Det var en makaber och märklig kväll jag somnade från och om möjligt en än värre morgon jag vaknade till. Jag läste mycket på twitter igår, reagerade på rätt mycket, äcklades en del, tog avstånd vissa gånger och kände gemenskap andra men framförallt kände jag en ovilja att delta. En ovilja som jag bara kände men inte riktigt förstod. Nu efter skrivandet av mina morgonsidor förstår jag mer. Twitterflödet har förstås tagit en helt annan vändning men jag vill fortfarande inte delta. Jag vill helt enkelt inte tycka till. Jag konstaterar att vi inte lever som vi lär, vi gör inte som vi säger. Men det är vad jag ska göra nu och gjorde redan igår märker jag.
Jag ska ta en paus fylld av värme och kärlek. Och efter pausen ska jag ta vid med ny kraft. Och låta orden en man uttalade redan igår på norsk tv följa med mej.
De ska inte ha dött förgäves.
Under ytan 
Det är och kommer nog att förbli en gåta hur vissa människor kan agera på detta hemska sätt, och det är kanske tur att man inte kan förstå det.
Men de orden ska också få följa med mig idag. De ska inte ha dött förgäves…
Och inget hat ska näras i mitt hjärta. Inte åt något håll. Sen finns det en hel del andra saker jag har upptäckt som är glädjande. Mitt arbete med mej själv går framåt.
Idag har jag tänkt mycket på att han en gång antagligen, och hoppas jag, var en liten älskad pojke. Och på hans mamma, jag undrar hur hon mår idag?
Men jag ska försöka släppa det nu, jag kommer ändå ingen vart i dom tankegångarna.
Mysigt med upptäckt som är glädjande. Kan du kanske dela med dig lite. Här har det tagits några steg bakåt, behöver nog puffas och tuffas till mig lite.
Den blir svår att förklara, ska fundera lite så mejlar jag dej när jag hittat orden.
:)