårens första dag, tänka att vi fortfarande hinner. Att det fortfarande finns hopp. Nu när jag satt i bilen brände tårarna men de rullade aldrig fram. Jag såg huset framför mej där vi skulle bo som gamla. Så klart det bara är drömmar. Så klart att min sorg inte är jämförbar. Så klart att det inte går att klandra, ångra eller hata. Vi skulle gå ner till havet i morgonrock. Kasta oss ut i vågorna, nittio år gamla. Vi skulle bo där havet vaggar oss till sömns. Vi skulle bo där sanden samlas i dyner. Vi skulle bo där tången luktar salt. Och där skulle vi vara. Där skulle vi prata. Skratta. Gråta. Där skulle vi leva. Och det är just det. Att vi skulle leva. Vi skulle inte dö. Men hon dog. Min vän dog. Och en liten del av mej dog på samma gång.

Men trots att 2013 innehöll så mycket död kan jag ändå inte peta in året till de år som varit värst. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Eller så kan jag det. Kanske kom de bra sakerna upp till ytan när vågorna rörde om. Kanske såg jag allt det fina på nytt. Kanske lärde jag massvis. Dyrt. Svidande. Men ändå lärdom. Och det är också något jag lärt mej under detta år. Mitt behov av att lära, utvecklas, ha en rörelse framåt. Hur mycket jag älskar kunskap i sej. Det var mycket lärdom och kunskap 2013. Jag kom närmre mej själv. Vågade leta efter styrkor och hittade även några. Som jag på riktigt börjar ta in som mina. Som jag kan använda, som kommer att göra mej stark. Jag har tänkt mycket på vilken människa jag vill vara. Och inte vara. Vilken karaktär som ska förknippas med mej. Vad jag vill åstadkomma och lämna efter mej. Mening som förpliktigar. För med det jobbiga ansvarsfulla kommer en annan känsla. Det som ger mej ro. Det som gör att jag kan känna mej stolt. Och faktiskt tycka om.

Det som gör att jag gillar mej. Och nu skäms jag i alla fall leende ^^ Och lägger till en ny kategori, Stolta bokstäver.

Read Full Post »

86 dagar

Sitter och förbereder manus för morgondagens sista utbildningsdag. Det har varit ett par tunga veckor. Mest för att jag tappat bort mej själv i jobb. Alltid något som väntar, alltid något som inte blivit gjort. Veckor då jag glömt att det aldrig blir klart och färdigt. Det funkar inte så. Det vet jag. Det kommer alltid att vara något som väntar. Det handlar om att skapa solgläntorna efter hand. Gläntorna där jag kan vara jag. Där jag kan göra det jag behöver göra för att fortsätta vara jag. Det som gör att jag kan vara stark i svåra stunder. Det som håller mej fast när det svänger, kränger och dundrar. När jag skakas och tumlas om. Där finns alla ni. Alla ni som jag tycker så otroligt mycket om. Där finns alla mina böcker, alla mina meditationer, där finns min skog, min mossa, min sol, min sjö, mina äventyr, mina drömmar och nu mer min ängel.

86 dagar utan. Det var det jag tänkte när Laleh började sjunga Ängeln i mitt rum.

Det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek hon är hopp

Och det trasiga läker. Det blir inte som det var förut. Aldrig någonsin. Men det blir. Även om jag inte vill. Även om jag ville något annat. Och tårarna ändrar karaktär.  Det finns något annat bland det salta. Något jag ännu inte kan ta på eller beskriva. Men som gör mej oändligt tacksam.

Read Full Post »

JÄ&BD

Sand av den vackraste sort.

Read Full Post »

Torsdagsmorgon

Jag bestämde mej imorse, för att sorgen får ta plats även utanför mej. Jag behöver hantera den på mitt sätt, annars släpper den inte taget om mej. Jag behöver prata om den. Men framförallt behöver jag prata om henne. Annars blir det bara en känsla av plopp. Borta var hon. Jag vill att hon ska vara med. På lite olika sätt. På de sätt som hon är med mej. Hela tiden. Ibland i mina tårar, ibland i mina tankar, ibland i mitt hjärta, ibland i mitt skratt, ibland i mina drömmar.

Denna torsdagsmorgon är hon med på ett ljust sätt. Som att hon sitter bredvid och håller sin hand stilla mot min nacke. Jag tycker om att svepa in mej i henne.

Frossa i allt vi gjort, allt vi sagt, allt vi delat.

Read Full Post »

Guldkorn

Jag valde en mellanvariant. En där jag får en möjlighet att prata om min saknad utan att lämna ut den jag saknar. Och gud vad jag kommer att sakna henne. En vän skrev på facebook, att hon påmindes om en väns ord, en vän som drabbats svårt, att livet går obönhörligen vidare. Och ordet obönhörligen väckte tankar och känslor. Det är hårt, strävt, bulldozeraktigt, det trycker på och någonstans tror jag på minsta möjliga motstånd. Att bara låta sej följa med vågen av sorg. Den kommer och går. Har för mej att jag skrev om sorg i skogen, det måste jag leta upp känner jag. Där jag liknade sorg med vågor. Det var när en annan vän hade dött. Men livet går obönhörligen vidare, oavsett vi vill eller inte.

Och jag tänkte på den där känslan av plopp som jag upplevde att jag skapade igår när jag skrev en statusuppdatering om Harry Hole. Det var nog så att jag ville ha bort ytspänningen. Jag gillar inte onödiga spänningar. Jag vill ha fritt flöde. Men av respekt för andras beslut så blev jag inkapslad. Jag blev inte jag. Jag delar inte heller allt. Men jag delar väldigt mycket. För jag tror på delning. Jag tror att det hjälper. Jag tror att det öppnar upp för alla de guldkorn som finns strödda överallt, till och med i det svartaste svarta. Jag skickade ett kort till L, ett över 30 år gammalt kort som jag fick från T häromdagen. Om någon skulle ha gissat på vem av oss som skulle dö först så hade de gissat på mej, jag såg halvdöd ut. Sen kom svaret på mejlet, som fick mej att gråta floder igen, där glädje och sorg var inflätat i varandra. Hon skrev ”Jag vet inte varför men när jag ser bilden tycker jag att det är vackert. Hennes död blir liksom vacker genom alla er som har dessa minnen med henne” och jag tror jag förstår precis vad hon menar. För sen, när jag svarade att jag kommer att sakna henne så otroligt och att jag inte kunde fatta att hon var borta, då kom det underbara svaret, att jag inte skulle tänka på henne som borta utan istället tänka att hon är överallt. Och precis så vill jag att det ska vara. Jag vill att hon ska leva genom oss. Jag vill inte skapa varken plopp eller ringar på vattnet. Jag vill bära henne med mej, hela tiden. Tack för guldkornet L!

Precis innan jag skulle somna hör jag en röst utanför sovrumsfönstret. Viskande:
– Är ni vakna? Hallå, är ni där?
Utanför balanserade ett stycke syster. Hon stod lutad mot fönsterbläcket med källartrappen nedanför och i handen höll hon en gigantiskt rosa pion. Blommorna jag älskar över allt annat. Blommorna som fanns i mormor och morfars trädgård. Där kunde jag sitta i timmar och kolla på när myrorna klättrade uppför stjälkarna för att suga åt sej det söta i blomknopparna. I alla fall fantiserade jag då att de var på jakt efter godis. Och jag blir så oändligt glad och tacksam. För att hon är där. I huset bredvid. För att hon känner mej. För att vi tycker om varandra. Och att jag ska vila i det, inte ha dåligt samvete för att jag får ha kvar. Bara vila i det. Och njuta av guldkornet. Och nu ska jag sluta skriva innan jag blir lika sötkläggig som en pionknopp.

P.S Apropå guldkorn, jag hann bara stänga igen bloggen så dök det upp ett meddelande på fb. Det visar sej att jag om bara några dagar får stå på Arlanda och vänta med kramar för då kommer C från Australien. Och som vanligt är det en mix av motsatskänslor men jag låter de glada, ljusa vinna igen. Hon kommer av andra anledningar, tråkiga ledsna, men jag väljer att njuta av att ses och vila i varandras sällskap en stund D.S

Read Full Post »

Skyddad verkstad och civilkurage

Mitt liv helt olikt många andras liv.
Så många världar. Okända. Farliga. Spännande. Udda. Långt borta.
En del gör mej vettskrämd. Andra lockar.
Så lite jag vet. Och ändå vet jag alldeles för mycket.
Så där irriterande tillräckligt.
Jag kan inte krypa ovetande tillbaka i bomullsbubblan och leva med mej själv.
För jag vet.
Men jag kan inte heller överleva i grymheten.
Det onda. Det fruktansvärda. Det kolsvarta. Det obegripliga.
Jag får svårt att andas.
Jag vill fly.
Men jag är kvar.
Tittar.
Ibland förundrat. Ibland med fasa. Ibland med ilska.
Men när ilskan går mot hat. Då vänder jag.
Jag klarar inte hat. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha ljus.
Har funderat mycket på behovstrappan, en jag följer på twitter skrev om att det var mindre kul när du kommit till självförverkligande. Det var roligare längre ner.
Vilket drog igång mina tankar. Är det kul i mitten?
För längst ner är det fan inte kul. Det är hemskt. Det är rent av fördjävligt.
Att inte ha mat för dagen.
Att leva i otrygghet.
Att slåss för sin överlevnad.
Att leva under vidriga villkor.
Det hänger ihop med så mycket annat. Tillfällen då jag tvingas syna mej själv i sömmarna.
När jag äcklas över att diskutera ytbekymren medan människor går under utanför vår lilla gemenskap.
När jag mår illa över tanken att vara med och lösa problemen i triangelns topp.
Men var gör jag mest nytta?
Var skapas mest mening?
Jag vill gärna tro på flödet som Cina Ungh skriver om.
Det läker.
Det ger hopp. Mening. Tillit.
Inte bara för mej, Skatan var inne på det också. Att livet är ett flöde.
Though no one can go back and make a brand new start, anyone can start from here and make a brand new ending.
Jag gillar det. Håller krampaktigt i övertygelsen så både käkar och knogar vitnar.
Jag fick läsa om den åttafaldigavägen idag. Om stegen som bildar en cirkel. Inget steg är egentligen före det andra men det ena ger det andra. Och alla steg behövs. Och där tappade jag tråden helt. Kanske till och med konceptet. Har stalkat allt för många människor som skrämmer mej idag. Har läst alltför många kommentarer av människor som skrämmer skiten ur mej.
Känner mej som en tönt. En livrädd tönt.
Som vet att det liv jag lever är lätt.
Som vet att jag har det hur bra som helst.
Som vet att de som finns i min närhet är varma, kärleksfulla omtänksamma människor.
Och det jag ena sekunden tycker är bekymmer blir till vackra fjärilar som med enkelhet flyger sin väg.
Så lätta att jag knappt märkte att de fanns.
Men de gånger jag gråter, trots att det är lätt vill jag gråta.
Och när jag känner mej fångad vill jag värna om rätten att slå mej fri.
Och när jag har bubbel i benen och glitter i ögat, då vill jag springa tills det slutat spritta.
Och kanske smittar det. Kanske kan jag göra skillnad för någon.
Men jag gör större skillnad när jag är glad.
Jag har mer ork när jag tar hand om mej.
Vad har jag påbörjat nu?
Försvarstalet.
Rätten att vara jag.
Det behövs inget försvarstal.
Jag vet det nu. Jag gör ingen illa. Jag kräver inte mycket.
Jag finns.
Och jag får finnas.
Och ibland får jag blunda.
Men jag får aldrig. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin tappa. Aldrig tappa mitt civilkurage.
Jag får ge upp. Om jag kommer igen.
Jag får slicka mina sår.
Men aldrig plåstra på ytan.
Jag får aldrig blunda för en annan människa i nöd.
Jag kan inte leva med att jag tittar bort.
Jag får skrika.
Skrika att jag inte står ut.
Men jag får aldrig gå.
Aldrig lämna.
Bara lämna tillbaka ansvaret där det hör hemma.
Veta var mina gränser går.
Ha koll på det som är viktigt.
Veta vem jag är och vad som är viktigt för mej.
Jag vill kunna leva med mej själv.
Det kan jag då.
Hur ska detta sluta? Har det ens något slut? Vart kom det ens ifrån?
Jo jag vet var det kom ifrån.
Men jag lämnar det där.
Vänder mot ljuset.
Dit där jag vill vara.
Det gäller att ha ljus när det ska letas i mörker.
Ljus. Kraft. Värme.
KÄRLEK!

Read Full Post »

Gnister, glitter och kärlek

Jag tycker om när solen gnistrar i snön. Det har den gjort idag. Jag tycker om glittriga adventsstjärnor och just den grå som hänger i köket är pudrad. Jag älskar att sitta där. Omgiven av röda gardiner, doft av stearin och drömmar om en fin jul.

I år finns syrran bredvid. Så enkelt att komma och gå som vi vill. I år ser jag till och med fram emot att klä granen. Någonting har hänt. Kanske är det bara lugn och ro. En aning nyvunnen delad respekt. Ett lager acceptans och kanske en nypa koll på vad som är viktigt.

Det finns kärlek. Massvis.

Read Full Post »

Huset fullt

Vi har rymt. Till huset bredvid. Det är nästintill knäpptyst. Vårt eget hus sjuder av liv som aldrig förr. Fem fjortonåringar fulla av liv. Det skrattas. Buttas. Skojas. Kramas. Och bråkas.

Min fina unge så annorlunda i hjärnans vindlar. Helt andra tankar, helt andra synsätt, helt annan logik. Så fantastiskt de gånger jag bjuds in. Jag går omkring stum och häpen. Wow, det är så här du tänker, det är det här du går igenom. Det är det här som glädjer och det här som bekymrar.

Kärlek!

Read Full Post »