5 minuter

10 minuter, det är vad jag har. Och jag har bestämt mej för att jag ska skriva i 5 minuter av dem. Utan att fundera alls på vad jag ska skriva, utan skriva bara för att. Det var längesedan jag gjorde det, eller det är det inte, men på datorn och inte för hand. Skriver ju tre A4-sidor varenda morgon utan att ha en aning om vad som ska hamna på sidorna. Ibland svävar jag iväg i tanken och har inte en aning om hur länge jag varit borta från omvärlden. Men det är en ganska skön känsla, att bara försvinna i nåt moln av tankar där ingen är viktigare än någon annan, den ena tanken ger den andra utan att jag lägger saker på minnet.

Idag när jag körde hem från Väderstad åkte vi förbi hotellet som syrran och jag pratade om att vi skulle köpa och döpa till. Äsch nu har jag glömt vad det var för namn. Läste en blogg jag följer, hon hade läst en bok, det löjliga är att jag inte ens minns vad den heter nu. Alice någonting. Men det jag skulle komma till var att hon skrev att hon nästan blev lite som Alice. Började glömma nycklar och namn. Alice fick nämligen tidig Alzeimer och vi som läsare får följa med en bit på hennes resa. Jag är likadan. Lägger märke till att jag faktiskt glömmer, säger fel, ställer frågor och när människor svarar har jag glömt vad jag ställde för fråga och fattar inte svaret.

Det finns en mekanism i mej som vill scrolla upp och kolla vad jag skrivit innan. Även om jag redan nu vet att det bara är ord utan mening. Och där rann tiden ut. Jag som precis skulle komma in på experimentet twitter.

Annons

Read Full Post »

Tusen tjurar vid en grind

Jag fattar inte vad som händer inuti, det är som att tusen tjurar sprungit rätt över en åker och nu står där och stångar mot den stackars lilla trägrinden som håller emot allt vad den kan. De frustar, trampar, trycker. Grinden är på bristningsgränsen, den bångnar av tyngden. Kan inte avgöra vad det doftar. Från början var det ren galenskap, överskottsenergi, glädje.

Sen kom ett lager ideér, tankar och handlingsplaner. Efter det kom kriser, förhandlingar och kamp. Som sedan fick ett lager av rastlöshet över sej. Sedan kom fyrverkeriet inombords. Ord, känslor, tankar, viljor, drömmar, planer som en fullständigt galen cocktail. Vad händer om jag släpper efter? Behöver jag ens grinden? Är det bara att le och köra på? Sortera jobbet på måndag och skriva fingrarna av sej på olika ställen när det är helg. Kasta mej över böcker, söka information, bolla med mej själv tills jag får bollen rätt i skallen och tuppar av.

Inte vet jag, vet inte ens vad som blir skrivet, jag skiter i det också för jag tänker låta fingrarna gå tills de bara utmattat sjunker ner över tangentbordet. Här inne kan jag få utlopp, här kan orden samlas, de onda, de goda, de glada, de svarta, de vita, de drömmande, de skapande, de döda och de galna bokstäverna som bildar orden. Orden som finns i mej och som söker sej ut men som har fastnat vid en grind. Kanske ska jag låta den explodera? Eller bara dansa som en galning, kanske skrika lite passande för att skrämma tjurarna åt andra hållet. Det dammar av deras klövar. De frustar. Drar med de vassa hornen längs brädorna.

Men jag säger bara, kom igen tjurar, kör så det ryker, jag är på.

Read Full Post »