Det är verkligen bootcamp över denna vecka hos mamma. Om vi inte är ute och springer eller styrketränar så är det något annat vi gör som är fysiskt. Idag har vi hämtat brädor till verandan. Armarna blev som spaghetti efter ett tag. Men nu är allt utvalt, pålastat och avlastat. Imorgon väntar ett par turer till tippen, bland annat den gamla frysen. Vi håller igång från morgon till kväll och jag känner var kroppen finns, nyttigt för mej som normalt sett befinner mej i huvudet mycket.
Tankarna är på hold. Läser en bra bok nu om microresolutions. När vi vill skapa förändring ska vi börja med något litet och enkelt som med fördel bygger på en redan befintlig vana. Ett löfte till oss själva som vi verkligen tänker hålla tills dess att det blivit en del av autopiloten. Ett löfte som är lätt att avgöra om jag håller eller ej. Bort från diffust och storvulet. En djupdykning i mina vanor. Jag älskar den typen av upptäcksfärd.
Jag har ju sedan en tid använt mej av tandsticka. Förr var det så att jag använde den varje dag, i två veckor innan jag skulle till tandläkaren nästa gång. De brukar skicka ett vykort tre veckor innan men första veckan behöver jag visst samla mej. Jag gör det för att jag ska slippa skämmas när det blöder i tandköttet hos tandläkaren. Samvetet kommer ikapp när korten ska synas. Men nu vill jag ju använda tandsticka för att förindra tandlossning och skippa det där med skammen. Så nu använder jag tandsticka varje dag, varje dag hela året. Fatta!
Jag har inte hållit på i ett helt år än men snart kommer tandstickan att ingå i min dagliga tandvård, det är jag säker på. Jag skulle aldrig drömma om att gå och lägga mej med oborstade tänder men att använda tandstickan i 2 minuter har jag haft supersvårt att få till. När jag står där med tandborsten så kommer en liten röst som säger:
-Äsch, du behöver inte, inte ikväll, hoppa över du och hoppa i säng.
Då får jag locka på den andra rösten som säger:
-Plocka fram tandstickorna och gör det bara, det tar max 2 minuter och du kommer att känna dej supernöjd, nu gör du det.
Nu för tiden kommer rösten som vill få mej att misslyckas inte mer än var femte-sjätte dag kanske, tidigare kom den varje dag. Tyvärr säger den rösten till mej andra dåliga saker som handlar om mat, motion och andra viktiga saker. Åtta-timmars-sömn har jag däremot fått till som vana så där är det inget problem.
För tandstickan är en väldigt liten del av det hela. Men det var just den som fick mej att köpa boken, det stod på baksidan att ”Who knew that flossing could change your life”. Jag vet. Och nu när jag läser den så är det som någon satt ord på mina tankar, eller mer rättvist, utvecklat min tankegång. För jag har känt att jag intuitivt varit något på spåret, det handlar om mer än tandstickan. När jag använder den innan jag går och lägger mej i sängen somnar jag som en vinnare. Jag känner att jag nått målet. Varenda kväll. Och liksom kan fira. Sen är det också så att jag vaknar som en som kan förändra saker och hålla fast vid förändringen. Jag påminns om att jag gjorde det och jag börjar tänka på att det kanske finns andra små saker som skulle göra stor skillnad. Motionen är på väg åt det hållet. Där har jag fått till rätt förutsättningar men det är fortfarande lätt att jag halkar ur. Meditationen är det som jag slarvar mest med. Och det behöver jag nog allra mest egentligen. Men jag har några microresolutions på gång. En av reglerna är dock att jag bara får hålla på med två åt gången, annars finns risken att det för mycket och att jag tappar sugen. Och återigen misslyckas. Failure is not an option.
Imorgon ska vi försöka få till en liten dejt med en av mina favoriter. Men verandabygget stressar på en aning känner jag. Vill bli klar med den första delen innan vi lämnar Värmland för denna gång. Samtidigt vill jag hinna med att se både häst och hem hos A.
Men dä årdner säj, dä gör dä alltid!
Read Full Post »
Under ytan 