Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ledsna bokstäver’ Category

Jag är bortskämd, jag vet. Jag brottas med den biten men den tar inte bort ledsenheten i bröstet som gör sig gällande. Och jag skriver för att hantera ledsenheten. Jag behöver se vad den är gjord av och vad den vill säga. Den har funnits där från och till en period. Underligt egentligen, att jag kan vara ledsen på en fläck i övre bröstkorgen men inte i huvudet.

Gjorde ett värderingstest häromdagen som fick mig att börja fundera på mina planer. Om det verkligen är så att jag lyssnat hela vägen. Det är svårt med värderingar, vissa har vi med oss alltid, andra förändras över tid. En del påverkas av huruvida behovet kring värderingen är uppfyllt eller ej. Och ibland blir det dubbelt, det är samma sak på ytan men en helt annan värdering i botten. Som med pengar. Jag ser inget egenvärde i pengar, jag tycker inte det är fult att tjäna pengar men jag tycker det är viktigt vad de används till. Egentligen, men det är bara en parantes, tycker jag pengar är förlegat, känns som att en ny modell bör vara på intågande så vi får bort skevheterna och destruktiviteten i nuvarande marknadsekonomi. Tillbaka till pengarna. Jag brottades ett tag med det där. Värderingsmässigt. Jag kände att det inte var viktigt att tjäna mycket pengar men att jag valt fram pengarna i handling genom livet. Tills jag insåg att för min del är ekonomisk trygghet något som är viktigt. Och att det varit det väldigt länge. Och att jag tagit beslut utifrån det och ibland faktiskt stått ut onödigt länge för att det varit tryggt.

Nu kanske jag i och för sig ska ta det jag känner med en nypa salt eftersom jag precis fått nya kapslar av kinakvinnan. Det har jag nog aldrig skrivit om, att få se sitt eget blod på tv-skärm, hur häftigt som helst. Eller så skrev jag det i samband med min tarmförälskelse, haha, det spårar ur. Tillbaka.

Jag har en fläck i bröstkorgen som är ledsen. Det är något som skaver. Jag kanske bara är rädd att jag återigen haft för bråttom. Att jag valt utifrån mitt gamla jag. När jag skriver ökar ledsenheten, den sprider sig upp till käken. Gråt samlas i halsen. Kanske kroppen är rädd. Att jag inte ska ta den på allvar. Inser att hur gärna jag än skulle vilja stanna kvar på denna plats och skriva behöver jag samla ihop mig inför eftermiddagens möte. Det var det där med fokus.

Read Full Post »

Jag gick upp tidigt. Hade ett kunduppdrag som jag ville vara i god tid till. Jag gillar att vara i lokalen tidigt. Göra iordning allting i lugn och ro. Gå igenom dagens agenda. Lugnt och stilla checka att allt är på plats. En sak i taget. Lugnt och metodiskt. Lite kaffe. Min stund. Sen, när alla börjar anlända kan jag vara helt här och nu. Bara gå in i känslan och jobbet. Precis så hade jag tänkt mej även denna morgon. Åkte hemifrån en och en halv timma innan jag ville vara där. Då skulle jag ha en timma på mej för mej själv.

Erbjöd dotter att åka med. Trevligt. Kan inte bättre bli. Tills kön började. Och aldrig tog slut. Utan istället fastnade. I en tunnel. I över en timma. Med den blinkande symbolen Please Refuel! Nere på 5 mil kvar. Hur lång tid är en mil när du är fast i en kö i en tunnel? Började dividera med mej själv. Om jag stänger av bilen och sparar diesel på det sättet, går det då åt mer diesel om jag hela tiden måste starta och köra fram ett par meter? Första kvarten försökte jag bara njuta, av den goda marginalen, av sällskapet. Sakta kröp gråten sej på. För helvete, rulla framåt. Jag får panik. Som tur var hade jag SMS-kontakt med en av dem som skulle vara där. Tiden gick. Ambulans körde förbi. Efter en stund kom även en röd bil som det stod Kärlkirurgi på. Jag tänkte att jag är i alla fall inte i den bilen. Ingenting kan vara värre än det. Det är ingen av mina anhöriga som sitter i den bilen heller. Min dag börjar mindre bra, men det gäller att ha distans.

Gråt inte mamma säger dottern. Det fuckar bara upp mascaran. Det är inte värt det. Men jag funderar. Drar det ner cortisolnivån? Kan det vara värt det? Äntligen rör det på sej. Släpper av dotter. Anländer 45 minuter för sent. De har varit flexibla. Ingen är sur. De har bara stuvat om i agendan. De tar det bra.

Kollar in i lokalen. Fel sittning. Det är biosittning men ska vara 7 gruppbord. Får tag i personal. Fixar iordning lokalen med hjälp under tiden de fikar. Det flyter på. Vi fixar det. Men jag kommer aldrig riktigt ikapp. Det är ingen dålig dag. Samtalen är engagerade. Allting som skulle göras blir gjort. Om än lite senare. Men jag kommer inte riktigt ikapp. Det är lärdom. Jag vet. Men det gör ont. Det skaver och irriterar. Jag ville så mycket mer.

När jag skulle hem behövde jag hitta en bensinmack. Inte helt enkelt när jag inte känner till stan. Hamnar norr om stan. Skiter i vilket, bara inte ut på motorvägen söderut och fastna i kö för att få soppatorsk. Tankar. Äter en grillad med bröd. Tänker att det får ta den tid det tar. Ingen tid att passa. Ringer hem. Blir påmind om att bilen behövs där hemma. Om mindre än en timma. Cortisolpåslag igen. Känner mej bortskämd. Att mina bekymmer är små. Ändå vill jag bara gråta.

Ramlar in hemma. Rakt i dotterns famn. I soffan. Underbart. Det blir en tidig kväll. Imorgon ska jag vara ikapp.

Read Full Post »

Jag önskar

att det kunde komma andra ord. Spännande, äventyrsfulla ord som lockar mitt sinne ut på resa. Men jag har en annan resa att resa. Den gör min andning tung. Jag suckar ner luften i lungorna och jag suckar ut den. Om och om igen. Så har det sett ut de senaste dygnen. Men jag tänker att jag andas, alltid något. Och snart kanske suckarna blir till något annat. Jag vet inte om det ens är bakslag utan bara livet. Så som livet ibland ser ut. Jag saknar dem. Både Helena och pappa. Det är en annorlunda sorg denna gång. Kanske lärde jag mej av den första, kanske gav den verktyg. Kanske inbillar jag mej bara. Kanske stänger jag in. Jag vet faktiskt inte. Men det som suckarna kommer sej av är något annat. En tröghet, en trötthet, en längtan, en lust att fly eller börja om. De har bara bitvis med sorgen att göra. Jag ser bilder. Men de är glada. Och för det är jag glad. Men de gör ont i alla fall. Men om jag inte passar mej försvinner det rena. Jag skriver nu, i ett enda stycke, för att jag inte vill prata men ändå dela. För att jag vill släppa ut och inte spara, hjälpa suckarna på traven. Fick ett mejl för någon dag sedan. Ett mejl om bollplank och bloggar, inre resor och personlig utveckling. Om jag kunde tänka mej att vara just det, ett bollplank. Och jag tänker spånskiva och ler. Jag ska vara din spånskiva och jag tror att jag kommer att lära. En andning utan suck. Jag vet att det går. Jag vet att jag inte orkar just nu. Att andetagen ska suckas ut tills suckarna inte längre behövs. Eller har jag fel, jag vet att jag orkar, inbillar mej att jag ska lära medan jag stannar. Visa för mej själv att jag vågar. Men är det rätt? Är det fokusskifte som gäller? Jag kollar ut på rönnen, vet inte om jag söker svar i alla dessa blad och blommor. Fel håll. Titta inåt. Känn. Skrev jag och suckade.

Jag önskar …

Read Full Post »

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

 

Read Full Post »

Den kryper närmre den där fredagen jag inte vill till. Inser att jag inte velat säga hejdå. Men nu vet jag precis vad jag ska göra för att få till ett avslut som känns så bra som det kan kännas. Frågade T imorse om det var ok och hon hänger på. J gör detsamma. Och jag är så glad för det. När allting det svarta är över. Efter att det svarta mött det ljusa på minnesstunden. Då ska jag kasta mej ut i vågorna. Oavsett väder och temperatur. Jag ska kasta mej rakt in i sorgen och när jag sedan kliver upp ska jag lämna det riktigt svarta där, bland vågorna. Kanske ta med mej lite sand hem. Som jag kan låta rinna genom mina händer. Eller ställa värmeljus i som jag kan tända när jag behöver vara riktigt nära.

För där har vi varit många gånger. Där trivdes vi. Oavsett hur livet såg ut i övrigt så trivdes vi där. Vi gömde oss i små hålor om det blåste. Kastade oss ut i vågorna när det blev för varmt. Solsvedda åkte vi hemåt, lyssnade på Texas och ingenting, absolut ingenting fattades oss. Men nu fattas mej. Och ingenting, absolut ingenting kan ändra på det.

Helvete vad jag saknar!

Read Full Post »

Jag valde en mellanvariant. En där jag får en möjlighet att prata om min saknad utan att lämna ut den jag saknar. Och gud vad jag kommer att sakna henne. En vän skrev på facebook, att hon påmindes om en väns ord, en vän som drabbats svårt, att livet går obönhörligen vidare. Och ordet obönhörligen väckte tankar och känslor. Det är hårt, strävt, bulldozeraktigt, det trycker på och någonstans tror jag på minsta möjliga motstånd. Att bara låta sej följa med vågen av sorg. Den kommer och går. Har för mej att jag skrev om sorg i skogen, det måste jag leta upp känner jag. Där jag liknade sorg med vågor. Det var när en annan vän hade dött. Men livet går obönhörligen vidare, oavsett vi vill eller inte.

Och jag tänkte på den där känslan av plopp som jag upplevde att jag skapade igår när jag skrev en statusuppdatering om Harry Hole. Det var nog så att jag ville ha bort ytspänningen. Jag gillar inte onödiga spänningar. Jag vill ha fritt flöde. Men av respekt för andras beslut så blev jag inkapslad. Jag blev inte jag. Jag delar inte heller allt. Men jag delar väldigt mycket. För jag tror på delning. Jag tror att det hjälper. Jag tror att det öppnar upp för alla de guldkorn som finns strödda överallt, till och med i det svartaste svarta. Jag skickade ett kort till L, ett över 30 år gammalt kort som jag fick från T häromdagen. Om någon skulle ha gissat på vem av oss som skulle dö först så hade de gissat på mej, jag såg halvdöd ut. Sen kom svaret på mejlet, som fick mej att gråta floder igen, där glädje och sorg var inflätat i varandra. Hon skrev ”Jag vet inte varför men när jag ser bilden tycker jag att det är vackert. Hennes död blir liksom vacker genom alla er som har dessa minnen med henne” och jag tror jag förstår precis vad hon menar. För sen, när jag svarade att jag kommer att sakna henne så otroligt och att jag inte kunde fatta att hon var borta, då kom det underbara svaret, att jag inte skulle tänka på henne som borta utan istället tänka att hon är överallt. Och precis så vill jag att det ska vara. Jag vill att hon ska leva genom oss. Jag vill inte skapa varken plopp eller ringar på vattnet. Jag vill bära henne med mej, hela tiden. Tack för guldkornet L!

Precis innan jag skulle somna hör jag en röst utanför sovrumsfönstret. Viskande:
– Är ni vakna? Hallå, är ni där?
Utanför balanserade ett stycke syster. Hon stod lutad mot fönsterbläcket med källartrappen nedanför och i handen höll hon en gigantiskt rosa pion. Blommorna jag älskar över allt annat. Blommorna som fanns i mormor och morfars trädgård. Där kunde jag sitta i timmar och kolla på när myrorna klättrade uppför stjälkarna för att suga åt sej det söta i blomknopparna. I alla fall fantiserade jag då att de var på jakt efter godis. Och jag blir så oändligt glad och tacksam. För att hon är där. I huset bredvid. För att hon känner mej. För att vi tycker om varandra. Och att jag ska vila i det, inte ha dåligt samvete för att jag får ha kvar. Bara vila i det. Och njuta av guldkornet. Och nu ska jag sluta skriva innan jag blir lika sötkläggig som en pionknopp.

P.S Apropå guldkorn, jag hann bara stänga igen bloggen så dök det upp ett meddelande på fb. Det visar sej att jag om bara några dagar får stå på Arlanda och vänta med kramar för då kommer C från Australien. Och som vanligt är det en mix av motsatskänslor men jag låter de glada, ljusa vinna igen. Hon kommer av andra anledningar, tråkiga ledsna, men jag väljer att njuta av att ses och vila i varandras sällskap en stund D.S

Read Full Post »

Och sorg är rätt så egotrippat märker jag.

Read Full Post »

Det blir inga ord. Bara bokstäver som inte betyder något.

Read Full Post »

Nu minns jag var jag läste meningen. Hos L. Den kom bara till mej, ibland kommer de flygande. Orden. Bilderna. Och ibland meningarna. Ibland förstår jag inte varför de kommer. Ibland är det rena Hollywoodskylten.

Att vänta är värre än att veta. Sorg renar hjärtat, ovisshet söndrar själen.

Nu vet jag.

Read Full Post »

Har suttit en stund ensam i köket. Älskar att sitta i tystnaden och skriva i stearinljusens sken. Jag märker ibland att jag försöker smita från mej själv men jag tar pennan och naglar fast mej. Stenhårt. Sen är det inte alltid jag hittar svaren för det. Men oj vad frågor jag hittar. Igår var en ostolt dag. En ful dag. En otacksam dag. Men jag försöker leva efter att det finns alltid något som ligger bakom ett taskigt beteende och att vi alla försöker göra det bästa vi kan. Behöver jag säga att det går så där ibland.

Ända sedan en utbildning jag gick för några dagar sedan har frågor kring värderingar snurrat. Jag har kopplat på dem till tidigare tankar på behovstrappan. Ändras de längs trappstegen? Finns det värderingar vi har råd att ha på de översta trappstegen men tvingas ge upp om vi blir tillräckligt hungriga eller otrygga? Men varför får jag då känslan av att det är på de första stegen som de vackraste värderingarna finns? Det finns väl en studie som säger att människor som inget har är generösare än de som har. Varför? Har de inget att förlora? Är de inte upptagna att girigt hålla kvar i det som finns? Och sitter jag här och nu och värderar värderingarna? Gör en del finare och bättre än andra. Eller är det så att jag helt enkelt bara är rädd att jag saknar dem som ger mening? Eller kanske upptäcka att jag har dem men inte lever efter dem?

Kanske det sistnämnda gäller när jag tänker efter. Speciellt när jag tänker på dagen igår.  Själviskhet och otacksamhet. Och jag tänkte så det både knakade och rök för att förstå mina känslor. Och återkom till den, inte alltför snälla frågan, vad är det för fel på dej? Och jag känner magen fyllas som en pool med tårar. Den där känslan av att inte förtjäna en livsbiljett. Och jag inser att delar av det handlar om att vilja ge bort halva. För att vara på den säkra sidan. Men jag blandar ihop. Jag förskönar. Det kronologiska skingras. Det är där jag slutar. Det där är inte allt det som finns i mitten. Som jag inte förstår. Där jag inte hittar rätt. Än.

Read Full Post »

Older Posts »