Trumslagaren är hemma igen

Och jag gillar hans kramar. Jag gillar hans leende. Jag gillar hans skratt. Jag gillar hans prat. Och det är nästan. Men bara nästan. Att jag gillar hans skämt.

Read Full Post »

Ja jäklar, här kommer den: Min tro

Läste i Friskis & Svettis medlemstidning, ja jag tror att det var en sådan. Det var några som reagerat på en artikel i tidigare nummer, har inte läst den men skulle tro att den ställde frågan om inte yoga var lite antikrist. Och jag glömde till och med bort matlådan framför mej för jag blev alldeles fascinerad. Har inte tänkt på det på det sättet. Nu är jag förvisso inte med i Svenska kyrkan men jag har aldrig tänkt att jag utövar en religion när jag yogar. Jag har aldrig tänkt att det är det som händer när friden kommer, att jag blir ett med Brahman. Inte heller har jag tänkt att jag gör något som kan vara farligt eller skadligt. En av insändarna tyckte att visst, det fanns vetenskapliga bevis för yogans läkande effekter men. Och här var det ett stort MEN. Det är trots allt farligt att leka med tro som vi inte känner till så mycket om, så nej, det passet hoppade den personen över. Sen kom nästa insändare som fick mej att sätta mina egna översittartankar i halsen. Lika svårt som vi har att förstå er, har ni att förstå oss. Men ni behöver inte förstå vår trosuppfattning eller våra dogmer. Ni behöver bara förstå att de finns. Och respektera oss för att vi tror på dem. Så ska vi göra detsamma. Även om vi väljer andra pass.

Och där någonstans går min hjärna i spinn. Hur mycket ska vi hålla fast vid det vi tror på? Vad är bra och vad är dåligt? Och gud förbjude, ja jag ropar på gud ibland, vad är rätt och vad är fel? Och jag lägger så snabbt jag bara kan till ett par ord till i meningen. Vad är rätt och vad är fel FÖR MEJ? Så långt har jag kommit på den värderingsfria vägen. Men det är ett inlägg i sej. Jag ska inte in på det spåret nu. Åter till tron. Fick sällskap i matsalen och vi började prata om tro. Några var fortfarande med i Svenska kyrkan medan de flesta av oss hade valt att gå ur. Vi pratade om allt från kyrkobyggnader, begravningar till att Livsmedelsverket är vårt svar på Koranen. Vad religion gjort för goda saker och vad den ställt till med. Och jag berättade att jag de flesta dagar inte tänker på gud alls. Mitt liv levs. Dagar går. Blir till år. Och gud finns inte. Det finns människor omkring mej som jag tror på. Jag försöker tro på mej själv. På min förmåga. Jag ser mej själv som ytterst ansvarig. Jag är den som väljer. När det verkligen gäller så kan jag inte förlita mej på någon annan än mej själv. Men dit kommer jag aldrig. För överallt omkring finns underbara människor. Människor som jag älskar. Känner tillit till. Som finns där. Som lyssnar. Som stöttar. Som älskar. Och jag tänker, varför är jag så lyckligt lottad? Och det blir en blandning av att vara bortskämd, haft tur men faktiskt också att jag släppt in på vägen. Jag har faktiskt tagit hand om mina relationer. För jag tror på dem. Jag tror på öppenhet. Jag tror på omtanke. Jag tror på människor. Visst, det finns undantag, men i de allra flesta fall finns det istället mirakel. Om jag bara vågar släppa in. Om jag bara vågar berätta. Om jag bara delar med mej. Och den tron håller. De allra flesta dagar. Men det finns andra. Kanske inte dagar men timmar och sekunder.

Timmar och sekunder. Ibland hundradels sekunder. När det inte räcker. Tillfällen när jag så snabbt och enkelt knäpper mina händer. När jag märker att min blick först går uppåt och sedan inåt. Mot mina händer. Och bönen finns så nära. Till en början ganska inriktad mot handling. Gode gud, gör så att hon eller han inte dör. Gör så att jag inte dör. Rädda mej. Gör om. Gör gott. Jag lovar att ändra mej. Jag gör allt du vill, bara du hjälper mej. Och jag släpper, för en stund, allting i händerna på någon annan. Och orden kommer så lätt att det skrämmer mej. Men det är en bön som ändrar karaktär och ganska övergående går över till en bön om acceptans. Hjälp mej förstå. Gode gud, ge mej kraft. Och det är väl ungefär här som jag börjar känna igen att kraften finns i mej. Och att de som finns runt mej hjälper mej hitta den. Och ibland, när jag får leta länge, då har de den åt mej. Och jag fylls av den där tilliten. Vi klarar det vi måste klara. Det som kommer till oss klarar vi. Tilliten som ger kraft.

Och strax därpå fylls jag av så mycket tacksamhet att jag nästan sprängs. Jag fylls med tårar. Kärlek. Glädje. Sorg. Skratt. Hopp. Förtröstan. Och jag ser allt det stora. I det lilla. De små miraklen. Som händer hela tiden om jag bara är uppmärksam. Jag tänker på min man, mina barn, min familj, mina vänner, mina arbetskamrater och människor jag träffat på bara ett par gånger men som ändå finns i mitt hjärta. Ett djupt andetag blir till ett leende och livet blir till ett äventyr. Och kanske tror jag på livet. På energier. Goda sådana. Jag tror på att vi kan förändras. Jag tror att saker är möjliga. Jag tror inte att de är enkla. Men jag tror att det går. Och i de fall det inte går att göra annorlunda så tror jag att det går att tänka annorlunda om det. Och när det går att tänka annorlunda så vet jag att jag så småningom kommer att känna annorlunda. Så jag tror på dej. Jag tror på mej. Jag tror på kärlek. Jag tror på omtanke. Jag tror på öppenhet. Jag tror på att dela med oss. Jag tror på att fronta sina rädslor. Jag tror på generositet. Jag tror på mirakel. Jag tror och det kanske är det det viktigaste, att jag tror.

Annons

Read Full Post »

Skimrande rött

Jag kan inte se mej mätt. Jag känner värme och frid när jag stiger in i vårt nu mer skimrande röda kök. Jag sitter. Alldeles stilla. Tittar. Funderar. Och ändå. Finns den där andra känslan med. Den som jag velat skaka av mej ett par dar. Men som sitter som en objuden gäst i mitt hjärta. Som drar till sej andra känslor som jag inte heller vill prenumera på. Men det är nog så här oro kan se ut. Det är nog så här tvivel kan ta sej uttryck. Eller kanske handlar det bara om att släppa in livet med alla sina beståndsdelar? Även det vackra och ljusa skimrar av vemod. Även det mörka svarta rymmer röd kärlek. Och i detta inferno finns jag. Känner jag. Tänker jag. Planerar jag. Räds jag.

I skimrande rött.

P.S Jag kanske har gjort mina Sat Kriyas ordentligt och skakat om lite i mina chakran.  Släpp fram – bli fri! Fantastiskt uttryck Annelie. D.S

Read Full Post »

Läskigt att stå för kärleken ibland

Nu ska jag prova att göra något som jag tycker är lite läskigt. Nej, mycket läskigt. Jag skrev en gång för längesen ett kärleksbrev till mej själv. Det var en övning jag hittat någonstans som var otroligt verkningsfull. Jag publicerade den anonymt och redan där var det lite småläskigt, trots att ingen visste vem jag var, förutom några av mina vänner som kände till bloggen. Men nu är stunden inne att stå för kärleken till mej själv. #FuckJante som @carinakit skulle ha uttryckt det.

Och den här gången gråter jag inte. Den sortens tårar har lämnat mitt system för längesen.

Hej Ann

På uppdrag av mej själv, har jag skrivit ett kärleksbrev till dej, som är mej själv. Krångligt? Nåväl jag hoppas att du tar dej tid att läsa detta inlägg ordentligt, för det är sprunget ur kärlek, vånda, glädje, sorg och åtrå. Det har kostat på, det har bitvis tvingats fram, jag har backat ett par gånger men jag står för varje ord, jag ångrar inte att jag skrev det. Jag älskar dej Ann!

Jag har känt dej i hela mitt liv. Du har alltid funnits där för mej. Men jag har inte alltid varit snäll emot dej. Det har funnits stunder jag tagit dej för given. Stunder jag pressat dej till det yttersta. Tillfällen då din vilja kommit sist. Någon annans behov har fått komma före. Du har försökt att ropa. Alla gånger har jag inte hört dej. Men det finns tillfällen då jag hört dej men ändå struntat i dej, fullständigt. Jag har låtsats som ingenting, jag har behandlat dej som skit.

Jag tyckte alltid att det var nåt fel på dej. Du kunde väl ha varit på nåt annat sätt. Du var inte tillräckligt omtyckt. Inte tillräckligt snygg. Inte tillräckligt smal. Inte tillräckligt åtråvärd. Inte tillräckligt duktig. Jag behandlade dej som skit. Jag skrev tidigare att jag inte alltid varit snäll mot dej men faktum är att jag har svårt att minnas de gånger som jag varit snäll emot dej. Det skäms jag för. Men det är slut på det nu. Jag ska inte göra så mot dej mer.

Jag ska låta dej få komma fram. Få den plats du förtjänar. Du ska få lysa med all din kraft. Du som funnits där för mej med all din styrka, jag har anat den men inte sett den, kanske har den skrämt mej. Så mycket som jag plågat dej och ändå har du rest dej upp och försökt nå mej på något annat sätt. För det är jag dej evigt tacksam. Jag tycker om dej Ann, jag till och med älskar dej. Jag har bara inte förstått det förrän nu. Jag har stirrat mej blind på dina svagheter och missat allt det andra. Jag har missat att du faktiskt klarar vad som helst när det verkligen gäller. Jag som gnäller för minsta lilla får se på när du plötsligt visar dej i all din prakt. 

Jag ska ta hand om dej nu. Ge tillbaka lite av allt det jag fått som jag spottat på, förkastat, hatat, förringat, slängt bort. Jag ska smeka din hud som om den var av lenaste silke. Jag ska dra mina fingrar längs ditt ansikte så att käken slappnar av. Dina ögon ska blunda. Dina tårar ska trilla. Men det gör inget. Gråt. Ur gråten kommer befrielsen. Du ska bli fri.

Min hand smeker din bröstkorg. Ditt hjärta ska få banka, leva, älska. Det är öppet till din själ. Den är vacker. Den är ren. Den är fri. Den kan älska och bli älskad. Jag smeker ut över din axel Ann, känner hur du slappnar av. Du börjar tro på att det faktiskt händer. Det du hoppats på. Jag rör dej varsamt för att du inte ska tvivla, jag vill dra ut på stunden, som vi väntat på den. Jag håller om dej. Dansar sakta med dej. Jag håller dej uppe.

Gråt. Snart ska vi skratta igen. Du och jag Ann! För alltid. Jag älskar dej.

Hälsningar Ann

Read Full Post »

Små envetna livsfrön

Hittade det gamla inlägget i trollskogen om livsfrön. Och jag är fortfarande lika löjligt bortskämd.

De finns där inne. Långt inne. Jag funderar på om de sitter i min mage eller högre upp mot hjärtat. De växer slingrande runt min själ och gör mej till den jag är, där innerst inne när allt annat är avskalat. Mina livsfrön. Som jag mellan varven tror har torkat och skrumpnat ihop. Upphört att existera. Och jag funderar, vem är jag?

Så kommer en människa min väg, ett möte, till synes helt utan mening men ändå helt avgörande. Den lilla lilla plantan rätar på sin lilla nacke, vänder sitt soliga ansikte rakt upp mot mitt hjärta för att spricka upp i all sin prakt. Någon har värmt, berört, funnits. Lyssnat eller peppat. Sagt till mej att skaffa lite attityd. Käkat lunch i konferensrum och pratat bra och dåliga saker. Tittat mot mitt håll med skrattgrop i kind. Kramat om. Köpt med en bulle från närmaste fik, skickat ett mejl helt apropå eller bara rakt upp och ned skrivit ett inlägg med sånger till mej.

Jag hoppas att jag får möjlighet att ge tillbaka till alla de som finns runt mej. För jag är löjligt bortskämd.

Read Full Post »

Dansar sakta med mej själv

Det dunkar.
Av liv.
Glädje.
Men också av annat.
Alternativ
Motsatser
I form av tankar, känslor.
Rörelser.
Kroppen börjar röra sej av sej själv.
Dansar sin egen dans.
Den dans den behöver.
För att dra strömmen ur flipperspelet inombords.
Det som plingar, gnistrar och smäller.
Dunkar, dundrar och vibrerar.
Än hit, än dit, ibland helt åt helvete.
Tillbaks till fållan för att skjutas ut igen.
Bättre lycka denna gång.
Glöm inte bort vart du ska vara och inte vara.
Försök att minnas vem du är.
Vad som är upp och vad som är ned.
Vad du vill och vad du inte vill.
Vart du ska istället för vart du varit.
Och att du är du och ingen annan.
Och att njuta medan det pågår.
Det sista som kan kännas minst sagt absurt mellan varven.
Då är dansen extra skön.
Mjuk.
Följsam.
Och bara min.

Jag ler, vänder mej om, sträcker ut mina armar och låter den hoppa rakt in.
Min egen själ har kommit ikapp även denna gång.

Read Full Post »

Jag älskar

Idag var ingen bra dag, jag begraver den nånstans och glömmer gravnumret. Får lust att ställa mej naken i spöregnet. Känna regndropparna smattra mot min hud. Gömma tårarna i regnet. För ingenting finns att gråta för, egentligen. Saknaden i bröstet, den där som värker. Tomheten som inget är men ändå är allt. Svart och ihåligt. Den finns där av en bra anledning. Att jag älskar.

Read Full Post »