Feeds:
Inlägg
Kommentarer

FrankrikeJag öser den ena kärlekshinken efter den andra.

Ut i mörkret. För att fylla det svarta med tealfärgat hopp.

Naivt, befängt, lönlöst. Ja du kan kalla det vad du vill. För mig finns inget annat.

Jag är rädd, skiträdd men jag tänker fan ta mig inte låta rädslan äta mig. Jag tänker dansa.
Jag tänker leva.
Jag tänker älska.
Jag tänker le.
Jag tänker se bortom det som händer nu.

Jag blundar inte. Jag ser tydligt. Glasklart.

Och jag låter mitt hjärta fyllas av all den sorg som just nu är en realitet för så många människor. Utan att låta mitt hjärta krympa.

Mitt hjärta ska slå.
Bulta.
Gråta.
Men aldrig sluta pumpa ut allt det som det onda skingras av.

Hink efter hink.
Kram efter kram.
Leende efter leende.

Tjatigt jag vet. Men att gå runt och tända levande ljus runt om i köket är magi. Att känna doften av nybryggt kaffe, upptäcka tystnaden genom att konstatera att huset pratar när vi andra är stilla. De små små knaken och braken här och där. Och det låter som att huset trivs. Det är inget ilsket knakande. Bara nöjdhetsknak. Sådana som jag känner själv när jag slår mig ner vid köksbordet. Jag ler så fånigt när jag kollar ut över trädtopparna, solen studsar i det orange. Det lilla lagret av grått skägg som lagt sig över allting i väntan på det vita.

Igår fick jag en energiboost. Jag kände igen mig själv för första gången på väldigt länge. Försökte att inte göra så mycket av det i risk för att tappa det. Men jag tappade det ändå. Utan att det gör något. För det är mer att det händer som är grejen. Det är information. Viktig information. Och jag fick en bild att jobba vidare på. När jag skriver det så kommer litegrann av de gamla krumelurerna tillbaka, de där som kommer när jag vill för mycket. Så jag slutar skriva. Dricker mitt kaffe och kikar ut genom fönstret en stund istället. Lugnar mitt system.

Sen ska jag testa mina nya pennor, både tusch och akvarell.

För en tid sedan gjorde jag en annan övning och det resulterade i ett råd till mig själv: Väx!

Imorse när jag gjorde min övning med Otto Scharmer så kompletterades detta råd med några andra.

Från mitt unga jag:
Heja heja!
Äntligen.
Backa inte undan nu.
Låt ingen snäsa dig genom att säga att du nopsar dig.
Låt ingen säga åt dig att du ska välja dina ord, gå på de du valt.
Gör av rätt anledning!
Undvik egot.
Glöm rubrikerna och kom ihåg känslan.
Var i roten, inte symptomen.
Släpp in det som idag inte duger.
Värdera inte.
Njut!
Gör!

Från mitt framtida jag:
Ge inte upp!
Fortsätt.
Du är vacker.
Du har allt du behöver.
Gör det bara.
HOPPA!
SPRING!
LEK!
NJUT!
GLÄDJS!
LEV!!

Det är som att mitt unga jag visste vad mitt framtida jag skulle säga och att de bara väntat på att jag skulle låna dem örat en stund. Nu ska jag se till så det blir mer än örat.

Uppe sedan fem

Lyckorus att få tända levande ljus i köket.
Sitta vid mitt köksbord.
Komma ikapp eller vänta in beroende på vilket perspektiv jag väljer.
Lyssna på senaste livesessionen jag missade från MIT.
Med pirr i magen skicka iväg ett mejl i stundens ingivelse för att få till ett möte med den person som dök upp på sista frågan i övningen vi gjorde. Hoppas att han ser bortom det kanske till första anblicken underliga, eller till och med galna.
Ska inte gå in på alla steg som ingick i övningen men ler ändå åt att jag var tvungen att bokstavligen flytta köksbordet en meter för att kunna ta mig till den mentala plats som övningen slutade i. Rätt symboliskt, haha.

Tänkte häromdagen att jag varit så dålig på att höra av mig till vänner att jag kanske inte längre har några. Då skrev L och T på bloggen. Poppade upp som peppande kärlekssvampar.

Jag är lycklig. I varierande grad. För om jag skiter i att analysera och tänka alltför mycket så är grundtonen alltid positiv. Just nu kryddad med förväntan, iver och glädje.

Magisk morgon

Så mycket magi jag skulle kunna gå miste om. Jag har svårt att beskriva bilden med ord. Den jag såg när jag åkte till Återvinning för ett jobb. Tidigt imorse. Det var fortfarande dimma. Solen sken på de gulgröna trädtopparna. Det var så otroligt friskt i luften. Och alla de små löven var så vackra. Och jag kunde plötsligt se dem i detalj utan att tappa den stora bilden. Och jag tänkte att jag ibland tänker sönder saker. Att jag med mitt 5 %  medvetna jag har en tendens att sno magin för mig själv. Jag letar och letar efter sätt att hitta de andra 95. Men jag letar med fel verktyg. Jag letar med de som bor i de 5 %:en.

Det är en ordlös process. En som ligger bortom tankar och känslor. En paradox. Ett fyllt vakuum. Något obegripligt stort. Och det känns inte skrämmande att vara liten. Bara skönt. Och vackert. Som att det inte handlar om mig. Det handlar mer om att vara ett verktyg för något större. Hela jag är ett verktyg. En lättnad.

Allt jag behöver är att vara snäll och full av kärlek.

Inte det lättaste ibland, jag medger det, men jag tränar.

Och det går banne mig bättre och bättre.

Kvart i sju i en busskur

Fågelkvitter i mängder
Skulle inte de tystna efter midsommar?
Är det en myt?
Någon enstaka bil kör förbi
Doftar fortfarande lite sommar
Fast kallare och klarare
En kvinna ute på promenad
Bestämda steg
Det börjar trots allt bli inslag av gult och rött
Dag 2 på utbildningen i PSYCH-K
Människor som rest från Rumänien, Turkiet, Finland, Spanien och Belgien
Idag ska vi jobba med Core Beliefs
Mycket att ta in
Men nu förstår jag varför jag känner av lymfkörtlarna i armhålan
Och varför jag envisas med att fortsätta kalla Behovsanpassat ledarskap för transformativt ledarskap
Och prick nu när jag skrev det vet jag varför jag behöver börja kalla det Behovsanpassat
Transformativt ledarskap är ett snäpp till mot det nya ledarskapet
Det finns en del osorterat som behöver sorteras
Eller så faller det på plats av sig självt
Vi får se
Gillar i alla fall att sitta här och vänta på bussen

Det är något med mitt köksbord

Det funkade redan på den tiden då väggen var kvar och väggen var av brunt trä. Mörkbruna skåpluckor, bajsbrunt kakel, gul spis och gult kylskåp. Korkiplastmatta i gulbrun halvlyster. Redan första gången jag kom in i huset och såg att köket såg ut som en lyxigare husvagn med undantag av spaljé kände jag det. Här kommer jag att trivas. Här kommer jag att kunna sitta. Och glo ut genom fönstret och känna frid. Nu har vi öppnat upp en vägg och släppt in ännu ett fönster. Det finns fönster åt alla håll jag tittar eftersom jag ofta sitter med ryggen åt spisen.

Nu ser köket annorlunda ut. Andra färger, mer ljus. Och känslan är förstärkt. Jag trivs, känner frid men har också på sistone fått en bubblig upplevelse. När jag sitter här känns allting möjligt och allting roligt. Det räcker dock inte med att bara vara i köket. Jag kan fortfarande stå upp och vara osams, grinig, trött, stressad och sur över hur det ser ut. Men om jag slår mig ner på en stol. Stannar till. Tittar ut genom fönstren så är det som Narnia, fönstret är en väg in tillbaks in i mig själv och världen där de viktiga sakerna finns. Låter kanske märkligt. Men jag har upptäckt att jag trivs väldigt bra där inne. jag gillar att vara där. Jag gillar det jag hör och ser.

Kanske lite det som Klas Hallberg betraktar som mindfulness på värmländska. Lyssnade på en gammal podd med honom igår, han blev intervjuad av Lena Gustafsson. I köket hör jag min indian mycket bra, hohoandet behöver bara vara ytterst svagt för att jag ska uppfatta det. Vi dansar, sjunger och pratar om viktiga saker. Min projektledare ligger utslängd på soffan och vilar under tiden.

Idag blir en dag i Hedra mysteriet anda

Idag ska jag ägna stora delar av dagen till att hedra mysteriet, det är en sån dag.