Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Minnen’ Category

Igår kollade vi på gamla inspelade videofilmer, på dotterns begäran. Det jag inte hade tänkt på var att jag, utöver att få sitta och fyllas till bredden av kärlek över mina ungar, skulle få se de som inte längre finns med. Ja och faktiskt även de som finns med även nu.

Dotterns pojkvän var med så när det dök upp nya människor på rutan ville vi förstås förklara vilka de var och just en sekvens fick mej att tänka på hur underliga livsöden egentligen är. De där alldeles vanliga som finns runt om oss hela tiden och som är ödmjuka i sin natur och ändå helt horribla när man sätter ord på dem. För plötsligt fick jag berätta att där är morfar, som dog levande mitt i frukostgörandet. Och där är L som fick cancer och dog på grund av sin behandling. En cancer som inte alls ska drabba kvinnor i 50-årsåldern utan äldre män bortemot 75-80. Och där är S som inte ville leva längre utan brände sej i sin bil.

Alla tre på samma bild.
Alla tre borta.

Och sen var det T, som i allra högsta grad finns med i mitt liv, tack för det, vem jag nu ska tacka, T kanske. Och hennes fd man som jag inte sett på många år. Hennes barn, små nakenfisar som sprang omkring och som förmodligen skulle döda mej om de visste att jag visade upp dem för världen.

Jag njöt av att lyssna på pappa, spelade in en liten snutt till min syster som dottern skickade iväg. Min syster kan inte höra hans röst och hans skratt inne i huvudet. Jag har ytterligare en film som ligger och väntar. Den ska jag kolla på ikväll. Den med H, det blir nog bara korta skymtar av henne, hon gillade inte att bli filmad och fotad. Men hennes röst kommer att höras. Den som jag börjat höra igen om än bara korta stunder. Jag ska spä på med lite hörselminnen. Vore dock bra om jag blev av med mitt lock för örat. Fan så irriterande.

Vet att det är otroligt bortskämt, att det är helt stört att ens nämna det men oj vad trött jag är på locket i örat.

Read Full Post »

Mystephants

En annan gammal favorit som får det att glimma till är Barregrens bumsofanter, eller Mystephants som han valt att kalla sidan. Nu har han samlat dem, på ett enda ställe. Tänk att alla de där fina finns där runt om oss hela tiden. Snart dags för Bumsofantjakt. Jag minns inte riktigt vart jag publicerade mina men jag ska leta rätt på dem och förgylla mitt twitterflöde med dem :)

Read Full Post »

Vi är på väg mot J’s mammas födelsedagskalas. J hade letat rätt på en gammal cd som han brände när ungarna var små och vi skulle resa till Falsterbo för första gången tillsammans. Jag tror att han var rätt nöjd med låtsammansättnngen. Kanske ska jag lägga till att hans två barn inte kom in i hans liv som bebisar utan som 5 och 7 åringar. De hade en helt annan åsikt om låtarna och denna skiva ledde till många härliga bilgräl. Vi bråkade i alla fall aldrig om något annat.

Den här gången sjöng vi dock med allihop i låten ”Det är en evighetsmaskin”.

Sen drog ungarna på sej sina egna hörlurar, den ena tror jag till och med somnat med dem på. Själv blev jag sittandes tyst i baksätet. Jag vågade knappt röra mej. Anade bubblorna nere i vaderna någonstans först. Bara små små. Jag kollade runt på min fina familj. Jag kommer ihåg att förra året när vi skulle fira J’s mamma ringde de på morgonen och talade om att hennes syster dött. Och aldrig är väl livet så skarpt i färg och kontur som när döden slingrar sej runt det.

Och plötsligt växte bubblorna både i storlek och mängd. Och plötsligt kom det med full kraft. Lyckoruset. Som för övrigt kan slå omkull en med samma kraft som sorg. Jag älskar att leva.

Det kändes bra att för första gången le när jag tittar mot himlen. Och att se J digga med hela kroppen till Papas got a brand new bag är inte heller fel.

Även om jag inte gillar låten.

Read Full Post »

Sand av den vackraste sort.

20130713-205224.jpg

Read Full Post »

Den kryper närmre den där fredagen jag inte vill till. Inser att jag inte velat säga hejdå. Men nu vet jag precis vad jag ska göra för att få till ett avslut som känns så bra som det kan kännas. Frågade T imorse om det var ok och hon hänger på. J gör detsamma. Och jag är så glad för det. När allting det svarta är över. Efter att det svarta mött det ljusa på minnesstunden. Då ska jag kasta mej ut i vågorna. Oavsett väder och temperatur. Jag ska kasta mej rakt in i sorgen och när jag sedan kliver upp ska jag lämna det riktigt svarta där, bland vågorna. Kanske ta med mej lite sand hem. Som jag kan låta rinna genom mina händer. Eller ställa värmeljus i som jag kan tända när jag behöver vara riktigt nära.

För där har vi varit många gånger. Där trivdes vi. Oavsett hur livet såg ut i övrigt så trivdes vi där. Vi gömde oss i små hålor om det blåste. Kastade oss ut i vågorna när det blev för varmt. Solsvedda åkte vi hemåt, lyssnade på Texas och ingenting, absolut ingenting fattades oss. Men nu fattas mej. Och ingenting, absolut ingenting kan ändra på det.

Helvete vad jag saknar!

Read Full Post »

Den kom över mej. Vågen. Kunde inte somna om. Behöver sitta med mej själv och höra fingrarna smattra. Det tröstar. Jag går vilse ibland. Börjar leta gamla sms, vill ringa telefonsvarare för att få höra hennes röst, tittar på bilderna på facebook, läser bloggens alla inlägg trots att jag läst dem hundra gånger innan. Och att jag aldrig mer får krama henne. Aldrig mer får höra hennes röst. Tidigare har jag hela tiden haft näst sista helgen på näthinnan. Den när vi promenerade längs havet, pratade om livet och döden, fikade flera timmar på ett urmysigt café, mindmappade vid köksbordet. Då sa hon vid några tillfällen:

– Det är nu vi skulle vara tysta och bara ta in vad vi sagt va? Reflektera. Smälta. Men helgen är så kort så det hinner vi inte, för jag vill prata om det här också.
Och sen pratade vi om något helt annat en stund. Hon skrev så på sin blogg, efter att jag åkt, att hon skulle smälta allt som sagts. Och efter det finns inga fler inlägg. Och jag kan inte smälta det.

Nu, den här kvällen, då kommer istället sista helgen tillbaka. Hade helt glömt vårt avsked. Vet inte varför, troligtvis för att jag inte tänkte på det som ett avsked, i alla fall inte vårt sista. De skulle ge henne en spruta att sova på. Hon behövde sömn. Hon gick med på det men ville att de skulle ge henne den så hon hann somna innan jag gick. Jag satt där vid hennes sida. Vilade mitt huvud mot hennes axel, lyssnade på hennes hjärtslag, kände hennes andning mot mitt hår. Vågade knappt röra mej. Ville att hon skulle få somna och få lite vila. Små saker irriterar mej nu. Som att jag tog fel på tågtid, att jag sprang som en idiot för att tiden jag hade i skallen var tiden då tåget lämnade Malmö, inte Lund där jag befann mej. Jag hade kunnat stanna lite till. Jag hade kunnat stanna hela dagen. Hela veckan. Om jag hade vetat. Men jag visste inte.

Och jag blir virrig, vad sa vi, vad blev sagt, vad glömde vi att säga, fanns det mer att säga? Det här kanske snarare är ett inlägg för min skog. Har skrivit där nu på sistone. Vet inte varför jag skriver här istället. Jag hoppas att hon inte blir arg. Eller att någon i hennes närhet blir arga. Men nu känner jag lugnet komma tillbaka. Tårarna har sinat för denna gång. Tankarna skenar inte iväg på samma väg. Och jag tänker på det där ordet igen, som jag inte tyckte om häromdagen, men som jag på något konstigt vis börjat gilla. Obönhörligen.

Livet går obönhörligen vidare.

Det är ändå något kraftfullt och tröstande i det där bulldozerordet. Och jag tänker på dotter som befinner sej på livsläger. Jag tror att hon har det toppen. Varje dag är det nya teman som de pratar om. Längtar tills på söndag när jag får träffa henne och höra hennes bubbel. Sen får jag vänta några dagar igen tills hon kommer hem. Det är alldeles tyst i huset. Svart. Men det går obönhörligen vidare.

Read Full Post »

Jag bestämde mej imorse, för att sorgen får ta plats även utanför mej. Jag behöver hantera den på mitt sätt, annars släpper den inte taget om mej. Jag behöver prata om den. Men framförallt behöver jag prata om henne. Annars blir det bara en känsla av plopp. Borta var hon. Jag vill att hon ska vara med. På lite olika sätt. På de sätt som hon är med mej. Hela tiden. Ibland i mina tårar, ibland i mina tankar, ibland i mitt hjärta, ibland i mitt skratt, ibland i mina drömmar.

Denna torsdagsmorgon är hon med på ett ljust sätt. Som att hon sitter bredvid och håller sin hand stilla mot min nacke. Jag tycker om att svepa in mej i henne.

Frossa i allt vi gjort, allt vi sagt, allt vi delat.

Read Full Post »

Läste ett inlägg hos H och blev påmind om tårarna som kommer ibland när jag mediyogar. Och första gången jag träffade på dem men inte visste varifrån de kom och varför. Hur jag då inte fick ihop det. För jag var inte ledsen. Känslan var en helt annan. Förundran. Stillhet. Fullständig närvaro.

Och jag tror att de hör ihop med själen. Att de kommer de gånger jag hittar ända in. När andra saker inte ligger emellan och stör. Undrar om jag inte skrev något inlägg om det. Den gången jag skulle vara arg men inte lyckades. När jag konstaterade att jag varit arg från födseln. Att det inte alls är någon instängd känsla utan snarare mitt signum. Och hur jag då stod där, bland kuddar som ven och bara lät tårarna långsamt rinna längs kinden. Samtidigt som jag log.

Det och tystnad tänker jag på. Och min hjärna. Hur den ser ut inuti. Hur det blivit kortslutning på sistone. Inga gnistrande synapser. Men inte heller några djupa diken. Bara ett gytter av ljus. Och behovet av tystnad och att landa i tankarna växer sej allt större. Expansion. Dags att stänga igen. Samla ihop intrycken. Bitarna. Och vänta en stund innan det är dags igen att låta utforskandet gå vidare.

Read Full Post »

Jag tänker på den jag en gång var. Den här gången märker jag att mitt ansikte förblir framåtriktat, inte heller hoppar rynkan fram mellan mina ögonbryn. Jag vill inte putsa bort minnen som skitiga vårfönster. De stör mej inte. De gör mej inte stolt. Men jag förblir opåverkad av dem.

Jag undrar hur länge det kommer att dröja tills jag kan säga samma sak om en helt annan sak. Men vissa saker gör sej bättre outskrivna. Här. De hör hemma i trollskogens vackra glänta. Där får det outskrivna och obearbetade finnas som handlar om andra.

Read Full Post »

Minns klassrummet i den lilla skolan. Hur jag försökte titta ut genom de stora fönstren men bara kunde se himlen. Inte det som var. Inte alla de verkliga detaljer nere på jorden utan himlen, molnen och allt som fanns där uppe. Vi skulle skriva en uppsats. Det var vad hon sa, krokodiltanten vid katedern. Hon log sitt sneda leende som fick henne att mer än någonsin likna en katt. De gula tänderna grinade illa och mjällen ramlade. Hennes ögon som kunde borra sej fast i dej, trots att de egentligen inte alls var skarpa utan badade i grumlig vätska. Ni ska skriva om era hem. Ni ska beskriva hur det ser ut hemma hos er.

Och nu, där jag sitter, i det som är mitt hem nu så tänker jag, vilken utlämnande uppgift. Hur många har hon tvingat ljuga genom åren? Vad var syftet? Hitta de som inte dög viskar en tunn liten röst och minns hur hon faktiskt tvingade en elev att sluta. För att han inte dög. Då visste jag inte det. Det var först när jag träffade honom 25 år senare som jag fick veta varför han försvann från vår klass. Varför skulle vi beskriva våra hem? Varför kunde vi inte få välja vad det var vi ingående i detalj skulle beskriva? Vi bodde i ett gammalt hus byggt i början på förra sekelskiftet. På en lugn vacker gata. En av fem villagator. Mitt rum hade brun vävtapet och heltäckningsmattan hade samma färger men helt andra mönster. Jag hade ett skrivbord som vette ut mot trädgården på baksidan. Jag kunde se motorvägen därifrån. Den väg som ledde mot äventyr bortanför den lilla staden. Det var inget fel på mitt rum, på mitt hem, på vårt hus. Men jag kanske ville tänka större. Kanske ville jag drömma bort för en stund. Fantisera om andra hem. Jag vet inte. Men jag vet att tid och rum försvann. Kanske var det himlen utanför fönstren som lockade mej. Att jag glömde bort det verkliga för en stund. Det jag vet är att jag inte där och då tänkte att jag ljuger. Eller att jag inte visste vad som var mitt hem.

Allt jag gjorde var att skriva. Min gula blyertspenna glödde. Jag skrev. Sida upp och sida ned. Jag beskrev i detalj det jag såg. Jag vandrade runt i mitt slott med sju badrum, det ena vackrare än det andra, badkar stora som swimmingpoolar. Sovrum med gigantiska sängar att hoppa i. Tapeter i guld. Salar som gjorda för att dansa så kjolen förvandlades till magisk kjol. Kök med bänkar överallt. Bänkar där du kunde dingla med benen samtidigt som du åt himmelsk kaka. Ett hem som gjort för kurragömma. Hemliga gångar och skrymslen överallt. Och kuddar att kasta dej handlöst baklänges i där du sen kan plocka upp boken för dagen och försvinna dej rakt in i nästa äventyr.

När jag sedan lämnade över mina sidor tänkte jag inte på att jag gjort något fel. Jag tog bara med mej min skolväska och lämnade klassrummet. Utanför klassrummet hängde våra ytterkläder. På med dem och ut i livet. Jag gick genom parken som hade alla Sveriges träd planterade i sej. Nej, ryktet sa att åskan tagit någon sort. Där fanns också huset med den mystiske trädgårdsmästaren jag aldrig sett. Ut genom den lilla grinden och över stora gatan. Sen var det en liten slingrig cykelväg förbi fotbollsplanen innan jag bakom radhuslängan träffade på den första villagatan. Sedan en tur på tvärgatan som förband min villagata med den första. Som egentligen var den sista eftersom området byggdes från andra hållet. Uppför yttertrappan, in genom ytterdörren, uppför andra innertrappan och in i mitt hem. Som förstås inte alls var något slott med sju badrum. Men ett bra hem. Ett bra rum. Där havet av kuddar egentligen bestod av en furusäng. Men där kunde jag ligga i timmar och fantisera eller läsa. Mitt hem fungerade alldeles utmärkt som hem.

Sen kom det. Samtalet från fröken. Minns inte hur många dagar efter. Jag hörde min mammas röst förändras. Från glad till avvaktande till bestämd. När hon lagt på ropade hon. Bad mej komma ut till köket. Satte mej ner vid det runda vita köksbordet på stolar med rottingsits och metallben. Visst fanns det bänkar men inga jag direkt kunde sitta och dingla med benen på och någon himmelsk kaka fanns inte i närheten.

– Det var fröken som ringde. Hon funderade på om du mådde bra. Hon tyckte inte om att du ljög.
– Men jag har inte ljugit. Jag lovar mamma.
Tankarna letade efter lögner, kunde det vara så, hade jag ljugit men glömt bort det?
– Ni skulle skriva en uppsats. Om era hem. Du skrev att du bodde i ett slott och det såg visst inte riktigt ut som det gör här.
Jag hängde med mitt huvud. Min mamma tog mjukt tag i min haka och lyfte mitt huvud så att våra ögon möttes.
– Men det vet ju du, eller hur?
– Ja, jag vet inte varför jag skrev om slott, det bara kom.
– Det är bra med fantasi, låt det som kommer komma, men kanske kan du göra både och? Kanske kan du skriva det som fröken vill att du ska skriva och sen skriva det andra?
Jag nickade utan att egentligen förstå. Jo jag förstod vad mamma sa och jag gjorde som hon sa men jag förstod nog inte riktigt vad jag hade gjort för fel.

Nu när jag sitter här vid mitt röda skrivbord och tittar ut över vinterklädd trädgård inser jag att jag fortfarande inte förstår. Varför ringde hon? Var hon orolig för min psykiska hälsa? Att jag inte kunde skilja mellan dröm och verklighet. Vad ville hon med samtalet? Döda min fantasi? Jag är glad att hon inte lyckades. Jag har skrivit om henne tidigare. Precis när jag var klar som volontär Berättarministeriet. Jag hade älskat ett sånt ställe när jag var liten. Att få kliva in i en stormarknad för utomjordingar, hitta rätt lösenord och sedan få försvinna in i en skrivarverkstad. Med bokhyllor. Papper. Pennor. Där min röst blir hörd. Lyssnad på. Det kan göra hela skillnaden. Men nu gick det bra ändå för denna lilla flicka, även om hon mellan varven kan längta efter sin stora fantasiförmåga.

Read Full Post »

Older Posts »