En förflugen tanke

Använde uttrycket idag. Spontant. Och efteråt googlade jag på vad det egentligen stod för. Ordet som kom upp som synonym var hugskott. Och när jag kikar vidare på hugskott kommer ord som nyck, infall, ingivelse, fantasi.

Och jag känner en längtan efter fler förflugna tankar. Kanske för att jag tror att de kan innehålla den största visdomen just nu där jag är. Att ge luft till de förflugna tankarna. Låta dem lämna min bröstkorg utan att tänka efter. Och att skrivandet här kanske plötsligt har fått ett nytt syfte.

Tidigare har jag använt bloggen som ett sätt att bearbeta och känna efter, sätta ord på saker som jag tänker och känner och betraktar.

Jag har flera gånger återvänt in hit, men lämnat tomt. Tomt på ytan men inte inuti. Finns kanske ett nytt syfte med skrivandet. Eller så är det bara en förflugen tanke.

Annons

Read Full Post »

Jag drömmer om den där stunden då fingrarna bara rör sig. Oavsett vad som kommer ut så kommer det ut. Utan en enda tanke. Känslan av att spy ur sig popcorn. En enda lång gråvit korv som ramlar ut. Och det är rörelsen som räknas. Och känslan efteråt. Lättnaden. Friheten. Nöjdheten.

Och smeten som hamnade framför mig, den är underordnad.

Jag kan andas igen!

Read Full Post »

Möjligheten att få tänka högt

Vaknar till en likadan dag. Sol, blå himmel, lust att göra. Som förvisso lätt kan dribblas bort om jag inte passar mig.  Funderade ett tag på om jag skulle läsa en bok om våra skuggsidor men sen la jag bort den. Satt länge och tänkte på vad det är hos mig själv som jag inte gillar. Och vad det är hos andra som jag inte gillar. Och kom fram till att det nu mer handlar mer om energitillgång än något annat. För nu vet jag faktiskt hela vägen in att offerkoftan inte klär mig, att det finns sidor hos mig själv som är allt annat än vackra men jag har inget problem att krama om mig själv och tycka att jag är ok i alla fall.

Det finns ofantligt mycket mer förlåtande. Ofantligt mycket mindre dömande och en betydande mängd mindre med jämförande. Det som fortfarande lever aktivt är knapphetstänket. Även om jag aldrig tillåter tanken att övergå till annat än andra tankar.

Så det jag egentligen vill ha koll på är energin. Att inte göra slut på den helt eller till och med börja köpslå med kroppen om att få låna lite på torsdag som ska återhämtas på lördag. Jag tar en annan väg. Den som täpper till hål efter hand och som hittar kraftkällor längs vägen. Floskelvarning på skiten. Men jag vet ju vad jag menar. Så jag säger hej dagen, välkommen, jag är glad att du kom.

Read Full Post »

Nåja, kanske får jag backa lite på förra inlägget. Det var väl en varm vind som flög in över oss och som nu flugit förbi. Hade nog tänkt mig en varm helg med några extra dagar lediga. Lediga och lediga förresten, men jobb hemifrån åtminstone. Varvat med stunder på verandan. Och två fyrfotade vänner bredvid. Polacken är här på besök.

Sitter och funderar på nytt firmanamn. Det förra har snart gjort sitt. Det känns så i alla fall. Jag svänger om sakta men säkert till nya farleder. Inte riktigt säker på vad de innehåller men de hör i alla fall inte ihop med namnet. Det behövdes då, 2014, men inte 2019. Det är något annat.

Men det är nåt sorgligt över mig. Något tungt och deppigt. Något som bor i bröstet och har bott där ett tag. Som jag inte förstår. Och som jag kanske faktiskt blir lite arg på när jag tänker efter. För att det känns bortskämt. Onödigt. Och lite smaklöst offrigt bitvis. Varje dag tänker jag att det ska bli annorlunda idag. Men det finns där, varje dag, mer eller mindre påtagligt. Och kallar på uppmärksamhet. Som jag ju tycker att jag ger. Men kanske inte utrymme. Bara tanketid. Att ge oändligt med tanketid och noll utrymme att blomma ut och utvecklas är ju värdelöst när jag tänker efter.

Det där får jag fnula mer på. Hur kan jag öppna upp utrymme och samtidigt begränsa nedlagd tanketid?

Read Full Post »

Lite.

Vissa dagar undrar jag vad jag väntar på. Lördag. Och jag hoppar från än det ena till än det andra. Läser lite. Googlar lite. Promenerar lite. Målar lite. Pratar lite. Kramas lite. Lagar lite mat. Äter lite. Vilar lite. Läser lite. Kollar på fb och linkedin och blir lite förbannad. Men bara lite.

Tar aldrig tag i något till 100 %. För att jag väntar. Utan att veta på vad. Det är en rastlöshet som gör mig både frustrerad, ledsen och lite ilsken. Klappar snällt över axeln. Vill vara schysst. Mot mig kropp. Mot mig själv. Väldigt ofta kommer lusten att skriva sådana dagar. Som om knattrandet skulle frigöra. Mig, min kropp, min själ. Inte vet jag. För jag hinner bara hit så kommer den där känslan över mig igen. Men ur mig kommer bara lite. Och det känns återigen hopplöst. Och då ropar något i mig; inte är det hopplöst, vad säger du nu? Det är ju bara lite som inte är på plats. Det är inte synd om dig. Du har inget att klaga på. Verkligen ingenting. Bara lite.

Och det stämmer. Men det är orden som blir till klagan. Känslan är inte av klagande sort. Den är rastlös. Uttråkad. Stressande. Men inte klagande. Det är som ett lågfrekvent ta dig i kragen människa.

Och lusten att skriva ordet om och om igen kommer. Lite. Lite. Lite.

Lite. Lite.

Lite.

Lite.

Lite.

Ganska fult ord. Är det inte. Eller bara lite fult. Och känslan släpper lite för att jag skrattar. Åt ordet. Orden. Mig. Bloggen. Livet. Världen. Människorna. Jorden. Himlen. Och där tappade jag tråden igen enkom för att slippa känslan som kom tillbaks. Var kommer den ifrån? Vad vill den? Varför finns den? Vad vill den säga?

Något litet. Som inte hörs? Något jag inte märker av för att jag inte pallar härda ut i känslan. Att bara sitta stilla. I den.

Skulle jag höra då?

 

Read Full Post »

Otroligt vackert vinterväder ute. Gnistrande vackra kritvita snödrivor. Solsken. Krisp under fötterna. Ljus och tankar om våren. Gör mig lycklig.

Yoga för 12:e dagen i januari. Inte i rad. När jobbdagarna började slarvade jag igen. Upptäckte mönstret, att jag gör för att få energi och när energi finns uteblir incitamentet att göra och jag avvaktar tills energin är slut igen. Men inte denna gång. Jag återvände till de goda vanorna efter första jobbveckan och har sedan hållit i. Bara en mops som busar med mormor. Hon gör en massa underligt men kul på den lila gummimattan.

Märker att mornarna är kraftfullare än kvällarna. Då bär jag upp alla möjligheter, känner hur allt finns inom räckhåll, det är bara att välja och göra. Jag väljer rätt saker, jag äter rätt saker, jag känner glädjen. Sen händer något, troligtvis har det med energinivån att göra. Jag ska lyssna mer. Stå still. Ta emot. Riktigt idissla den verkliga känslan och upptäcka den som troligtvis finns bakom. Spännande.

 

 

Read Full Post »

Lusten att skriva

Den flyger på mig ibland. Som en intensiv längtan att uttrycka allt det som jag precis då tänker, känner och upplever. Eller kanske till och med bortom det. Ibland som en klåda och frustration. Men många gånger som ett bubblande sug. En skrattande mage som vill dela med sig. En beslutsam insikt som vill leta sig ut. En livslust som är på väg att spränga den fysiska kroppen. Jag hade önskat att jag hade haft en berättelse som ville ut. En sammanhängande, uppslukande sort som skulle kidnappa mina fingrar.

Men så är det inte dessvärre.

Read Full Post »

Bara för att

Jag vill hålla i. Tänkte först skriva att jag inte har något att skriva om men det är fel, det är nog snarare så att jag har för mycket jag vill skriva om och inte riktigt kan samla tankarna på en plats.

Som en grej jag funderade på igår. Om jag blir lägre moraliskt stående om jag äter kött. Först tänkte jag det. Att jag äter ett dödat djur. Men sen kommer tankar som, är det värre att skjuta ett djur än att dra upp en beta från sina rötter? Vilket sen leder över tanken till hur det ser ut när linser växer. Som i sin tur leder tanken till vad lite jag vet.

Och sedan studsar tanken tillbaka till Mosley som jag kollade på igår. Min förälskelse till kroppen fick ny påfyllnad och jag vill skriva ett hyllningsinlägg till alla röda blodkroppar, och vita och alla blodplättar som varje dag, varje timma, varje sekund bara är där och gör sitt jobb mästerligt. Så vackert. Så snillrikt. Så magiskt.

Och sen kommer tankar om organismer och organisationer. Om kärlek. Om hopp. Om lekfullhet. Att jag vill skapa rätt sorts rörelser är också en tankegren. En rörelse som är hel och sund. Som i sig lever ett eget liv. Att jag vill vara en som öppnar istället för att stänga och om det kan vara så att jag faktiskt ska ägna mig åt att ljudlöst skapa öppenhet runt andra som är stängda. Kan det vara något som skapar Mer Verkstad?!

Och då går tanken till att hitta verktyg för egen rensning. Det räcker liksom inte med att bara skita ut skit. Det sitter i det som inte finns. Och den där tanken om att sätta mig och rita för att försöka samla tankarna känns ganska nära nu :)

Men jag gjorde det! Jag skrev. Jag höll i.

Bra där Ann!

Read Full Post »

Sen var det en annan grej …

Där jag låter mej påverkas fast jag inte vill. Ända sedan yrseln (borde ha en sån tidräkning, fy och ey, före och efter yrseln) har jag intresserat mej för och utövat yoga i olika former. Jag har med all säkerhet varit en jobbig djävel som lockat fram andras röda män med horn. För ett par veckor sedan så la jag till Yogobe i mitt facebookflöde. Idag tog jag bort det. För om jag låter det vara kvar kommer jag inte att yoga en enda gång till resten av livet på pin kiv. Trots att jag förlorar på det. Trots att jag vet att ingen bryr sej. Trots att jag själv tycker att det är en osund reaktion. Men jag går igång på det. Plötsligt hatar jag kråkor, huvudståenden, delfiner, hundar och solhälsningar.

Hmm, jag visste att det var bra att jag skrev det innan jag drog från datorn, det klickade till lite i skallen nu. Det är nog för att det blir en tävling, jag tror inte det handlar om avundsjuka men det kanske jag ändå ska ta ett varv och loopa. Nä, snarare handlar det om det oäkta, att det känns som att det görs för att det ska göras. Att det blir för mycket. Att det blir för pretto. Att det blir uppmärksamhet och blåslampa på. Titta titta, jag kan göra en kråka, vad kråkan gör med mej är inte så viktigt, bara att ni vet att jag kan göra den ropar den barnsliga rösten i mej. Men bara för att den är barnslig ska jag inte avfärda den, då kan jag bli övermogen.  

Och jag tänker på C, på hennes tankar om yoga och inser att jag är långtifrån färdigtänkt. Men det hänger ihop. Det finns ett mönster. Så här gör jag med andra saker. Som med svampplockning, golfande och sushiätande. Men så har jag ett mikrolöfte till mej själv. Efter varje underbar tankesession kommer en stund av handling.

Read Full Post »

Feel the fear and do it anyway

Nej där åkte även den början, jag kör igen. Jag har nog vid detta lag suddat ut 10 olika meningar som inledde mitt inlägg.

Jag har märkt att jag försöker smita undan från mej själv. Till och med ställa till det på ren djävulskap. Det är som att ju mer jag tar reda på desto ivrigare blir jag att inte använda det. Kunskapen alltså. Och om jag kunde se på det med humor istället för förskräckelse kanske vi till och med skulle ha kul ihop jag och jag. Jag vet vad jag behöver och sen gör jag tvärsemot. Idag ska jag inte bråka med mej själv. Jag ska le åt det hela. För snart har jag skurit av alla reträttvägar, mohahaha.

Feel the fear and do it anyway.

Read Full Post »