Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Borttappat

Jag tappar bort saker. En del på riktigt och en del i känsla. Glasögon, mobiler, ord, vänner, timmar, mig själv.

Långt från bra.

Hon är där nu

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle känna så här. Jag är nästan lite snopen. För i huvudet är allting precis som det ska vara.

Roligt.

Rätt.

Äventyr.

Livsstart.

Spännande.

Kul.

Och en massa mer.

Men känslan i bröstkorgen är nåt helt annat. Att lämna henne i en lägenhet för att åka och sova i en annan stad känns märkligt. Att sedan dagen därpå lämna henne i ett annat land känns, ja kanske inte otänkbart men i alla fall mer än märkligt.

Min lilla unge är stor. Min lilla unge är glad. Så jag tror huvudet har mer rätt än bröstkorgen. Magen är smittad av bröstkorgen så även den känns lite i avvaktan på gråt.

Men gråta ska jag försöka låta bli eftersom jag inte är ledsen. Och inte vill att hon ska bli ledsen. För att jag verkar vara nåt jag inte är.

Krångligt.

Men helt ok.

Vissa ögonblick

De där stunderna när jag helt oväntat bara fylls av en glad lycklig känsla. Små korn här och där bildar en massa. Och massan blir plötsligt överrumplande stor. Och jag kommer på mig själv med att fånle. Och bara betrakta mitt ögonblick med stor tacksamhet. En stund av ren lycka över små små saker som likt smultron staplade efter varandra på ett strå blir till det vackraste av smycken.

Ett sånt ögonblick somnar jag till ikväll.

Numb

Snart har sommaren gått och så värst mycket bloggande blev det ju inte. Synd. Gillar att stanna till på denna vita yta och likt en mås bajsa ner sen med lite bokstäver. Flyga runt och läsa hos er andra.

Numb – ett ord som dök upp. Också en känsla. Att inte känna alls.

Kroppsliga sensationer. Kloka kroppar. Vatten. Flöden. Liv. Och inställningen till alltihop. Lusten att lära. Svårigheter att se. Förstå.

Och att göra mig förstådd. Men skit samma. Det löser sig. Det gör det alltid. Det vill bli bra.

Ibland undrar jag

Vad är det som gör att jag mellan varven utsätter mig för obehagsframkallande aktiviteter. Den jag ska på nu är lite åt förudmjukningshållet. Acroyoga. Acro som i akrobat. Smidiga Signe liksom.

Jag gillar …

Jag gillar det enkla. Det äkta. Det okonstlade.

Människor som är människor rakt upp och ned.

De som är snälla för att de är snälla, inte för att framstå som snälla.

De som gör utan publik. De som skulle göra oavsett om någon visste eller såg.

De som låter handlingen gå före de onödiga orden. De som vågar säga de riktigt viktiga orden.

Hej!

Lever du?

Jag lever. Fast inte här. Har mina dagar på annat håll. Har funderat mycket på dig. Varför jag låter dig vara här. Tom. Vit. Utan liv.

Så varför finns jag?

Har inte bestämt mig än. Vill inte radera dig. Vill läsa igenom dig. Hitta saker jag glömt om mig själv. Kolla mönster.

Utnyttja mig?

Kanske. Lite så.

För att döda mig sen?

Jag vet faktiskt inte. Varje gång vi ses skrattar mitt hjärta till. Glädje. Bra minnen.

Så varför inte behålla mig?

Men känner du dig inte ensam? Onödig. Utan syfte. Meningslös.

Jag får ju ditt hjärta skratta!

Sant. Då hänger vi ihop ett tag till du och jag. Det närmar sig dessutom sommar.

Jag är i vinterskrud, har du sett det?

Ser det. Ska fixa. Jag lovar. Ingen mer snö på ett tag.

Tack!

Jag är lite trött. Men vill låta det vara vid fysisk trötthet. Låta kroppen vara trött utan att straffa den med tankar om tröttheten. För jag kan ha tankar om varför jag är trött. Vilket är bra. Om jag tänker kring tankarna istället för att tänka dem.

Ungefär så.

2019 – vatten & kärlek

Under 2019 ska jag låta vatten få en stor betydelse. Jag ska träffa människor på, i och runt vatten. Jag ska vara vatten. i mitt tankesätt, i mitt görande och i mitt varande.

Genom vattnet kommer min eld till rätt.

Sen ska jag fundera mycket på kärlek. Vad det innebär att komma med kärlek. Vad kärlek för med sig.

Jag gillar 2019

Den stora lilla ungen har åkt. Snart sitter hon flera kilometer upp i luften. Ensam. Och nöjd. Och glad. Och förväntansfull. Kanske lite trött av väntan. Denna gång försenat inte inställt. Men ett flyg att passa i Madrid. Sen kommer hon att gå omkring på gatorna i New York City. Tillsammans med sin vän. Märkligt egentligen. Nyss var hon bebis, nu på andra sidan jordklotet. Jag önskar dem ett riktigt gott nytt år. Och nu ska jag göra mitt årliga bokslut. Det är dags att syna 2018 i sömmarna. Och ta höjd för 2019. Det blir ett bra år. Ett lekens år. Med mycket skratt. Saknar dig Helena extra mycket, hade velat ha dig med på resan.