Saker kom emellan. Saker ligger kvar men jag kliver över. På vilje. Jag tar fortfarande steg och då kommer syret som får mitt blod att bubbla och fräsa.
Jag är rädd. Skiträdd. Och det får mej att känna mej levande. Jag behöver göra upp med min trygghetsnarkoman mellan varven. Inte bortse från honom, ja det är en han, det är inte Astrid. Jag undrar vad han heter. Men han finns. Och han är bra. Inte alltid. Men ibland. För han hjälper mej. Och när han vet att jag gör av rätt anledning släpper han taget. Så jag vill inte slänga bort honom. Jag vill bara inte få för mycket.
För med tryggheten kommer syrebristen. Det är som att långsamt långsamt, nästan osynligt, dö en bit i taget. Inte dö som på riktigt dö. Inte heller som att bli avstängd. Jo kanske. Avstängd från det som är mitt rätta jag. Påminns om renheten. Glädjen. De goda intentionerna. Viljan. Det där som är bortom mej och ändå så in i bängen jag.
Under ytan 
Att inte förändras blir också en förändring, bara inte en positiv en. Jag är glad att du hittat syret! Tids nog kommer lugn
Och när jag läser din kommentar inser jag att det nog inte är trygghet som jag inte vill ha för mycket av. Den ger lugn. Och lugn gillar jag. Det är nog feghet som stör och dödar. Att välja bekant istället för okänt. Trots magkänsla.
Och efter att ha gjort trots rädsla infinner sej inte bara lugn utan också glädje. Syresättningen kommer av glädjen.
Ärligt talat så är det så här. Det finns ingen jag tror på så mycket som jag tror på dig. Jag tror på din kunskap och jag tror att du kan åstadkomma det allra mesta. Dessutom är jag helt säker på att jag inte är den enda som känner likadant.
Har jag sagt att jag älskar dej?
Har jag sagt att dina ord väger tungt?
Det är precis så det är.
Älskar dig med. Behöver ett stressigt råd från dig men vet inte vart jag ska skriva den :/
Fb