Feel the fear and do it anyway

Nej där åkte även den början, jag kör igen. Jag har nog vid detta lag suddat ut 10 olika meningar som inledde mitt inlägg.

Jag har märkt att jag försöker smita undan från mej själv. Till och med ställa till det på ren djävulskap. Det är som att ju mer jag tar reda på desto ivrigare blir jag att inte använda det. Kunskapen alltså. Och om jag kunde se på det med humor istället för förskräckelse kanske vi till och med skulle ha kul ihop jag och jag. Jag vet vad jag behöver och sen gör jag tvärsemot. Idag ska jag inte bråka med mej själv. Jag ska le åt det hela. För snart har jag skurit av alla reträttvägar, mohahaha.

Feel the fear and do it anyway.

Annons

Read Full Post »

En längtan

Diffus vad gäller innehåll men stark i känsla. Som ett litet klot av ljus som ständigt gör sej påmint. Längtan behöver rörelse för att bli något annat. En viljeinriktning och en handling. Det är kanske där jag är.

Read Full Post »

Eldflugor, drakar och annat obegripligt

Jag vårdar det varsamt. Det lilla frö av glädje som jag känner spirar. Vågar knappt röra jorden runtomkring, vattnar försiktigt i små portioner samtidigt som jag förstår att det likt en solros en dag kommer att explodera fram en stor gul blomma. Körde yoga nidra imorse, en sån där helt fantastisk omgång där jag fick till det. Men jag får stoppa en hel del tankar, de sticker iväg som eldflugor om jag inte passar mej. Hit och dit. Tankar som väcks av andra tankar utan att direkt bygga på varandra. Snarare sticka iväg i olika spår. Och jag ropar STOPP. Trots att de är ljusa bra kreativa tankar. Låt dem flyga. Det är inte tid att fånga dem än. Snart nog kan jag skriva om hur jag vill att världen ska se ut och fungera :)

T kom med ett bra knep igår. Jag har nämligen fått besök av gamla drakar. Tror att de passade på medan jag var försvagad av sorg. Jag hade tidigare tipsat henne om att skicka iväg hennes ”onda” tankar i ljuslyktor men, som hon så målande beskrev det, i mitt fall handlar det om att sticka hål på ballonger. Och hon har helt rätt. När de där meningarna kommer så tar jag fram nålen, POFF. Och tanken ramlar ner i en ömklig sladdrig liten hög som jag enkelt plockar upp och slänger i min mentala sopsäck.

Nu behöver jag bara hitta en bild för allt det goda som jag fyller på med. Det skrattiga samtalet med T igår kväll. Lunchen med S. Den otroligt vackra blombuketten från W. Kramar och kärlek från J. Morgonsamtalen med Sis. Det är inte ballonger för då kan jag inte skilja dem åt. Det är inte såpbubblor för de är vackra en stund för att sedan bli till inget. Det är inte sommarregn. De är inte pärlor eller stenar för det skulle kännas girigt. De ska vara fria i sin form. De ska snudda men inte stanna. Det är rörelse. Förslag?

Read Full Post »

Vill-göra-lista

Det började med tanken att jag inte vill något. Att när jag får frågan vad jag skulle vilja göra så skulle det bli knäpptyst och helt tomt i skallen. Så jag bestämde mej för att undersöka det. Så fort en tanke dök upp på något jag vill göra skulle jag skriva ner den. Jag skrev på twitter. Det blev pinsamt många tweets. Och jag tror minsann att jag kommer att få fylla på listan. Jag vill ju hur mycket som helst. Hade bara glömt det. En punkt på listan kan jag dessutom bocka av för idag har jag ätit nybakta kanelbullar medan de var varma. Och druckit kall mjölk till.

Fick en fråga på en av de saker jag ville. Isa tyckte att jag skulle formulera villtweeten kring träning tydligare, så det blir lättare att lyckas. Och jag började fundera på skillnaden mellan vill och att. Vill-göra-lista vs att-göra-lista. Det började bara med att gräva i lusten och viljan. Och kanske är det så att vissa saker räcker det med att fantisera om. Behöver det nödvändigtvis göras två gånger? En gång i tanken och en gång i verkligheten. Eller är det så att det är just det som saknas mej? Att jag inte går till handling? Jag gör ju på jobbet, varför kan jag inte göra utanför jobbet? Vad hindrar mej? Att välja? Frågan vad ska jag göra först hindrar mej från att göra alls.

Nåväl, det första är redan gjort. Nu återstår att bestämma mej vad som finns på vill-göra-listan som jag vill ha över till att-göra-listan.

Vill-göra
Jag vill fira nyår på Times Square NYC (vet inte om det här gör sej bättre i min fantasi än i verkligheten)
Jag vill dyka i Stilla Havet (ska hälsa på M i Kenya, då ska jag passa på)
Jag vill hyra en stuga vid havet (här blir jag snål med semesterdagarna eftersom övriga i familjen inte vill hänga på, men det kan kanske kombineras med en cykeltur på Gotland)
Jag vill åka till Donji Vakuf och käka nygräddat bröd uppe i bergen (ska kolla med V när det passar)
Jag vill dricka vatten ur en fjällbäck (hmm, ska kolla om Åsa kanske vill hjälpa mej på traven här)
Jag vill ta morgondopp i Vänern (snart check på den, den 20 juli blir det av)
Jag vill yoga i Indien
Jag vill tågluffa genom Europa (ungarna gillar inte tåg, J och jag får göra det när ungarna inte längre vill hänga med oss på semester)
Jag vill bo på spökslott i Skottland och leta odjur på dagarna
Jag vill hänga på Wendelas dykcenter på Tonga (men först måste hon öppna det)
Jag vill cykla på Gotland (har jag också gjort, när ungarna var små, vill göra om)
Jag vill baka kanelbullar och äta dem medan de är varma. Och dricka kall mjölk till.
Jag vill äta fläderglass på Waxholm (har jag gjort tidigare och kanske just därför vill jag göra det igen, underbart god)
Jag vill galoppera på en häst (har faktiskt gjort det en gång även om det då inte var meningen)
Jag vill träna regelbundet (3 pass i veckan och minst 1 kvart rörelse varje dag)
Jag vill paddla kanot vid Stendörren

Read Full Post »

Helt klart

vore det bättre att göra som Doris Dahlin och Maggan Hägglund uppmanar – drunkna inte i dina känslor, lär dej simma!

Read Full Post »

Inte de små frågorna direkt

Har suttit en stund ensam i köket. Älskar att sitta i tystnaden och skriva i stearinljusens sken. Jag märker ibland att jag försöker smita från mej själv men jag tar pennan och naglar fast mej. Stenhårt. Sen är det inte alltid jag hittar svaren för det. Men oj vad frågor jag hittar. Igår var en ostolt dag. En ful dag. En otacksam dag. Men jag försöker leva efter att det finns alltid något som ligger bakom ett taskigt beteende och att vi alla försöker göra det bästa vi kan. Behöver jag säga att det går så där ibland.

Ända sedan en utbildning jag gick för några dagar sedan har frågor kring värderingar snurrat. Jag har kopplat på dem till tidigare tankar på behovstrappan. Ändras de längs trappstegen? Finns det värderingar vi har råd att ha på de översta trappstegen men tvingas ge upp om vi blir tillräckligt hungriga eller otrygga? Men varför får jag då känslan av att det är på de första stegen som de vackraste värderingarna finns? Det finns väl en studie som säger att människor som inget har är generösare än de som har. Varför? Har de inget att förlora? Är de inte upptagna att girigt hålla kvar i det som finns? Och sitter jag här och nu och värderar värderingarna? Gör en del finare och bättre än andra. Eller är det så att jag helt enkelt bara är rädd att jag saknar dem som ger mening? Eller kanske upptäcka att jag har dem men inte lever efter dem?

Kanske det sistnämnda gäller när jag tänker efter. Speciellt när jag tänker på dagen igår.  Själviskhet och otacksamhet. Och jag tänkte så det både knakade och rök för att förstå mina känslor. Och återkom till den, inte alltför snälla frågan, vad är det för fel på dej? Och jag känner magen fyllas som en pool med tårar. Den där känslan av att inte förtjäna en livsbiljett. Och jag inser att delar av det handlar om att vilja ge bort halva. För att vara på den säkra sidan. Men jag blandar ihop. Jag förskönar. Det kronologiska skingras. Det är där jag slutar. Det där är inte allt det som finns i mitten. Som jag inte förstår. Där jag inte hittar rätt. Än.

Read Full Post »

Ibland…

använder jag tiden fel. Trots att jag fokuserar och prioriterar. Och jag förstår inte riktigt varför.

Undrar om det inte är en betongmur mellan mej och svaret.

Read Full Post »

Skottdrama på riktigt

En märklig dag.
Känns overkligt att se filmen.
Hemma på vår gata i stan.
Först skott i huvudet, sedan överkörd.
En människokropp som likt en docka åker åt alla håll.
Men det är ingen docka.
Och det är på riktigt.

Read Full Post »

Var hör jag hemma?

Ibland är jag full av längtan. Jag längtar efter alla de bokstäver som ska göra mej fri. Jag skriver och skriver. Blandar det med att rita. Vackra pennor och vita blad. Men inget blir som jag tänkt. Det fattas något. Det blir inte. Ändå har jag ingen bild av det som ska ut. Tror jag. Kanske har fel. Men jag älskar när fingrarna löper över tangentbordet, hellre rappakalja än ingenting alls. Men är det sant det? Vill jag verkligen det?

Det där är något jag älskar, att skriva helt utan att tänka för att plötsligt se det på pränt och känna hur frågorna växer. Hur tänkte jag där? Vad menade jag nu? Varför skrev jag så? Varifrån kom den tanken? Men det finns hinder på vägen. Bokstäverna kommer inte ut. Jag funderar på om det är rädsla eller något helt annat. Ibland tappar jag fokus. Ibland är jag nästan rädd att jag tappar mitt förstånd. Håret på ände och själen på kälke, hur ska det sluta? Men då gör jag ingenting alls. Jag sätter mej ner. Kollar runt. Väntar. Sitter alldeles stilla tills allt kommer ikapp och lägger sej på plats.

Sen rör jag om, verkar finnas en inneboende omrörare i mej. Så fort det går att se genom vattnet sprattlar jag upp allting igen, ibland väntar jag inte ens på det utan viftar med armarna medan vattnet fortfarande är grumligt. Mina fötter sparkar, viftar och dyker upp ovanför ytan. Är jag hopplös? Är jag lösbar? Var hör jag hemma?

Read Full Post »

Det blev något helt annat.

Det slår mej, kan det vara det som är skillnaden, att få solen i ögonen eller ha solsken i blick. Det ena kommer inifrån och det andra utifrån av någon annan. Det ena är varmt till en början men blir allteftersom besvärligt. Det är svårt att se vad som verkligen är där. Det andra känns mer bestående, det som kommer inifrån. Det känns rent och vackert.

Jag har tusen saker jag vill säga, saker jag vill reda ut men allt är en enda soppa i skallen. Det kan bero på baselusken. Det kan bero på annat. Frågan är bara när jag ska våga närma mej de verkliga sanningarna. Och är de sanningar eller bara produkter av känslor och ofärdiga tankar?

Hade tänkt mej ett begripligt vardagligt inlägg, det blev något annat. Något helt annat.

Read Full Post »