Vi har rymt. Till huset bredvid. Det är nästintill knäpptyst. Vårt eget hus sjuder av liv som aldrig förr. Fem fjortonåringar fulla av liv. Det skrattas. Buttas. Skojas. Kramas. Och bråkas.
Min fina unge så annorlunda i hjärnans vindlar. Helt andra tankar, helt andra synsätt, helt annan logik. Så fantastiskt de gånger jag bjuds in. Jag går omkring stum och häpen. Wow, det är så här du tänker, det är det här du går igenom. Det är det här som glädjer och det här som bekymrar.
Kärlek!
Under ytan 
Vackert!
:)
Det är en ynnest att få hälsa på i dras tankebanor. Och förstå.
Ja det är det verkligen, det liksom klickar till för att sedan bli varmt.
Och vilken underbar känsla det är att som förälder få finnas vid sidan om. Få lite inblick och samtidigt själv komma ihåg hur det faktiskt var…
Usch, det skrämmer lite, när jag minns mitt :)