Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vemodiga bokstäver’ Category

Jag undrar

Varför jag ibland vill krypa under en sten och ligga där tills allt fått nya färger.
Varför jag känner vindar av hopplöshet trots att alla ler.
Varför jag vägrar ge upp när munnar plötsligt grinar illa.
Varför gråt möter skratt.
Varför jag saknar så det värker trots att det varit smärtfritt en tid.
Varför det skaver även när allting passar perfekt.
Det undrar jag.

Read Full Post »

Sitter och förbereder manus för morgondagens sista utbildningsdag. Det har varit ett par tunga veckor. Mest för att jag tappat bort mej själv i jobb. Alltid något som väntar, alltid något som inte blivit gjort. Veckor då jag glömt att det aldrig blir klart och färdigt. Det funkar inte så. Det vet jag. Det kommer alltid att vara något som väntar. Det handlar om att skapa solgläntorna efter hand. Gläntorna där jag kan vara jag. Där jag kan göra det jag behöver göra för att fortsätta vara jag. Det som gör att jag kan vara stark i svåra stunder. Det som håller mej fast när det svänger, kränger och dundrar. När jag skakas och tumlas om. Där finns alla ni. Alla ni som jag tycker så otroligt mycket om. Där finns alla mina böcker, alla mina meditationer, där finns min skog, min mossa, min sol, min sjö, mina äventyr, mina drömmar och nu mer min ängel.

86 dagar utan. Det var det jag tänkte när Laleh började sjunga Ängeln i mitt rum.

Det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek hon är hopp

Och det trasiga läker. Det blir inte som det var förut. Aldrig någonsin. Men det blir. Även om jag inte vill. Även om jag ville något annat. Och tårarna ändrar karaktär.  Det finns något annat bland det salta. Något jag ännu inte kan ta på eller beskriva. Men som gör mej oändligt tacksam.

Read Full Post »

Det skulle kunna bli ett långt inlägg. Men det blir det inte. Det blir ett kortare med minst trippla känslor och färre ord. Jag skulle vilja säga att det är över men det vore en underdrift. Det är en ny riktning. Det finns inte längre inslag av väntan. Men fantasin räcker inte alltid till när saknaden sveper in upptäcker jag denna morgon. Det är lite tornado över den. En inre rätt osynlig tornado. Men min kropp behöver fantasin. Den är inte i bästa skick. Jag önskar att jag kände annorlunda. Men att spela är inte samma sak som att fantisera. Det tror jag är direkt skadlig. Ibland tycker jag att det kan vara svårt att avgöra när det är läge att stanna kvar för att rensa klart och när det är dags att gå för att det aldrig går att rensa ut precis allt. Märker att det finns en tendens att kunna fastna i tankarna, oavsett tankar.

Och de går att byta med idogt arbete.

Read Full Post »

Jag har aldrig lidit av det där med fasaduppdateringar. Jag tänker att människor delar med sej av det de vill dela med sej av. Att allting inte är till för att delas just där i offentlighetens ljus. Att sociala medier är lite som ett mingelparty och dit går jag för att umgås, småprata om allt möjligt, göra ett djupdyk när det är dags att göra ett sånt och samtalet tillåter det. Ja inte bara samtalet utan också motparten, så att inte frågan jag ställer gör att jag drar huvudet i sanden för att det var för grunt. Men i de allra flesta fall brukar det bli ett sånt där underbart bottenlöst dyk där en helt ny värld uppenbarar sej. Ibland behöver vi tillbaka upp till ytan för att få luft innan vi går ner igen.

Men jag går sällan ut och minglar om jag mår som en gammal trasa. Autocorrect ville göra om mingla till mångla, eller så skrev jag fel själv. Oavsett så kanske mångla är att hångla på mingelpartyn? En parentes bara.

Var var jag, trasan, jo just det, jag går inte på den typen av party om jag inte mår bra. Om jag känner mej tom. Urholkad. Dränerad på energi. Då sitter jag hellre hemma, uppkrupen i soffan, ensam eller med någon som jag tycker väldigt mycket om. Någon som inte behöver så många ord, någon som jag kan vara alldeles tyst med.

Men imorse skrev jag en statusuppdatering på facebook bara för att skriva en. En tom och falsk. Nej det stämmer inte, den var sann, den stämmer. I realiteten. Det enda den inte stämmer med är min sinnesstämning. Men den går å andra sidan upp och ned och jag ville bara få det gjort. Minska betydelsen av den. Herregud, det är bara en statusuppdatering på facebook, men det är trots allt en uppdatering efter det otänkbara. Det finns alltid ett före och ett efter vissa ögonblick. Jag hade ett igår, även om det ögonblicket varat en längre stund. Och det gjorde ont. För jag har så många underliga tankar för tillfället och en del av mej känner att jag förstört. Att jag släppt på livet när jag egentligen ville skrika, ingen rör sej, stå stilla. Men det funkar inte så, det vet jag, vill inte ens att det ska vara så.

Så varför denna bikt? Ingen aning. Kanske bara behövde få det ur mej.

Read Full Post »

Låg i sängen och läste. Kom plötsligt på att jag har absolut ingenting för mej och kan när jag vill bara resa mej upp och sätta mej ner och skriva. Rakt ut på mina egna sidor. Så ofattbart lyxigt. Så jag gick upp, tände några värmeljus, ställde in stolen i rätt höjd, drog på lite musik jag gillar och här är jag. Jag har ett par dagar, kanske till och med veckor känt mej låg. Vemodig. Utan att veta vad det beror på. Lite som att tappa gnistan. Inte så att kroppen tagit slut. Inte så att jag gråtit. Inte så att skrattet inte letat sej fram några gånger om dagen. Mer subtilt än så, men trots allt där. Lågmält, envetet påminnande.

Jag har tänkt att det kan bero på de saker som hänt i sommar. Saker som egentligen inte hänt mej utan bara människor i min närhet som jag älskar högt. Men som jag förstår lämnar spår även i mej. Jag har tänkt att det kan vara trötthet. Men ingenting har riktigt passat in. Det har inte varit likt mej. Jag brukar ganska snabbt hitta det positiva med det mesta. Alltid finns det något jag lärt mej, som jag fått nytta av, som varit värdefullt på sitt vis på min resa. Istället för att tänka som jag brukar på allt det jag har att vara tacksam för så har nog snarare tanken varit, vad går det ut på? Hur kan barn och oskyldiga kallblodigt mördas i Syrien? Och hur kan människor bara ett femtital mil ifrån mej leva utan att ha mat för dagen? Och sakna kläder och skor för årstiden. Hur kan en alldeles underbar människa få en otäck inneboende i magen. Hur kan vuxna män utnyttja unga flickor? Hur kan en del komma undan ansvar? Hur kan människor använda skattepengar till egna nöjen utan rim och reson istället för att låta det gå till alla de som inget har?

Ingenting av det är nya frågor. Delar av det är nya händelser men de avlöser egentligen bara andra liknande. Världen har aldrig varit rättvis. Jag har i alla fall alltid sett saker ljust. Känt tacksamhet och glädje. Den uteblev för en stund. Tacksamheten. Den ersattes inte av en otacksamhet. Inte heller av att ta saker för givna. Kanske var det så, om jag tillåter mej att erkänna det, att jag faktiskt för en stund förlorade hoppet om en bättre och rättvisare värld. Att nu sitta här vid mitt röda skrivbord och titta ut genom fönstret rakt ut allt det höstmörka och än en gång känna tacksamhet gör mej glad i hela kroppen. Lågorna som fladdrar påminner mej om livets förgänglighet. De påminner mej också om en man jag tycker väldigt mycket om som lärt mej att tvivlet behövs. Tvivlet tillför. Ur tvivlet kommer ny kraft. Även om det skrämmer skiten ur mej.

Read Full Post »

Jag vaknade sent. I min säng. På min madrass. Jag gick upp. Satte på kaffe. På vår kaffebryggare. Jag skrev morgonsidor. Vid vårt köksbord. Jag tittade ut. Genom vårt köksfönster. Jag hörde fåglar kvittra. Våra undulater. Jag gick ut på verandan. Vår veranda. Funderar på det vi var med om igår. Mormor Bs leende när hon inte kunde släppa ögonen från barnen var värt varenda sekund av tid och obehag.

Men jag ska sluta tänka på om. För om finns inte. Det är bara det som händer som räknas. Om är onödigt. Om skapar olust helt i onödan. Det satt inte någon där som använt sin bössa. Det hängde ingen heller. Det som blev blev bra. Det som blev var meningen. Svidande sanning visserligen. Men sanning. En nödvändig lagom sådan. Mer skriver jag inte. Vill inte lämna ut åt något håll. Det är bra där. Jag bär det på ett annat ställe. Funderar vidare eller släpper helt. Kanske tänker på ett tredje fjärde femte sätt. Är inte helt nöjd med min insats men smeker mej själv mjukt inombords. Det är ok. Nu är du hemma. Du gjorde det bra. Det räcker där. Och jag tar in, läser på en ny blogg och känner kraften spira.

Det vill bli bra.

Read Full Post »