Beter mej lite underligt. Svajigt. Pendlar. Mellan känslor. Som visserligen inte är speciellt starka men som finns där. Känner mej fortfarande halv utan att läsa men samtidigt får jag andra saker gjorda. Inga nya saker. Men jag förnimmer ändå en större lustkänsla än vad jag brukar känna. Inte svårt i och för sej för jag gillar inte att vattna blommor. Tvätta. Mata undulater. Men nu gör jag det utan att tänka alls. Kanske ska jag börja skriva som Karin på jobbet vill att jag ska skriva. Tvinga mej själv att utesluta ordet inte. Lägger märke till att jag använder det nu för att Karin påpekat det. Jag hattar. Jag märker det. På samma sätt som jag klickar. Jag klickar och hattar mej genom livet. Duttar. Fan fan fan. Fokus människa!
Det finns drömmar där. Det finns saker jag vill göra. De känns stora. Omöjliga. Gigantiska. Men jag ser dem. Jag ser de små dörrarna som finns där. De står på glänt. De små små springorna som tar mej en nivå ovanför klickande, hattande och duttande.
Under ytan 
Ibland får man börja från början igen. Ta tag i det lilla för att klara av att gå på det stora…
Så är det. Och ibland räcker det med att vila på plats så kan vi ta nästa steg om en stund.
Duttande och hattande, kanske är livet lite så i perioder. Jag tycker du verkar ha hittat sätt att hantera mycket på nu, detta löser sig säkert också. Kanske måste du verkligen bara lyssna inåt, lita på din egen röst. Öppna även de små dörrarna. Håller tummarna lite extra för dig nu.
Jag känner dem och känner tacksamhet för att de hålls. Och jag lovar att lyssna inåt och lita på min röst. Den som ibland sköljs över av oljud från andra röster som behöver tystas. Även de små dörrarna ska öppnas.
Du är så medveten. Du närmar dig dina drömmar. Kanske måste du välja bort och välja till svåra saker. Undrar ibland om det går att komma fram?
Jag har lärt mej att återkalla mina drömmar. Det är nästintill magiskt. De kommer till mej som fantastisk kunskap. Och visst handlar det även om att välja bort. Saker som till ytan kan verka bra att hålla sej till. Och välja till det som gör ont men som på sikt är det som helar och läker. Men visst går det att komma fram. Det vill bli bra!
Dina funderingar får mig att tänka på Alice i Underlandet. Om när hon ska försöka ta sig hem och måste komma på hur hon ska ta sig ur labyrinten hon har hamnat i, med alla märkliga, osannolika saker som dyker upp längs hennes väg. Ibland känns livet precis som Underlandet. Märkligt och svårt att komma underfund med. Men precis som för Alice, så tror jag att svaren är enklare än de först verkar vara. Man måste bara ge sig tid att tänka efter. Sedan måste man våga följa den vägen som hjärtat väljer.
Åhh vilken bra bild du skapade i mitt huvud. Speciellt idag behövde jag se den. Det är labyrinten jag vandrat i. Den har skapat alla de tankar jag nu behöver samla i min ask.