Jag är bortskämd, jag vet. Jag brottas med den biten men den tar inte bort ledsenheten i bröstet som gör sig gällande. Och jag skriver för att hantera ledsenheten. Jag behöver se vad den är gjord av och vad den vill säga. Den har funnits där från och till en period. Underligt egentligen, att jag kan vara ledsen på en fläck i övre bröstkorgen men inte i huvudet.
Gjorde ett värderingstest häromdagen som fick mig att börja fundera på mina planer. Om det verkligen är så att jag lyssnat hela vägen. Det är svårt med värderingar, vissa har vi med oss alltid, andra förändras över tid. En del påverkas av huruvida behovet kring värderingen är uppfyllt eller ej. Och ibland blir det dubbelt, det är samma sak på ytan men en helt annan värdering i botten. Som med pengar. Jag ser inget egenvärde i pengar, jag tycker inte det är fult att tjäna pengar men jag tycker det är viktigt vad de används till. Egentligen, men det är bara en parantes, tycker jag pengar är förlegat, känns som att en ny modell bör vara på intågande så vi får bort skevheterna och destruktiviteten i nuvarande marknadsekonomi. Tillbaka till pengarna. Jag brottades ett tag med det där. Värderingsmässigt. Jag kände att det inte var viktigt att tjäna mycket pengar men att jag valt fram pengarna i handling genom livet. Tills jag insåg att för min del är ekonomisk trygghet något som är viktigt. Och att det varit det väldigt länge. Och att jag tagit beslut utifrån det och ibland faktiskt stått ut onödigt länge för att det varit tryggt.
Nu kanske jag i och för sig ska ta det jag känner med en nypa salt eftersom jag precis fått nya kapslar av kinakvinnan. Det har jag nog aldrig skrivit om, att få se sitt eget blod på tv-skärm, hur häftigt som helst. Eller så skrev jag det i samband med min tarmförälskelse, haha, det spårar ur. Tillbaka.
Jag har en fläck i bröstkorgen som är ledsen. Det är något som skaver. Jag kanske bara är rädd att jag återigen haft för bråttom. Att jag valt utifrån mitt gamla jag. När jag skriver ökar ledsenheten, den sprider sig upp till käken. Gråt samlas i halsen. Kanske kroppen är rädd. Att jag inte ska ta den på allvar. Inser att hur gärna jag än skulle vilja stanna kvar på denna plats och skriva behöver jag samla ihop mig inför eftermiddagens möte. Det var det där med fokus.
Under ytan 