Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ledsna bokstäver’ Category

Mina tankar började redan på morgonsidorna. De övergick till en monolog på msn till Leila. Och nu är jag här. Jag vet inte riktigt vad det kommer att handla om men jag vet att jag behöver reda ut tanke och känsla. Det är då jag kommer in hit. Till min hörna. Struntar i kronologisk ordning. Låter min egen okunskap skina igenom. Det som kommer det kommer. Har tänkt rätt mycket på det som hänt på sistone. Hur berättelser får fäste oavsett om det finns grund för dem eller ej. Och ämnet är uttjatat, jag vet. Men de byggs på.

Det första kring hen, som jag för övrigt missuppfattade helt, jag trodde att det var en förenkling av hon/han samt ett ord att använda i texter för att inte könsfärga dem när det trots allt är en text som ska vända sej till båda könen. Jag tänkte mej aldrig att könen inte fick finnas eller skulle bli till ett könslöst inget. När det gäller kön har jag alltid slagits för rätten att få vara den jag är utan att tvingas in i någon mall. Dessutom tänker jag inte vara mindre värd än det andra könet. Inte heller tänker jag ärva sysslor för att någon bestämt vilket kön det är som ska utforma dem. Inte heller tänker jag finna mej i att få sämre betalt för att jag föds som kvinna. Men jag tänker fortsätta vara stolt över att vara kvinna. Jag tänker njuta och frossa av kvinnlighet. Kanske vill jag att både män och kvinnor ska få plocka russinen ur kakan. Vara allt vi vill och lite till. Och viktigast av allt, att vi är människor som är snälla mot andra människor.

För här kom det andra in, det hör förstås inte ihop med pepparkakor och negerbollar men i mej bor tankarna granne. På facebook igår såg jag ett inlägg av SOS barnbyar med en bild på barn i en by i Afrika. De ville sälja matpaket för att hjälpa de som lider av svält. När jag klickade på kommentarerna, varför jag nu gjorde det, jag borde ha lärt mej, då dök de upp, de där kommentarerna som påverkar mej mer än vad jag vill tillåta mej. De som får mina känslor att rusa till på olika sätt och sedan klinga av i takt med att jag andas. Men de skapar en rädsla och jag tror att det är den jag egentligen behöver skriva om. Att censurera Disney gör varken från eller till för min del. För mej är det nidbilder som behöver gå i graven, jag gillade Kalle Anka på jul av en enda anledning när jag var liten. Det fanns inget annat att se. Som vuxen har jag aldrig kollat. Och jag skulle för mitt liv aldrig vilja tvinga mina egna att se det. Jag är på väg in till negerbollarna och jag tror att jag går vilse om jag ger mej in i det. Jag behöver tillbaka till det som finns bakom, det som är en av anledningarna till att de nu mer heter chokladbollar hos mej. Tillbaka till kommentarerna.

Det var ett par som skapade en massa känslor i mej. Bland annat var det en man som skrev att om de bara slutade knulla där nere och inte skaffade sej 10 barn var så skulle problemet vara löst. Så sluta knulla så slipper ni svälta. Enkelt va, att ingen tänkt på det tidigare. Eller mannen som skrev att han blev hungrig av att se barnen så han var tvungen att gå och ta sej lite mat. Eller killen som förmodligen ville vara lite rolig och skämtade till det med lördagsgodis. Jag märker att jag får svårt att andas när jag ser dem. Jag förstår dem inte. Jag har överhuvudtaget svårt med hat. Oavsett vem det gäller. Hat krymper människor. Hat gör oss farliga. Hämnd och bitterhet, jag får rysningar bara av orden. Och det finns så mycket av det. Hat mot det som är olika. Hat mot det som är annorlunda. Hat mot det som är okänt. Hat mot det som upplevs orättvist.

Och jag kommer osökt in på SD och anledningen till att de får väljare. Hade ett samtal på twitter igår. Nej förresten, jag går inte in på själva konversationen, men den slutade med att jag blev anklagad för att vara ute och cyklade när jag sa att det är möjligt att inte alla som röstar på SD är rasister men att de i mina ögon är trångsynta och måna om sitt eget hus. Jag avslutade med att skriva, vilken tur att jag älskar att cykla. Det är nu alla rädslor kommer in. Mina, andras. Där jag är rädd att SD när andras rädsla. Vi är rädda allihop men av olika anledningar. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva min egen rädsla. Det är nog maktlösheten som är värst. Det går liksom inte att trycka in mänsklighet och kunskap i människor. Inte heller kan och vet jag tillräckligt. Men jag känner mej feg. För en liten del av mej vill rymma till skogs. Gömma mej under mossa tills allt hat lagt sej. Och för det skäms jag. Det som tröstar är att jag vet att jag inte vill ligga där som en krake. Kanske därför jag behövde skriva för jag känner nu hur jag kravlar upp. Borstar bort jord och mossa från mina knän. Jag känner hur hjärtat växer från soltorkad tomat till fluffigt hjärta och i takt med det kommer hoppet.

Hoppet om en annan värld där alla får det bättre. Hoppet om en värld som får vara grå i tusen olika vackra nyanser. Jag vill tro på en annan värld. Naivt? Förmodligen. Men jag önskar att det från himlen kunde singla ner öppenhet, generositet, förståelse, respekt och medmänsklighet. Som vackra helt unika flingor som gör allting ljust och vackert. Och jag vet att lösningen inte är att förakta de som föraktar. Hata de som hatar. Lösningen finns i att hålla hjärtat stort och öppet. Det händer saker inombords. Bilder förändras. Mossa ersätts med guldigt skimmer. Fega krakar blir till hjältar. Texten förefaller töntig. Överdriven. Men den fyllde sitt syfte. Jag är fri!

Read Full Post »

Låg i sängen och läste. Kom plötsligt på att jag har absolut ingenting för mej och kan när jag vill bara resa mej upp och sätta mej ner och skriva. Rakt ut på mina egna sidor. Så ofattbart lyxigt. Så jag gick upp, tände några värmeljus, ställde in stolen i rätt höjd, drog på lite musik jag gillar och här är jag. Jag har ett par dagar, kanske till och med veckor känt mej låg. Vemodig. Utan att veta vad det beror på. Lite som att tappa gnistan. Inte så att kroppen tagit slut. Inte så att jag gråtit. Inte så att skrattet inte letat sej fram några gånger om dagen. Mer subtilt än så, men trots allt där. Lågmält, envetet påminnande.

Jag har tänkt att det kan bero på de saker som hänt i sommar. Saker som egentligen inte hänt mej utan bara människor i min närhet som jag älskar högt. Men som jag förstår lämnar spår även i mej. Jag har tänkt att det kan vara trötthet. Men ingenting har riktigt passat in. Det har inte varit likt mej. Jag brukar ganska snabbt hitta det positiva med det mesta. Alltid finns det något jag lärt mej, som jag fått nytta av, som varit värdefullt på sitt vis på min resa. Istället för att tänka som jag brukar på allt det jag har att vara tacksam för så har nog snarare tanken varit, vad går det ut på? Hur kan barn och oskyldiga kallblodigt mördas i Syrien? Och hur kan människor bara ett femtital mil ifrån mej leva utan att ha mat för dagen? Och sakna kläder och skor för årstiden. Hur kan en alldeles underbar människa få en otäck inneboende i magen. Hur kan vuxna män utnyttja unga flickor? Hur kan en del komma undan ansvar? Hur kan människor använda skattepengar till egna nöjen utan rim och reson istället för att låta det gå till alla de som inget har?

Ingenting av det är nya frågor. Delar av det är nya händelser men de avlöser egentligen bara andra liknande. Världen har aldrig varit rättvis. Jag har i alla fall alltid sett saker ljust. Känt tacksamhet och glädje. Den uteblev för en stund. Tacksamheten. Den ersattes inte av en otacksamhet. Inte heller av att ta saker för givna. Kanske var det så, om jag tillåter mej att erkänna det, att jag faktiskt för en stund förlorade hoppet om en bättre och rättvisare värld. Att nu sitta här vid mitt röda skrivbord och titta ut genom fönstret rakt ut allt det höstmörka och än en gång känna tacksamhet gör mej glad i hela kroppen. Lågorna som fladdrar påminner mej om livets förgänglighet. De påminner mej också om en man jag tycker väldigt mycket om som lärt mej att tvivlet behövs. Tvivlet tillför. Ur tvivlet kommer ny kraft. Även om det skrämmer skiten ur mej.

Read Full Post »

Nån dag. Inte idag. Kanske inte imorgon. Men en annan dag. Nån dag. Då ska jag skriva. Om det som finns i ett skrin av stål. Utan fluffig sammetsfyllning.

Read Full Post »

Låg i sängen efter att ha yogat nidrat. Avslappnad. Lugn. Fladdret i bröstet fanns inte kvar. Jag funderade på att gå upp men kände inte riktigt för det. Tills plötsligt något kom till mej. Klart du ska. Det är dags att skriva om intuitive Ingvar. Jag vet ännu inte varför men mer talande än så kan det väl inte bli. Jag lyssnar. Följer. Gör. Så här sitter jag och är livrädd för att bokstäverna inte ska komma automatiskt ur mina fingrar. För jag har inte en aning om vad det är som ska skrivas. Eller beskrivas. Om jag tänker på det. Något annat underligt är att jag även skulle lyssna på Tom Jones. Herregud, Tom Jones. Vilket får mej att tänka på min mamma och pappas grannar när de var levande i allra högsta grad. V finns inte längre, hon dog för nåt halvår sedan. U är sjuk, jag vet inte om han kämpar för sitt liv eller om han känner sej så olevande och trött utan V att han bara vill skriva på, kvittera och lämna.

Men vad har allt detta med intuitive Ingvar att göra? Den röst som talar med mina känslor. Men även med mitt förnuft skulle jag tro. För jag tror att han lyssnar till mina erfarenheter. Han lägger sej inte i i onödan. Jag märker knappt när han kommer. Han säger ingenting. Luktar ingenting. Gör inga ljud av sej. Men plötsligt kan han stå där. Han står ofta vid min sida. Bara står där. Tittar på det som jag tittar på. Jag vet inte ens om han nickar. Jag tror att han vill att jag gör själv först. Utan att behöva blanda in honom. Han kommer när jag inte lyssnar på mej själv tror jag. Eller när jag inte förstår.

Jag vet inte alltid vad han vill men nu ignorerar jag honom inte längre. Jag vet att det finns något framför mej som jag behöver förstå när Ingvar kommer. Det händer att jag trots att jag tar honom på allvar och försöker hur mycket som helst ändå inte fattar. Men Ingvar blir aldrig arg. Han försvinner lika ljudlöst som han kom. Han säger inget. Han är stum. Han gestikulerar inte heller. Egentligen gör han ingenting. Så underligt. Men han utstrålar genom cellerna. Ilska, hat, glädje, eufori, lättnad, osäkerhet, ledsenhet. På något sätt förmedlar han när saker inte stämmer. Men inte med sina händer. Inte med sin kropp. Utan med något mer subtilt. Ett signalsystem som bara jag och Ingvar känner till. Något som bara funkar för oss. Och knappt det. För jag har nog inte släppt fram Ingvar på det sätt jag hade kunnat.

Kanske skrämmer han mej med sin försiktighet. Kanske stör han mej med sin osynlighet. Att han inte pratar klartext. Att allting finns där utan ord. En förväntan om att jag ska förstå utan något som helst facit. Det är dessutom inte alltid mina känslor han förmedlar utan omgivningens. Energin som förändras i ett rum. Och här är det farligt när förnuftet kommer in. Det jag lärt mej hittills. Det som är mina sanningar. Mina tolkningar. Mitt sätt att läsa av världen och kategorisera, systematisera, allt i syfte att förenkla. Men ibland måste det bli krångligt innan det blir enkelt som finaste Sara brukar säga. Ibland är det en helt annan karta som gäller. Det är nog därför jag tycker det är så onödigt när vi människor krånglar till det ytterligare genom att inte vara sanna. Men tänker jag nu, vi klarar inte alltid sanningen, det är därför vi gömmer oss bakom annat. Kanske orkar vi inte ens se sanningen eller vara i närheten av den. Smärtan förintar oss om vi släpper fram den till fullo. Så vi väljer det som är mindre plågsamt. Om vi inte summerar. För den mildare varianten kommer att stanna hos oss för alltid. Priset vi betalar för ett osant liv. Och frågan är om alla sanningar, alla smärtor är hanterbara. Och vem vet det? Och vad har detta med intuitive Ingvar att göra?

Är det så att han räddar mej från min smärta ibland? Kanske är han den som kan avgöra vad jag klarar av att ta emot. Vad är hans uppgift egentligen? Och varför ska jag fundera på honom nu? Varför kom han till mej vid sängkanten, satte sej ner, tittade på mej. Han är stilig i sina vita kläder. Sköna kläder. Inget sitter åt. Det är ingen uniform. Det är något annat. Egentligen är han inte vit. Han har egentligen ingen färg. Eller så byter han färg. Jag kan inte se hans ansikte. Det går inte att tolka honom på samma sätt som det andra som finns runt mej. Eftersom han inte säger något är det svårt att argumentera och samtala med honom. Men just nu vill han mej något. Jag fylls av en massa känslor. Kanske vill han manifestera. Tala om att han trots sin färglöshet är den som behärskar hela spektrumet av färger. Kanske är han den mäktigaste av dem alla. Trots sin ödmjukhet. Trots sin lågmäldhet. Eller kanske just därför. Lyssna eller skit i det. Gör vad du vill men lev med konsekvenserna. Hård och mjuk på samma gång. Empati är ett ord som kommer upp. Vad betyder det, just nu, i det här sammanhanget. Kanske för att jag precis funderade på om han har några känslor själv eller bara förmedlar andras. Utan att egentligen bry sej om sammanhanget. Som en substans som bara initierar ett flöde. Men som inte bryr sej om vad som händer i kedjan. Stämmer det verkligen?

Jag försöker tänka på om Ingvar varit nöjd med mej någon gång. De gånger jag lyssnat och förstått. Men då är han redan borta. Det finns inget som helst bekräftelsebehov i Ingvar. Och det jag känner när jag lyssnat är bara glädje, lättnad. Även de gånger det handlar om andra. Jag har berättat det jag sett, det som har kommit till mej men möts av motstånd. Även då känner jag lättnad. Jag tänker att den kroppen är inte redo ännu. Ibland berättar jag det inte ens. För jag vet redan på förhand att det är så. För det jag tänkt säga hör på något sätt ihop med annat. Jag har bara förnimmat på ytan men det hör ihop med det som finns där inne, djupt inne. Det som finns kättat. Fångat. Omgivet av en fabricerad verklighet. Sanningen är för långt borta. Eller för smärtsam. Eller för komplicerad. Och vad händer om vi krackelerar? Utan att kunna ta hand om bitarna. Vad händer om det inte finns något innanför bitarna? Om det som en gång var en kärna förruttnats eftersom det aldrig använts?

Så otäcka bilder det blev. Så litet allting känns. Men är det verkligen så att det inte finns något där? Brukar det inte finnas en liten liten skärva av det äkta där inne. Om vi letar. Tillsammans. Länge. Nog finns det väl något som blänker till. Det är så jag väljer att se det. Jag försöker skaka Ingvar. Gör nästan våld på honom känner jag. Kanske var det inte om honom jag skulle skriva. Kanske ville han väcka en tanke som jag måste göra något med. Som jag fortfarande inte anar. Ser. Eller förstår. Ingvar, för helvete har jag lust att skrika. Men vet att det inte är någon idé. Något fladder kommer dock inte. Det är fortfarande lugnt i bröstet.

Och kanske. Kanske är det så att han talar om att trots att jag inte lyssnade när jag verkligen behövde lyssna så tjänar ingen av oss på att jag plågar mej med den tanken och nästan drunknar av tårar inuti. Men fan vad ont det gör när alla om jag bara susar runt som ilskna bin. Men honung kommer det att bli. Även av detta. Förlåt!

Read Full Post »

Jag minns när jag var liten att jag hade ett knep att se min mormor fast hon började bli suddig i konturerna. Min mormor dog när jag var 8 år gammal. Vi fick inte hälsa på henne på sjukhuset, jag tror att det var för att vi skulle minnas mormor som hon en gång såg ut och inte för den spillra hon blev på sjukhuset. Ingenting som stoppade ett troll. Jag tog min lillasyster i hand och promenerade den långa vägen till sjukhuset, över en stor bro, över Klarälvens vatten, in i källarkulvertar. I handen hade jag ett brev och några höstlöv som vi plockade på vägen istället för blommor.

Det kom fram några sjuksköterskor och frågade vad vi gjorde där, 8 och 6 år gamla. Jag berättade vad min mormor hette och att hon hade ett dåligt hjärta. Och där låg hon som en ljuvlig ängel. Med sitt mörka hår och stillsamma leende. Jag minns inte min mammas reaktion när vi klev in.

Min mormor höll fram sina smala små armar och lät mej sjunka in. Rakt in i en famn av kärlek. Helt villkorslös. Som om det inte fanns någon botten i den. Jag vill gråta när jag tänker på min mamma. Att det kommer en dag då jag måste ta adjö av henne precis som hon fick göra av sin mamma. Ändå har jag hittills fått betydligt fler år. Jag tänker på hur det måste ha varit för henne då. Utan att jag någonsin förstod. Hon var ju min mamma, inget annat. En mamma bara. Som fanns där och älskade. Lyssnade. Höll om pannan när jag kräktes. Smekte kinden när jag hade feber. Var arg när jag gick för långt i mitt navelsträngsklippande.

Men det jag egentligen skulle komma till, det jag började på, var mitt knep för att se min mormor. Om jag blundade och gnuggade mina ögon med händerna ganska hårt så började det ganska snabbt bildas mönster på insidan. Som ett sånt där rör man hade när man var liten, kristaller som bildade mönster. Plötsligt tunnades mönstren ut och min mormor trädde fram. Klar som aldrig förr. Jag blundade, log och kunde känna doften av nougat.

Read Full Post »

Sitter och tittar på den vita ytan. Funderar på vilken musik som passar detta inlägg. Ska det vara något som passar den sinnesstämning jag är i när jag börjar eller vill jag locka fram någon annan under tiden jag skriver. Det självklara kan tyckas att ja, gör dej stark och positiv i tanken men det finns ändå en liten röst som säger, stanna i den du har, det gör dej mer redo.

Men är det redo jag ska vara? Kan vi någonsin bli redo? Är det inte så att saker bara är det de är och vi får lära oss att förhålla oss i de allra flesta fall? Och kanske är det snarare så att min förmåga att tänka positivt mer handlar om att se. Att det även ur det svarta och svåra kommer saker att vara glad och tacksam för. I grunden finns en tillit även om min egen rädsla för döden gör sej gällande. Kanske inte just för döden. Kanske mer att alla möjligheter är slut. Att inte hinna med. Och ska jag vara helt ärlig finns det stunder då jag bara vill vråla. Dö inte. Du får inte dö. Du får inte lämna oss. Du måste stanna. Det får inte handla om det värsta.

Men visst får det det. Det händer människor hela tiden. Om och om igen för en del. Och visst är det så att människor lämnar oss. Dör. Försvinner. Om än inte i våra hjärtan. Och visst är det så att vi reser oss. Samlar ihop oss. Gör det som krävs. Går vidare med de bitar som är kvar. Sätter ihop dem på nya sätt. Och än finns inget annat än att han just i den lilla fläck inte är frisk. Och jag önskar att jag hade en gud. En gud som jag kan rikta min bön till. Samtidigt som jag vet att inte räcker. Även de som har en gud förlorar. Så istället ber jag till det som är jag. Var ditt allra starkaste jag. Och ta vara på det som är.

Read Full Post »

Det var en makaber och märklig kväll jag somnade från och om möjligt en än värre morgon jag vaknade till. Jag läste mycket på twitter igår, reagerade på rätt mycket, äcklades en del, tog avstånd vissa gånger och kände gemenskap andra men framförallt kände jag en ovilja att delta. En ovilja som jag bara kände men inte riktigt förstod. Nu efter skrivandet av mina morgonsidor förstår jag mer. Twitterflödet har förstås tagit en helt annan vändning men jag vill fortfarande inte delta. Jag vill helt enkelt inte tycka till. Jag konstaterar att vi inte lever som vi lär, vi gör inte som vi säger. Men det är vad jag ska göra nu och gjorde redan igår märker jag.

Jag ska ta en paus fylld av värme och kärlek. Och efter pausen ska jag ta vid med ny kraft. Och låta orden en man uttalade redan igår på norsk tv följa med mej.

De ska inte ha dött förgäves.

Read Full Post »

Krigarpojken

Behöver skriva så tangenterna ryker. Få ur mej alla känslor som samlas, stångas, bråkar och vill ut. Jag vill skrika rätt ut. Rakt ut mot himlen. Ett avgrundsvrål som förintar all maktlöshet, all sorg, all vrede, all hopplöshet, orättvisor. Jag vill skrika tills jag ligger som en blöt pöl på marken. Då vill jag resa mej. Komma ihåg alla vackra saker. All styrka människor besitter. Njuta av det ljusa. Det vackra. De helt fantastiska människor som finns där ute. Jag vill plocka fram alla minnen. Allt det som gör att sorgen är värd smärtan. Alla de dagar vi fick och inte för något hade velat vara utan. Trots att jag inte förstår hur människor överlever.

Jag vet inte vad det fanns i alla tårar jag gråtit. Att de var så många förvånar mej inte alls, men styrkan i dem överrumplade mej. Och innehållet. Vågen av smärta som svepte över mej var kanske inte helt oväntad. Men den var större än vad jag anade innan. Med jämna mellanrum var jag tvungen att titta ut genom kyrkfönstret för att hämta andan. Den lilla vita kistan. Med alla vackra blommor. Och all vacker musik. Det är små fragment som förevigt tagit plats i min minnesbank. Att se föräldrar lämna en kista med ett foto och ett kramdjur i sin famn. En gammal sönderkramad hund och en bild med krigarpojken som till sist fick ge upp.

Jag gråter för allt han tvingades gå igenom. Alla sprutor som stacks. Alla operationer som gjordes. Alla saker han aldrig fick göra. Allt han tvingades utstå. Jag försöker flytta fram alla goda minnen om ostbollar, töntiga smörgåsar och Simpsonsamlingar. Över alla creme brulees. Alla skratt och den kärlek han förmedlade. Men det finns för mycket emellan ännu. Alla konserter han aldrig fick gå på. Allt han aldrig fick uppleva. För att tiden han fick var skamligt orättvist kort. Han var inte färdig vill jag skrika. Lämna tillbaks honom. Och jag vet inte ens vem jag ropar till.

Jag blir arg på andra saker. Som egentligen inte hör hit men som handlar om att inte ta tillvara. Jag blir arg på barnens pappa. För att han inte delar deras liv. Deras vardag. För att han inte vet att hans dotter just upplevt sin första förlust. Jag förstår nu varför jag skulle skriva. För att få bort allt det där som fräter. Det som likt syra ryker och förstör allt som kommer i dess väg. För att ta in allt det där andra som jag vill ha.

När jag ser min dotter luta sej mot J, se hennes hand leta sej efter hans. Se honom smeka bort tåren som rinner. Och då fylls jag av den rena sorgen igen. Den som handlar om förlust. Som får mej att gråta fler tårar än vad jag faktiskt räknat med. Den som värker ända in i själen. Den som får mej att komma ihåg att vi alla gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har.

Jag värms av mammans ord. Jag värms av hennes glädje över att vi är där och delar. Jag värms över hennes styrka. Avundas den. Känner mej liten och rädd i jämförelse. Ibland tvingas vi växa, hur mycket vi än sprattlar emot. Och jag känner att hennes styrka smittar. Jag känner hur gråten klingar av. Hur ett leende är på väg att växa fram. Jag känner hur jag fylls av kärlek och än en gång är jag tacksam för den lindring detta smattrande av ord ger. Men än har inte vågen klingat av. Än finns det kraft. Men jag har lärt mej att bara följa med.

Jag ser den inte alltid komma men när den kommer gäller det att jag inte spjärnar emot. Jag följer med. Rullar runt i dess exploderande kraft. Väntar en stund. Vet att det så småningom kommer ett ljus mitt i allt mörker. Det är dit jag ska. Så till sist kan jag resa mej upp igen. Tills nästa våg kommer och sköljer över mej. Med aningen förminskad kraft. Och jag vet att jag till sist kommer att sitta vid strandkanten och titta ut över det stilla havet där alla människor jag älskat och förlorat finns. Jag kommer att sitta där en stund. I tystnad. Och tacksamhet. Alldeles ensam. Tills jag reser mej och återvänder till de mina. De som fortfarande finns kvar. Och jag bestämmer mej för att göra det som inte Krigarpojken fick.

Jag bestämmer mej för att leva. Leva hur mycket som helst. Leva även för honom.

Read Full Post »

Som jag önskar

En liten pojke. Som kämpat från början till slut. En liten pojke. Som inget gratis fick. En charmig gammal man i en ung kropp. Blå ögon med glitter i. Sällan med, ofta utanför men ändå älskad. Han sa ofta det oväntade. Saker som till en början lät lite underliga men visade sej vara briljanta iakttagelser. Jag har förstått att han var mer än önskad, älskad och längtad efter. Han hade bråttom ut. En lunga halv och skadad. Också något med hans hjärta. Han orkade inte springa som andra. Andades tyngre. Såg heller inte riktigt ut som andra. Tänkte mer än många. Fick utstå hårda smällar och hårda ord. Jagad. Retad. Trivdes inte alla dagar i skolan. Värst när en av hans vänner för att få vara med de andra killarna valde att ge sej på honom. Jag minns hans mammas ilska. På pojken. På pojkens föräldrar. På skolan.

Så kom den. Den där otäcka som inte hörde till honom. Den där som åt sej in i hans arm. Som de med cellgifter skulle döda för att sedan skära bort. Minns att mamman var arg på andra barn. Att de slapp. Att de fick vara friska. Att hon skämdes för sina känslor men ändå lät dem vara där. Tills hon en dag var på sitt jobb. Och hennes elever sprang fram och omfamnade henne och hon bara smälte. Alla svarta känslor försvann i kärleken. Sen blev allting bättre. Han kom tillbaka. Ingen var längre dum. Han höll sej lite på sin vakt. Bar förmodligen på ilska för gamla svek men valde ändå att gå vidare. Det fanns glädje. Och hopp. Sen försvann han igen. Vi hörde inget på ett tag. Jag försvann in i mitt. Var dålig på att höra av mej. I helgen pratade vi, min dotter och jag, att vi skulle ringa. Åka dit och hälsa på. Höra hur det var. Fråga om vi kunde hjälpa till med vardagsbestyr eller annat. Kanske bara köra någon gång då och då så de slapp bussen.

Idag kom dottern hem med gråt i hela kroppen. Den lille pojken finns inte mer. Det gick inte att skära bort. Ingenting gick att skära bort för det fanns i hans skelett. Och jag känner hur jag vill vara stark för min dotters skull. Låta henne gråta. Men så fort jag tänker på hans mamma går jag nästan sönder. Allt prat om jordens undergång. I lördags fick hon sin. Det som inte får hända men händer överallt hela tiden. Det där som inte är mätbart. Det där som bara är ett före och ett efter och aldrig mer sej likt.

Det tog emot att ringa, tyckte att jag trängde mej på, kunde inte hålla min röst i schack, skämdes för min gråt, vad har jag att gråta över. Men jag ringde. Jag grät. Talade om att orden inte finns men att jag finns. Jag är omtumlad och full av gråt. Det kommer och går. Äter lite middag och glömmer för en stund. Ser ut genom fönstret där J och L spelar King. Ser hur solen skiner på dem där de står. Ser dem småbråka lite om regler. Försöker skruva bollen så den blir svår att fånga. Och tårana bara rinner, jag fylls av tacksamhet samtidigt som tanken på att det lika gärna kunde varit jag värker så jag får svårt att andas. Hur ska hon fixa detta ofixbara? Hur ska hon orka resa sej? Hur?

Lilla lilla pojke som jag önskar att du fick vara kvar. Lilla lilla mamma som jag önskar att du sluppit denna smärta.

Read Full Post »

Idag var ingen bra dag, jag begraver den nånstans och glömmer gravnumret. Får lust att ställa mej naken i spöregnet. Känna regndropparna smattra mot min hud. Gömma tårarna i regnet. För ingenting finns att gråta för, egentligen. Saknaden i bröstet, den där som värker. Tomheten som inget är men ändå är allt. Svart och ihåligt. Den finns där av en bra anledning. Att jag älskar.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »