Kanske är det så att ledsenheten följer med utrensningen som pågår. Kanske blir det ledset även när det är skit som lämnar. Sorg över det som varit eller aldrig blev är också en sorg om än av onödig sort. Men vad är nödvändig sorg? Vet inte ens om det är sorg. Jag tycker inte heller att det är viktigt att ge känslan rätt namn. Det jag vet är att jag inte vill ha den och att det är kanske just därför den inte släpper taget om mig.
Det luktar vår ute. Och med våren kom en längtan. En längtan efter min plats. Där jag kan göra nytta på just mitt sätt i lugn och ro. Kände mig glad och nöjd igår över att jag lyckades vara besviken på en leverans utan att göra något väsen av besvikelsen. Den bara var. Jag gick inte under. Det var inte bra men det kändes ok. Och jag insåg att jag också längtar efter att vara riktigt djävla bra på något. Professionell. Proffs. Jag har varit bättre och snabbare på många saker hittills i mitt liv. Men allting är relativt och allt är förgängligt. Och jag är trött på jämförelser och onödiga värderingar.
Jag vill vara
Jag vill göra
Punkt.
Under ytan 
Styrkekramar till dig! Jag har samma önskan, att vara riktigt djävla bra på något och hålla mig till det. Inte svansa runt och göra lite där lite här, inget blir seriöst. Samtidigt inser jag att det grunnar sig i att jag alltid jämfört mig med andra, varit avundsjuk på kreativa människor som verkar ha hittat ”sin grej”. Det intressanta är då också att de ofta känner likadant. Att de inte alls vet att de hittat sin grej, men de har i alla fal vågat ta steget. Nu har jag i alla fall bestämt mig att försöka satsa på det jag gillar allra mest och det får ta den tid det tar. Sen får jag se var det leder. / Erika
Läste ett citat om jämförelse, ”Comparison is the thief of joy”, det stämmer, det dödar inte bara glädjen utan också utforskarlust, nyfikenhet, lekfullhet. Vad härligt att ha hittat det du gillar mest. Jag tror att det är mitt dilemma, att jag inte tränger genom gamla synsätt, normer och andra övertygelser. Men skam den som ger sig :D
Bara vara. Här och nu. Andas. Inte tänka då – inte tänka sen.
Jag övar och övar. Det kommer inte av sig självt precis.
Men jag märker ändå en liten viss skillnad. Jag har stillat mig, hetsar inte upp mig lika mycket längre. Fast, vem vet, det kanske är så enkelt att det är åldern som spelar in och spelar roll. ;)
Nä, jag tror att träningen gör susen. För det är skillnad på stillheter eller hur? Det finns en som är helt stilla och oerhört introvert, samtidigt som den släpper in precis all rörelse och all energi.