Jag gjorde det idag. På twitter. När accepterandet och andandet blev för pretantiöst för mej. När jag kände att jag fick det att låta som att det vore enkelt. Plopp. Plopp. Plopp. Fula tanke flyg. Rätt in i asken. Ibland flyger de nämligen inte ner i någon ask. Ibland blir de inte färgglada fjärilar med rena vingar som gnistrar mot blå himmel. Ibland flyger de som feta djävla fladdermöss och lägger sej som ett gummilager över det sunda. Det friska. Det hela. Och jag låter som jag inte alls tänkt att jag ska låta. Jag kniper min mun som jag inte alls tänkt att knipa. Och svordomarna haglar. Låser mej fullständigt. Förståndet är spårlöst borta. Jag gör inte det jag sagt att jag ska göra. Jag failar som ungarna skulle ha uttryckt det.
Jag fetfailar
– men jag pissar varken i eller på asken.
Under ytan 
Ja, det där känner jag igen. De där vingarna… Jag har själv uttryckt det som en svart, blöt matta som dras över mitt ansikte, och den är ofta så tung att den inte går att lyfta. Som tur är, är det förhållandevis längesedan som den där mattan lade sig för kväva mig. Jag hoppas att det förblir på det viset.
Det håller jag en tumme för.
Skulle snarare tolka det som fake it och inte som att det vore enkelt
Berätta mer, jag behöver höra hur dina tankar går.