På uppdrag av Anguin – Det otäckaste djur jag vet

Kommer inte igång med skrivandet och saknar det. Så jag nappade på uppdraget jag fick av Anguin. Han lockade mej till skrivande förra gången det satt fast. Den här gången handlar det om att skriva om det otäckaste djur jag vet. När jag läste det om uppdraget i kommentarsraden drog tankarna igång direkt. Det första som kom upp var människan. Hur vi gör mot varandra och hur lite vi mellan varven använder vår hela potential. Men det kom inga ord. Så jag lät tanken vandra vidare. Till slingrande ormar med gift. Och valar stora som hus. Flodhästar med käftar från helvetet. Eller elefanter som löper amok. Björnar. Svanar. Inga ord.

Tills något annat dök upp. En liten svart knöl som tagit en av de finaste. Mikroskopisk till en början, osynlig på utsidan, bara som gnistrande puder på bukhinnan, gömd av hud. Hud som egentligen ska skydda. Som växte både till storlek och antal. Som livnär sej på det egna. En liten svart knöl som förändrar allt. Som äter sej in. Som äter upp. Allt ljust och vackert. Och lämnar efter sej smärta och tomrum.

Det djuret är det otäckaste djur jag vet.

Annons

Read Full Post »

Vår sista dans – Melissa Horn

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

 

Melissa Horn

Read Full Post »

Ingenting duger

Jag ska inte ens behöva leta efter dem.
Den samling ord som rymmer allt det jag vill säga.
Allt det som finns inom mej som jag vill förmedla.
Men nu behövde jag hitta dem.
Jag hittade två meningar som säger allt.

Jag har varit med om dej
Jag kan aldrig förlora dej

Så fick det bli.

Nu ska jag bara hitta det som ska skyla min nakenhet. Hur svårt kan det vara att hitta en svart djävla klänning?

Read Full Post »

Saknad

Den kryper närmre den där fredagen jag inte vill till. Inser att jag inte velat säga hejdå. Men nu vet jag precis vad jag ska göra för att få till ett avslut som känns så bra som det kan kännas. Frågade T imorse om det var ok och hon hänger på. J gör detsamma. Och jag är så glad för det. När allting det svarta är över. Efter att det svarta mött det ljusa på minnesstunden. Då ska jag kasta mej ut i vågorna. Oavsett väder och temperatur. Jag ska kasta mej rakt in i sorgen och när jag sedan kliver upp ska jag lämna det riktigt svarta där, bland vågorna. Kanske ta med mej lite sand hem. Som jag kan låta rinna genom mina händer. Eller ställa värmeljus i som jag kan tända när jag behöver vara riktigt nära.

För där har vi varit många gånger. Där trivdes vi. Oavsett hur livet såg ut i övrigt så trivdes vi där. Vi gömde oss i små hålor om det blåste. Kastade oss ut i vågorna när det blev för varmt. Solsvedda åkte vi hemåt, lyssnade på Texas och ingenting, absolut ingenting fattades oss. Men nu fattas mej. Och ingenting, absolut ingenting kan ändra på det.

Helvete vad jag saknar!

Read Full Post »

Livet går obönhörligen vidare

Den kom över mej. Vågen. Kunde inte somna om. Behöver sitta med mej själv och höra fingrarna smattra. Det tröstar. Jag går vilse ibland. Börjar leta gamla sms, vill ringa telefonsvarare för att få höra hennes röst, tittar på bilderna på facebook, läser bloggens alla inlägg trots att jag läst dem hundra gånger innan. Och att jag aldrig mer får krama henne. Aldrig mer får höra hennes röst. Tidigare har jag hela tiden haft näst sista helgen på näthinnan. Den när vi promenerade längs havet, pratade om livet och döden, fikade flera timmar på ett urmysigt café, mindmappade vid köksbordet. Då sa hon vid några tillfällen:

– Det är nu vi skulle vara tysta och bara ta in vad vi sagt va? Reflektera. Smälta. Men helgen är så kort så det hinner vi inte, för jag vill prata om det här också.
Och sen pratade vi om något helt annat en stund. Hon skrev så på sin blogg, efter att jag åkt, att hon skulle smälta allt som sagts. Och efter det finns inga fler inlägg. Och jag kan inte smälta det.

Nu, den här kvällen, då kommer istället sista helgen tillbaka. Hade helt glömt vårt avsked. Vet inte varför, troligtvis för att jag inte tänkte på det som ett avsked, i alla fall inte vårt sista. De skulle ge henne en spruta att sova på. Hon behövde sömn. Hon gick med på det men ville att de skulle ge henne den så hon hann somna innan jag gick. Jag satt där vid hennes sida. Vilade mitt huvud mot hennes axel, lyssnade på hennes hjärtslag, kände hennes andning mot mitt hår. Vågade knappt röra mej. Ville att hon skulle få somna och få lite vila. Små saker irriterar mej nu. Som att jag tog fel på tågtid, att jag sprang som en idiot för att tiden jag hade i skallen var tiden då tåget lämnade Malmö, inte Lund där jag befann mej. Jag hade kunnat stanna lite till. Jag hade kunnat stanna hela dagen. Hela veckan. Om jag hade vetat. Men jag visste inte.

Och jag blir virrig, vad sa vi, vad blev sagt, vad glömde vi att säga, fanns det mer att säga? Det här kanske snarare är ett inlägg för min skog. Har skrivit där nu på sistone. Vet inte varför jag skriver här istället. Jag hoppas att hon inte blir arg. Eller att någon i hennes närhet blir arga. Men nu känner jag lugnet komma tillbaka. Tårarna har sinat för denna gång. Tankarna skenar inte iväg på samma väg. Och jag tänker på det där ordet igen, som jag inte tyckte om häromdagen, men som jag på något konstigt vis börjat gilla. Obönhörligen.

Livet går obönhörligen vidare.

Det är ändå något kraftfullt och tröstande i det där bulldozerordet. Och jag tänker på dotter som befinner sej på livsläger. Jag tror att hon har det toppen. Varje dag är det nya teman som de pratar om. Längtar tills på söndag när jag får träffa henne och höra hennes bubbel. Sen får jag vänta några dagar igen tills hon kommer hem. Det är alldeles tyst i huset. Svart. Men det går obönhörligen vidare.

Read Full Post »

Och sorg är rätt så egotrippat märker jag.

Read Full Post »

Sorg renar hjärtat, ovisshet söndrar själen.

Nu minns jag var jag läste meningen. Hos L. Den kom bara till mej, ibland kommer de flygande. Orden. Bilderna. Och ibland meningarna. Ibland förstår jag inte varför de kommer. Ibland är det rena Hollywoodskylten.

Att vänta är värre än att veta. Sorg renar hjärtat, ovisshet söndrar själen.

Nu vet jag.

Read Full Post »

Ibland vet man bara

Det finns tillfällen i livet då jag inte behöver tvivla. Jag vet precis var jag ska, vill och behöver vara. Det här är ett sånt tillfälle. Det är som att världen runt om upphör att existera samtidigt som den aldrig varit mer framträdande. Och orden uteblir. Jag kollar ut genom tågfönstret och tar bara in det som är just nu.

Det finns ett litet litet hål där rädsla och oro försöker ta sej in men jag täpper igen med min fingertopp från insidan.

Och sprayar bubblan full med tillit.

Read Full Post »

Skyddad verkstad och civilkurage

Mitt liv helt olikt många andras liv.
Så många världar. Okända. Farliga. Spännande. Udda. Långt borta.
En del gör mej vettskrämd. Andra lockar.
Så lite jag vet. Och ändå vet jag alldeles för mycket.
Så där irriterande tillräckligt.
Jag kan inte krypa ovetande tillbaka i bomullsbubblan och leva med mej själv.
För jag vet.
Men jag kan inte heller överleva i grymheten.
Det onda. Det fruktansvärda. Det kolsvarta. Det obegripliga.
Jag får svårt att andas.
Jag vill fly.
Men jag är kvar.
Tittar.
Ibland förundrat. Ibland med fasa. Ibland med ilska.
Men när ilskan går mot hat. Då vänder jag.
Jag klarar inte hat. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha ljus.
Har funderat mycket på behovstrappan, en jag följer på twitter skrev om att det var mindre kul när du kommit till självförverkligande. Det var roligare längre ner.
Vilket drog igång mina tankar. Är det kul i mitten?
För längst ner är det fan inte kul. Det är hemskt. Det är rent av fördjävligt.
Att inte ha mat för dagen.
Att leva i otrygghet.
Att slåss för sin överlevnad.
Att leva under vidriga villkor.
Det hänger ihop med så mycket annat. Tillfällen då jag tvingas syna mej själv i sömmarna.
När jag äcklas över att diskutera ytbekymren medan människor går under utanför vår lilla gemenskap.
När jag mår illa över tanken att vara med och lösa problemen i triangelns topp.
Men var gör jag mest nytta?
Var skapas mest mening?
Jag vill gärna tro på flödet som Cina Ungh skriver om.
Det läker.
Det ger hopp. Mening. Tillit.
Inte bara för mej, Skatan var inne på det också. Att livet är ett flöde.
Though no one can go back and make a brand new start, anyone can start from here and make a brand new ending.
Jag gillar det. Håller krampaktigt i övertygelsen så både käkar och knogar vitnar.
Jag fick läsa om den åttafaldigavägen idag. Om stegen som bildar en cirkel. Inget steg är egentligen före det andra men det ena ger det andra. Och alla steg behövs. Och där tappade jag tråden helt. Kanske till och med konceptet. Har stalkat allt för många människor som skrämmer mej idag. Har läst alltför många kommentarer av människor som skrämmer skiten ur mej.
Känner mej som en tönt. En livrädd tönt.
Som vet att det liv jag lever är lätt.
Som vet att jag har det hur bra som helst.
Som vet att de som finns i min närhet är varma, kärleksfulla omtänksamma människor.
Och det jag ena sekunden tycker är bekymmer blir till vackra fjärilar som med enkelhet flyger sin väg.
Så lätta att jag knappt märkte att de fanns.
Men de gånger jag gråter, trots att det är lätt vill jag gråta.
Och när jag känner mej fångad vill jag värna om rätten att slå mej fri.
Och när jag har bubbel i benen och glitter i ögat, då vill jag springa tills det slutat spritta.
Och kanske smittar det. Kanske kan jag göra skillnad för någon.
Men jag gör större skillnad när jag är glad.
Jag har mer ork när jag tar hand om mej.
Vad har jag påbörjat nu?
Försvarstalet.
Rätten att vara jag.
Det behövs inget försvarstal.
Jag vet det nu. Jag gör ingen illa. Jag kräver inte mycket.
Jag finns.
Och jag får finnas.
Och ibland får jag blunda.
Men jag får aldrig. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin tappa. Aldrig tappa mitt civilkurage.
Jag får ge upp. Om jag kommer igen.
Jag får slicka mina sår.
Men aldrig plåstra på ytan.
Jag får aldrig blunda för en annan människa i nöd.
Jag kan inte leva med att jag tittar bort.
Jag får skrika.
Skrika att jag inte står ut.
Men jag får aldrig gå.
Aldrig lämna.
Bara lämna tillbaka ansvaret där det hör hemma.
Veta var mina gränser går.
Ha koll på det som är viktigt.
Veta vem jag är och vad som är viktigt för mej.
Jag vill kunna leva med mej själv.
Det kan jag då.
Hur ska detta sluta? Har det ens något slut? Vart kom det ens ifrån?
Jo jag vet var det kom ifrån.
Men jag lämnar det där.
Vänder mot ljuset.
Dit där jag vill vara.
Det gäller att ha ljus när det ska letas i mörker.
Ljus. Kraft. Värme.
KÄRLEK!

Read Full Post »

En bön till mej själv!

Sitter och tittar på den vita ytan. Funderar på vilken musik som passar detta inlägg. Ska det vara något som passar den sinnesstämning jag är i när jag börjar eller vill jag locka fram någon annan under tiden jag skriver. Det självklara kan tyckas att ja, gör dej stark och positiv i tanken men det finns ändå en liten röst som säger, stanna i den du har, det gör dej mer redo.

Men är det redo jag ska vara? Kan vi någonsin bli redo? Är det inte så att saker bara är det de är och vi får lära oss att förhålla oss i de allra flesta fall? Och kanske är det snarare så att min förmåga att tänka positivt mer handlar om att se. Att det även ur det svarta och svåra kommer saker att vara glad och tacksam för. I grunden finns en tillit även om min egen rädsla för döden gör sej gällande. Kanske inte just för döden. Kanske mer att alla möjligheter är slut. Att inte hinna med. Och ska jag vara helt ärlig finns det stunder då jag bara vill vråla. Dö inte. Du får inte dö. Du får inte lämna oss. Du måste stanna. Det får inte handla om det värsta.

Men visst får det det. Det händer människor hela tiden. Om och om igen för en del. Och visst är det så att människor lämnar oss. Dör. Försvinner. Om än inte i våra hjärtan. Och visst är det så att vi reser oss. Samlar ihop oss. Gör det som krävs. Går vidare med de bitar som är kvar. Sätter ihop dem på nya sätt. Och än finns inget annat än att han just i den lilla fläck inte är frisk. Och jag önskar att jag hade en gud. En gud som jag kan rikta min bön till. Samtidigt som jag vet att inte räcker. Även de som har en gud förlorar. Så istället ber jag till det som är jag. Var ditt allra starkaste jag. Och ta vara på det som är.

Read Full Post »