Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Rena galenskapen’ Category

Jag vårdar det varsamt. Det lilla frö av glädje som jag känner spirar. Vågar knappt röra jorden runtomkring, vattnar försiktigt i små portioner samtidigt som jag förstår att det likt en solros en dag kommer att explodera fram en stor gul blomma. Körde yoga nidra imorse, en sån där helt fantastisk omgång där jag fick till det. Men jag får stoppa en hel del tankar, de sticker iväg som eldflugor om jag inte passar mej. Hit och dit. Tankar som väcks av andra tankar utan att direkt bygga på varandra. Snarare sticka iväg i olika spår. Och jag ropar STOPP. Trots att de är ljusa bra kreativa tankar. Låt dem flyga. Det är inte tid att fånga dem än. Snart nog kan jag skriva om hur jag vill att världen ska se ut och fungera :)

T kom med ett bra knep igår. Jag har nämligen fått besök av gamla drakar. Tror att de passade på medan jag var försvagad av sorg. Jag hade tidigare tipsat henne om att skicka iväg hennes ”onda” tankar i ljuslyktor men, som hon så målande beskrev det, i mitt fall handlar det om att sticka hål på ballonger. Och hon har helt rätt. När de där meningarna kommer så tar jag fram nålen, POFF. Och tanken ramlar ner i en ömklig sladdrig liten hög som jag enkelt plockar upp och slänger i min mentala sopsäck.

Nu behöver jag bara hitta en bild för allt det goda som jag fyller på med. Det skrattiga samtalet med T igår kväll. Lunchen med S. Den otroligt vackra blombuketten från W. Kramar och kärlek från J. Morgonsamtalen med Sis. Det är inte ballonger för då kan jag inte skilja dem åt. Det är inte såpbubblor för de är vackra en stund för att sedan bli till inget. Det är inte sommarregn. De är inte pärlor eller stenar för det skulle kännas girigt. De ska vara fria i sin form. De ska snudda men inte stanna. Det är rörelse. Förslag?

Read Full Post »

Den kryper närmre den där fredagen jag inte vill till. Inser att jag inte velat säga hejdå. Men nu vet jag precis vad jag ska göra för att få till ett avslut som känns så bra som det kan kännas. Frågade T imorse om det var ok och hon hänger på. J gör detsamma. Och jag är så glad för det. När allting det svarta är över. Efter att det svarta mött det ljusa på minnesstunden. Då ska jag kasta mej ut i vågorna. Oavsett väder och temperatur. Jag ska kasta mej rakt in i sorgen och när jag sedan kliver upp ska jag lämna det riktigt svarta där, bland vågorna. Kanske ta med mej lite sand hem. Som jag kan låta rinna genom mina händer. Eller ställa värmeljus i som jag kan tända när jag behöver vara riktigt nära.

För där har vi varit många gånger. Där trivdes vi. Oavsett hur livet såg ut i övrigt så trivdes vi där. Vi gömde oss i små hålor om det blåste. Kastade oss ut i vågorna när det blev för varmt. Solsvedda åkte vi hemåt, lyssnade på Texas och ingenting, absolut ingenting fattades oss. Men nu fattas mej. Och ingenting, absolut ingenting kan ändra på det.

Helvete vad jag saknar!

Read Full Post »

Lyssnar på en spansk skiva på Spotify. Kanske skulle jag förstå lite av det som sjungs. Men som Olsgren, min gamla spansklärare bekände: jag har aldrig ångrat ett enda betyg jag satt, förutom ditt, hur jag kunde ge dej ett betyg överhuvudtaget övergår mitt förstånd, hur gjorde du? Har kollat flödet på facebook, där fanns en bild på ett bostadsområde täckt av snö. Vet inte var, kanske Karlstad. Och det slår mej hur upp och ned världen kan te sej. Nästan skruvad mellan varven. Obegriplig rent av.

Det krigar inom mej. Och jag vill inte. Glädjande nog framträder jag tydligt i kanterna. Jag finns där. Skarpare än någonsin. När döden lurar i kulisserna blir livet mer levande. Och vad som läggs i det mer betydelsefullt. Och känslan av att det inte på några villkor får slösas bort blixtrar och dundrar. Ändå vill jag dansa, skingra. Virvla in i ingenting. Virvla undan alla beslut. Virvla, virvla, virvla. Tänk att alla ord blir så konstiga när de sägs för många gånger. Och jag tänker ofta på vem som kom på att det skulle heta så. Och vad som fanns innan orden kom.

Jag dansar vidöppen. En tidig torsdag morgon. Inuti en kula med glitter. Där glittret bitvis består av skärvor. Skärvor av glas som skär. Rakt in. Men i smärtan finns en njutning. Den talar om att människor betyder och berör. Att förmågan att älska finns. Att det finns gränser för vilken idioti jag tänker delta i. Att det finns karaktär. Att det finns tillit. Och att jag utan rädsla för konsekvenserna kan räcka fingret.

Och man kan, som Maja i The Sounds sa, räcka finger med stil!

Read Full Post »

Mitt liv helt olikt många andras liv.
Så många världar. Okända. Farliga. Spännande. Udda. Långt borta.
En del gör mej vettskrämd. Andra lockar.
Så lite jag vet. Och ändå vet jag alldeles för mycket.
Så där irriterande tillräckligt.
Jag kan inte krypa ovetande tillbaka i bomullsbubblan och leva med mej själv.
För jag vet.
Men jag kan inte heller överleva i grymheten.
Det onda. Det fruktansvärda. Det kolsvarta. Det obegripliga.
Jag får svårt att andas.
Jag vill fly.
Men jag är kvar.
Tittar.
Ibland förundrat. Ibland med fasa. Ibland med ilska.
Men när ilskan går mot hat. Då vänder jag.
Jag klarar inte hat. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha ljus.
Har funderat mycket på behovstrappan, en jag följer på twitter skrev om att det var mindre kul när du kommit till självförverkligande. Det var roligare längre ner.
Vilket drog igång mina tankar. Är det kul i mitten?
För längst ner är det fan inte kul. Det är hemskt. Det är rent av fördjävligt.
Att inte ha mat för dagen.
Att leva i otrygghet.
Att slåss för sin överlevnad.
Att leva under vidriga villkor.
Det hänger ihop med så mycket annat. Tillfällen då jag tvingas syna mej själv i sömmarna.
När jag äcklas över att diskutera ytbekymren medan människor går under utanför vår lilla gemenskap.
När jag mår illa över tanken att vara med och lösa problemen i triangelns topp.
Men var gör jag mest nytta?
Var skapas mest mening?
Jag vill gärna tro på flödet som Cina Ungh skriver om.
Det läker.
Det ger hopp. Mening. Tillit.
Inte bara för mej, Skatan var inne på det också. Att livet är ett flöde.
Though no one can go back and make a brand new start, anyone can start from here and make a brand new ending.
Jag gillar det. Håller krampaktigt i övertygelsen så både käkar och knogar vitnar.
Jag fick läsa om den åttafaldigavägen idag. Om stegen som bildar en cirkel. Inget steg är egentligen före det andra men det ena ger det andra. Och alla steg behövs. Och där tappade jag tråden helt. Kanske till och med konceptet. Har stalkat allt för många människor som skrämmer mej idag. Har läst alltför många kommentarer av människor som skrämmer skiten ur mej.
Känner mej som en tönt. En livrädd tönt.
Som vet att det liv jag lever är lätt.
Som vet att jag har det hur bra som helst.
Som vet att de som finns i min närhet är varma, kärleksfulla omtänksamma människor.
Och det jag ena sekunden tycker är bekymmer blir till vackra fjärilar som med enkelhet flyger sin väg.
Så lätta att jag knappt märkte att de fanns.
Men de gånger jag gråter, trots att det är lätt vill jag gråta.
Och när jag känner mej fångad vill jag värna om rätten att slå mej fri.
Och när jag har bubbel i benen och glitter i ögat, då vill jag springa tills det slutat spritta.
Och kanske smittar det. Kanske kan jag göra skillnad för någon.
Men jag gör större skillnad när jag är glad.
Jag har mer ork när jag tar hand om mej.
Vad har jag påbörjat nu?
Försvarstalet.
Rätten att vara jag.
Det behövs inget försvarstal.
Jag vet det nu. Jag gör ingen illa. Jag kräver inte mycket.
Jag finns.
Och jag får finnas.
Och ibland får jag blunda.
Men jag får aldrig. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin tappa. Aldrig tappa mitt civilkurage.
Jag får ge upp. Om jag kommer igen.
Jag får slicka mina sår.
Men aldrig plåstra på ytan.
Jag får aldrig blunda för en annan människa i nöd.
Jag kan inte leva med att jag tittar bort.
Jag får skrika.
Skrika att jag inte står ut.
Men jag får aldrig gå.
Aldrig lämna.
Bara lämna tillbaka ansvaret där det hör hemma.
Veta var mina gränser går.
Ha koll på det som är viktigt.
Veta vem jag är och vad som är viktigt för mej.
Jag vill kunna leva med mej själv.
Det kan jag då.
Hur ska detta sluta? Har det ens något slut? Vart kom det ens ifrån?
Jo jag vet var det kom ifrån.
Men jag lämnar det där.
Vänder mot ljuset.
Dit där jag vill vara.
Det gäller att ha ljus när det ska letas i mörker.
Ljus. Kraft. Värme.
KÄRLEK!

Read Full Post »

En märklig dag.
Känns overkligt att se filmen.
Hemma på vår gata i stan.
Först skott i huvudet, sedan överkörd.
En människokropp som likt en docka åker åt alla håll.
Men det är ingen docka.
Och det är på riktigt.

Read Full Post »

En liten undulat sitter på mitt huvud medan jag skriver. En blå liten kompis som landar med precision. De små fötterna skänker kärlek. Har inte skrivit på länge. Funderat desto mer. Kanske i cirklar med bara en riktning, runt runt. Föredrar spiraler eller cirklar som ändå rör sej i en horisontell riktning. Då får hamsterns trampande mening och tankarna tappar ältandekaraktär. Mer av ett idisslande. Vet inte riktigt vad jag ska kalla det sinnestillstånd jag befinner mej i. Spelar mindre roll. Det finns. Och kanske kommer jag på mer efterhand jag skriver.

Det är svårt att skriva om där andra kan läsa. Svårt att prata med andra om. Svårt för att samspel med andra också inkluderar återkoppling. Och att begära en viss sort känns förmätet. Skulle vilja att orden kom ut så att det framgår att syftet inte är att förändra känslan utan att utforska den. Förmedla den och samtidigt tala om att jag vet att det som känns sant för mej just nu inte behöver vara en sanning för andra. Att mottagaren ser andra saker, får andra saker, möter andra saker än de jag upplever i mej själv som sändare. Kanske finns det också en vilja att göra bra som bor i oss människor som ställer till det om jag inget säger innan. Jag är nyfiken. Varifrån kommer känslan? Varför kommer den? Vad ska jag lära av den? Jag är inte ledsen att den kom. Den gör mej inte ledsen. Den gör egentligen ingenting med mej. Jo kanske gör den mej vaken och eftertänksam.

Har inte formulerat den i ord ännu. Provade med Sara på jobbet häromdagen. Det var första gången jag sa det utanför mina morgonsidor. Det kändes bra. Sara är bra. Hon vet vad jag behöver. Och det är inte ord tillbaka om att jag tillför. Men det är som när jag ibland står framför spegeln och tittar på mej själv. Jag böjer mej fram, studerar noggrannt. Rör mitt finger mot min spegelbild. Tittar som om det är första gången jag ser. Och ibland handlar det mer om ett konstaterande att jag är rätt ful. Men jag fylls inte av någon ledsenhet. Jag fylls nog inte av något alls. Ibland kan det till och med bli ett fniss. Det här känns nästan som att skriva och berätta om något hemligt och förtjust skamfyllt. Hmm, vad hette det nu igen, fick ju något uppdrag som handlade om att berätta om något som ingen annan visste och som var skamfyllt. Tillbaka till känslan. Innan den skingras.

Om jag söker inåt. Ända in i hjärtat. Ändå in i märgen. Så kommer just nu samma slutsats. Jag tillför inte nämnvärt. Mitt bidrag till omvärlden är rätt skralt. Jag har svårt att se hur jag gjorde för att få det som finns runtomkring mej. Det finns ingenting som sticker ut. Inget som gör mej unik på något sätt. Det är som att jag inte riktigt finns. Som att jag när som skulle kunna bli till gas och inte ens lämna en blöt fläck efter mej.  

Om jag skalar bort allt som har med att göra för andra att göra, kan man göra det? Jo jag väljer att göra det. Här är det svårt att hitta ord. Inser nu att det inte funkar som jag tänkt. Det går inte att skala bort de lagren från oss människor. Det är klart att ingenting blir kvar då. En kropp. Har tänkt att om jag betraktar mej själv utifrån. Som människa. Vem är jag? Där inne. Utan att lägga på något. Utan att lägga till en enda handling. Utan ord. Kanske är det så att jag bara hittat längst in och att resan nu påbörjas utåt igen. Kanske tar jag inte på mej allt det jag klätt av. Kanske väljer jag något annat. Kanske går jag naken en stund. Väljer med omsorg. För det känns inte som att jag hittills valt med omsorg. Det känns som att jag många gånger tagit emot av farten. Eller ryckt åt mej i ett akut behov. För att nakenheten skrämt.

Kanske dansar jag naken med mej själv. Med hela min kropp. Med hela mej. Med all min fulhet. Med det som är mitt. Mitt i regnet. Mitt i det gråa. Och kanske till viss del kalla. Men det ångar och ryker. Om min kropp. Kanske har jag aldrig någonsin skrivit något mer obegripligt än detta. Men mitt i ingenting. Mitt i det vanliga. Mitt i det obegripliga är det skrattretande ok.

Read Full Post »

Det var vad jag skulle skriva om, Anguins nästa skrivuppdrag till mej. Mitt mest utopiska och innerst inne mest önskade nyårslöfte, även om jag aldrig avger nyårslöften. Vilket jag inte gör. Kanske för att det i min ungdom blev lätt patetiskt. Att avge dem samtidigt som jag visste att jag aldrig skulle hålla dem. Inte bara patetiskt utan unket. Det är annorlunda nu. Och behovet av löften har uteblivit. I alla fall de som utfärdas en gång om året vid nyår. Och vad är egentligen skillnaden mellan ett utopiskt och ett patetiskt löfte? En utopi är väl värre än en vision. Det är något orealistiskt. Men likväl angenämnt att tänka på.

Så om jag nu skulle låta mej fångas av tanken. Vad skulle då löftet vara? Något alldeles perfekt. Något alldeles underbart. Något som jag önskar hett där inne. Märker att jag lätt dras åt önskan som leder till dröm. Och får inte ihop det med löfte. Jag fastnar. Kanske funderar jag på resultatet. En väckt längtan och drivkraft mot något som kanske visst kan realiseras eller en väckt sorg och saknad för något jag innerst inne önskar men aldrig kan få.

Men jag skakar lite på axlarna. Sträcker ut nacken åt båda håll. Sträcker ut armarna. Cirkulerar lite med fingrarna. Letar efter rätt låt på Spotify. Kanske får Salem sjunga Keep on walking medan jag tvivlande närmar mej uppdraget. Hittills har jag låtit orden och dess betydelse hindra mej från att ge mej hän och leta efter det jag innerst inne önskar. Så nu släpper jag att utopi inte är realistiskt. Jag låter löftet vara ett löfte här och nu som upplöses så fort jag klickar på spara. För att hålla det jag lovar är något som finns djupt rotat i mej. Löften är inget jag kastar omkring mej. löften är inget det får gå inflation i. Men håll käften nu och skriv människa. Ge dej hän. Var inte så allvarsam. Bare gör´t.

Så mitt löfte får bli att jag innan året är slut har gjort verklighet av alla mina tankar om den egna firman. Det är här jag i detalj ska berätta om affärsidén, men det går ju inte, då kan någon stjäla den medan jag letar efter mod och kontakter. Men låt mej säga som så att det kommer att vara som att gå in i en helt annan värld. De vapen du har i denna experimentverkstad är din nyfikenhet och din beslutsamhet. Och att din önskan att få reda på vad den vackra vita lilla kärna som finns allra längst in i dej är större än rädslan för allt det svarta, fula och svåra som finns mellan dej och den.

Men när du hittat den. Då behöver du inget mer. Det blir lustfullt och smärtsamt på samma gång. Men din smärta är hanterbar eftersom du vet att det inte finns något annat sätt. Inget annat alternativ. Inget annat går att välja. Så mitt i kaoset av beslut ser du ditt rätta tydligt. Det har en annan färg. En annan form. Det framträder på ett helt annat sätt. Du vet. Du kommer in genom första dörren på ett sätt och kommer ut med helt nya kunskaper på den andra sidan. Och det behöver inte vara privatpersoner. Det kan vara ansvarsfulla vd:ar som vill att vårda själen i sina företag. Eller kanske hitta den när den saknas. Och kanske kan det tyckas att det kommer att skapas egoism. Men jag är säker på att det är av den goda sorten. Den som skapar harmoni. Kraft. Den som inte rymmer avundsjuka, jämförelser eller bitterhet. Den som bara är i sin natur. Den som skapar ringar på vattnet. Den som gör skillnad. Den som prioriterar och fokuserar. Den som gör gott. Den egoismen.

Det får bli mitt utopiska innerst inne mest önskade nyårslöfte. Varken mer eller mindre.

Read Full Post »

Asken

Vaknade i morse och kanske hade tankarna saktat ner i hastighet men styrkan i dem är den samma. Jag har svårt att värja mej. Jag känner att det absolut viktigaste i dagsläget är att vila i insikten. Herregud, det handlar om jobb, inte mitt liv. Men istället dras en massa andra processer igång och jag får svårt att sortera. Jag tänker på vad jag skulle ha sagt till vem som helst i min närhet. Gör det som krävs för att pausa. Släpp det! Gör dej fri! På vilket sätt som helst och plocka upp det igen. När stunden är inne. Lyssna på vad som är viktigaste just nu. Håll aktörerna i deras loger tills scenen är byggd och regi är klart. Improvisationsteater är underbart. Men inte de gånger du behöver få fram ett tydligt budskap kring det som är. Det du behöver spegla. Men håll dej till det. Och gör det inte nu. Återkom till det. Lev och samla kraft först. Påminn dej om det som verkligen betyder något för dej. Påminn dej om allt det som är fantastiskt runt dej. Låt dej fyllas av kärlek och glädje. Lämna bekymren för en stund. Och gör det nu!

Det är dags att lyssna på mej själv. Nu ska de ner i asken. Jag har gjort det förut. Det är dags igen.

Min ask, den vackra. Den med ädelstenar som gnistrar. Med alla regnbågens färger. Asken som sprakar och lockar till sej tankar som en tankemagnet. Den är inte stor. Jag kan hålla den framför mej. Jag väljer att stanna en stund och se på den. Hur vacker den är. Mitt på locket finns en bild av mina fyra ungar i mitten, ja syrrans räknas dit. Där finns också Jerker. Och min syster. Min svåger. Mina föräldrar. Mina fina fina vänner, gamla som nya, vänner jag aldrig träffat och vänner jag känt i nästan hela mitt liv. Arbetskamrater. Den passar mina händer. Den är skön att hålla i. Är förvånad över att den inte väger något för i den finns ganska tunga tankar. Framförallt många tankar. Svarta tankar. Tankar som blir komplicerade för att de kommer in från så många håll. I början var jag rädd att de gamla skulle smita ut medan de nya åkte in. Men de ligger på mjuka kuddar och vilar. Sover. Jag kan se på dem i lugn och ro. Studera dem. Förstå dem. Använda dem. Se känslan de skapar utan att förlamas av den. Och jag påminns om att tankar bara är tankar. Känslor är bara känslor. De är ingenting annat. Och de kan bytas mot andra. Jag kan välja vilka jag vill ha. Får jag det att låta enkelt ber jag om ursäkt. För det är ett djävla slit mellan varven. Bland det svåraste jag gjort.

Men när jag blundar står jag på min äng. Min underbara äng. Längst ut där jag kan se ner över ett galet hav. Längst ut där det blåser så jag inte kan höra annat än vinden. Runt mej finns berg. Bakom mej finns fri yta. Framför mej finns hoppet jag vet att jag måste ta. Trots rädslan. Jag håller min ask. Varsamt öppnar jag dess vackra lock. Jag ser mina tankar likt fjärilar flyga runt mitt huvud. Till en början grå, svarta och bruna. Men vinden borstar eländet från deras vingar och gör dem till vacker färgglad kunskap. En efter en landar de i min ask. Några flyger högt, behöver ett par extra varv för att till sist flyga ner i asken och lägga sej till ro. Jag stänger min ask. Jag ser mej omkring. Jag står alldeles stilla. Lyfter asken högt över mitt huvud. Mot den blå himlen. Mot solen. Jag kramar den lite extra. Håller den mot mitt bröst. Låter den lugna mina hjärtslag. Sen ställer jag ner den på marken och gör mej beredd. Längst ut. Allra längst ut. Där det inte längre går att göra annat än att välja annorlunda. Där står jag. Och sen hoppar jag. Rakt ut. Med tillit som bränsle.

Read Full Post »

Så där hopplöst busig så jag stör min omgivning. Så där hoppa upp och ner i sängen och kasta kuddar busig. Så där kasta spaghetti på den som sitter mitt emot mej vid middagsbordet busig. Så där slå mej för öronen busig när någon vill säga något eftertänksamt. Så där barnsligt galet busig som gör att jag skrattar högt åt mina egna skämt. Så där egenkärt busig så jag ler mot min egen spegelbild. Så där nästan ont i hjärtat busig för att jag är så tacksam för att jag får leva.

Sån vaknade jag. Idag.

Read Full Post »

Det dunkar.
Av liv.
Glädje.
Men också av annat.
Alternativ
Motsatser
I form av tankar, känslor.
Rörelser.
Kroppen börjar röra sej av sej själv.
Dansar sin egen dans.
Den dans den behöver.
För att dra strömmen ur flipperspelet inombords.
Det som plingar, gnistrar och smäller.
Dunkar, dundrar och vibrerar.
Än hit, än dit, ibland helt åt helvete.
Tillbaks till fållan för att skjutas ut igen.
Bättre lycka denna gång.
Glöm inte bort vart du ska vara och inte vara.
Försök att minnas vem du är.
Vad som är upp och vad som är ned.
Vad du vill och vad du inte vill.
Vart du ska istället för vart du varit.
Och att du är du och ingen annan.
Och att njuta medan det pågår.
Det sista som kan kännas minst sagt absurt mellan varven.
Då är dansen extra skön.
Mjuk.
Följsam.
Och bara min.

Jag ler, vänder mej om, sträcker ut mina armar och låter den hoppa rakt in.
Min egen själ har kommit ikapp även denna gång.

Read Full Post »

Older Posts »