Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Smärtsamma bokstäver’ Category

Ryggen värker, det finns en pöl av smärta mellan mina skulderblad. Något har hänt. Något som kroppen inte tyckte om. Kanske bara något nytt som kroppen inte var van. Den låste sig. Och musklerna släpper inte taget. Jag har svårt att andas för pölen rinner igenom på framsidan. Bröstben och ryggrad växer ihop, viskar, lurar hjärnan att sända ut en armé av grå, småbultande, handlingsförlamande soldater ut i mina armar. Och smärta tröttar. Jag hade glömt hur mycket.

Utanför i mörkret hörs en helikopter. Vad nu det har med saken att göra, bara en notering. Inne i köket smattrar dotterns fingrar. Äntligen skriver hon igen. Flera dagar har gått, då uppsats hetsat och skapat ångest. Jag har försökt att hjälpa men det går trögt. Men jag har lärt mig fantastiskt mycket intressant. Inte bara om poesi utan om en massa annat. Och det är spännande att läsa historia som vuxen. Och det slår mig, i takt med att vi kommit närmre varandra så har avståndet ökat. I takt med att teknologin har underlättat har vi fått det svårare. I takt med att allt går snabbare dränks vi i kortisol. Och allt fokus på frihet, individ och val har kostat i generositet, empati och solidaritet. Det är som att vi blivit olyckligt kära i oss själva och glömt det som finns runtomkring.

Fast det är inte sant. Det växer fram något annat. Små tecken överallt även om det svarta onda breder ut sig. Men det breder ut sig över ytan, det andra kommer spirande underifrån och kommer att ta sig förbi marktäckaren som ger noll syre på sikt. Kärlek vinner över hat. Okunskap blir till kunskap. Generositet slår ut girighet.

För egen del tränar jag på en ny livsstil, den icke dömande. Den icke jämförande. Kommande vecka ska bli medvetandets vecka. Då jag med versaler ska skriva DÖMANDE och JÄMFÖRANDE i marginalen. Oavsett om marginalen är av papper eller tanke. Veckan därpå ska bli fokusskiftande. Eftersom jag inte ska döma att jag dömer får jag istället konstatera att jag dömt och sedan hitta nya perspektiv för att kompensera det jag dömt ut. Jag ska träna på att hitta det som är bra. Skapa nya stigar i hjärnan. Skippa de redan upptrampade. Och jag ska vara snäll. Mot mig själv och mot andra. Så snäll att alla muskler slappnar av och låter mig få hela min kropp tillbaka. Så att jag kan andas som vanligt igen.

Jag blir full i skratt åt min egen underlighet. Jag har lämnat köket, utslängd av uppsatsskrivande dotter. Jag ligger här i sovrummet bredvid en man med hörlurar. Jag ligger här och känner efter. Hur det är precis nu. Utan att döma. Utan att jämföra. Och mitt i smärtan finns något annat. Något som egentligen inte är. Eller kanske bara är. Jag vet inte. Hittar inte riktigt orden. Alltför mycket fokus på det ena gör att det andra blir otränat. Orkar inte längre tänka lika mycket. Tankarna rör sig långsammare. Uteblir helt ibland. Nytt för mig. Orkar inte riktigt känna heller. Bara konstatera att jag har känslan. Men tänker jag inte känslan då? Hur kan den annars finnas?

Nu börjar jag känna igen mig.

 

Read Full Post »